Alla inlägg av Polisprof

Professor i juridik vid Uppsala universitet.

Samma sak här som där?

Jag har varit på två konferenser i Portugal. Först på EPIC’s – European Police Research institutes in collaboration – årliga konferens. Sedan var jag på en konferens som portugisiska polisen anordnade om polisforskning. Vid den senare deltog jag i en panel med andra utländska gäster.

Många polisorganisationer i Europa genomgår reformering. Problemen ser olika ut men märkligt nog är receptet för förändring det samma. Det kan sammanfattas i tre strategier som används flitigt:

Administrativ centralisering
Processorientering
Change management

Den bärande idé för administrativ centralisering är att det som görs få gånger på en lägre nivå tjänar på att centraliseras på en högre nivå och därmed få en effektivare hantering. Administrativ centralisering stöds av It-tekniken. Den är tänkt att leda till specialisering och mer professionell administration. Det stora problemet med den är att på vägen upp i hierarkin förloras mycket av den information om ett ärende som finns på  lägre nivåer. Även rutinärenden har nämligen en ”kontext”. System för administrativ centralisering av ekonomiärenden, HR-ärenden m.fl. fungerardärför sällan bra i praktiken. Särskilt svårt är det att centralisera mer komplicerade handläggning av beslut med handläggare i någon form av pool där alla förutsätts kunna arbeta med allt.

Processorientering är en annan trend med vid spridning. Så här beskrivs idén bakom processorientering i en artikel i KvalitetsMagasinet:

”Processynsättet innebär att betrakta verksamheter horisontellt samt utifrån och in. I stället för att fokusera på den hierarkiska organisationen med dess funktioner (enheter) med olika uppgifter och mål, ses och förstås verksamheten i termer av processer. Dessa löper i allmänhet horisontellt genom verksamheten oberoende av organisatoriska gränser. Grunden för processynsättet är att betrakta verksamheten utifrån och in, det vill säga med utgångspunkt i de behov processens kunder och andra intressenter har. I offentlig sektor handlar det om medborgarna och företag enskilt (som brukare av välfärdstjänster och samhällsservice) och kollektivt (som medborgare med behov av ett fungerande rättsväsende med mera)”

Centralt i detta tänkande är således ”värde”. Vad en process gör är att den ”skapar värde” för kunden. Därför den ytliga sloganen att ”se utifrån och in”. Som ses i citatet har processorientering börjat användas även i offentlig sektor. Kunden ersätts då med ”medborgaren”. Myndigheter ska då betraktas utifrån och in. För polisorganisationer är det här synsättet förödande. Operativa polisverksamheten styrs utifrån helt andra förutsättningar än en verksamhet med ”kunder”. Vill vi förstå hur tankarna bakom Svensk polis ”medborgarlöften” passar in i en större ram är det just utifrån processynsättet. Det innebär just att betrakta saker och ting utifrån och in.

Change management är på modet i många länder. Jag har skrivit om det förut här på denna sida. Konsultfirmor runt Europa har lyckats sälja in idén till polisorganisationer. Grundtanken här är att vår värld är under ständig snabb förändring vilket organisationer måste hantera. Vad den olika modellerna för change management saluför är hur förändring måste gå till. Man talar då om tre eller fyra faser som organisationen måste passera, som exempelvis motstånd, förvirring, acceptans. Genom detta erbjuds även till ledningarna en form av retorisk vaccination mot kritik under förändringsprocessen. Motstånd mot en förändring behöver därför inte tas på allvar för det är bara naturligt att det uppstår och en fas som måste passeras. En dag kommer acceptansen och därmed en ljusare framtid.

Dan Eliasson är tydligt inspirerad av change management-tänkande. Han nämner också ordet i ett framträdande han gjorde i Sundsvall för någon månad sedan under en BRÅ-konferens. Han har även ofta talat om den ljusning som kommer att komma vad gäller reformen om några år och den tuffa tiden fram till dess med motstånd och förvirring.

Det tråkiga med segertåget över Europa för idéer om administrativ centralisering, processorientering och change management är att de är helt i renons på förankring i forskning eller har utsatts för annan form av kritisk granskning. Övertygelsen om dessa ”kurers” effektivitet är dock stor. Argumenten för administrativ centralisering är istället oftast av common sens-karaktär: ”klart att det måste vara bättre att saker som görs sällan på en lägre nivå görs mer ofta på en högre nivå”, etc.

Argumenten för processorientering är grundas på ytliga analyser av relationen mellan medborgarna och det offentliga där overifierade påståenden om medborgarnas vilja och krav idag formuleras uppifrån. Det man dock inte nämner är varifrån idéerna kommer, att processorientering är från det privata med ”kunden” i fokus.

Argumentationen för change management ledsagas ofta av icke synade påståenden om hur organisationer fungerar och hur människor är.

Det är märkligt att idéer som de nämna tillåtits spridas utan inblandning av forskare eller kritiska granskare. Det varje polisorganisation skulle behöva är ett gäng ”djävulens advokater” som tillåts ställa de besvärliga frågorna, analyser och sätta in saker och ting i sina sammanhang. Det är jobbigt att ha sådana personer omkring sig men tyvärr nödvändigt. Särskilt när konsulterna eller byråkrater på de högre nivåerna kommer anstormande med nya skinande idéer.

Please like & share:

Om vi bara hade …

Debatten om de 55 utsatta områdena som jag skrev om i mitt senaste inlägg går vidare. Som bekant är kom en artikel i Forskning och framsteg av Henrik Höjer om de kriminella gängens makt. Det föranledde en signerad ledare  i DN av Erik Helmersson där han kräver omedelbara åtgärder.

Det är bra att frågan uppmärksammas. Även om jag tycker att ordet ”enklav”, som används i Höjers artikel, är lite väl starkt. Sedan har jag alltid ställt mig tveksam till det som i det närmaste har blivit en vandringssägen om hur det gick till när gängen kom till Sverige. Att alla problem går att spåra tillbaka till ”det stora mistaget” att vi inte tog mc-gängen på allvar när de etablerade sig.

Det är lika klyftigt som att säga att vi nog hade kunna stoppa globaliseringens följder om vi bara hade behållit den restriktiva penning- och finanspolitiken under 1980-talet.

”Om vi bara hade …”-tanken leder också till en förenklad bild av hur problemet ser ut idag.

Det klokaste och bästa som skrivit i Sverige om gängen är Amir Rostamis licentiatsavhandling Tusen fiender. Där kan man läsa detta kloka, resultatet av hans gängledarstudie:

Resultatet från gängledarstudien visar att gängledarskap inte är en monolitisk enhet, utan ett mångfacetterat fenomen som inte bara kan förklaras med hjälp av det kontextuella, såsom social marginalisering. Gäng och gängledarskap är skiftande och komplext och kräver individuella orsaksförklaringar. Dessa orsaker kan vara allt från politiskt motiverade mål, ekonomisk anpassning, pragmatiska överlevnadsfärdigheter, eller rent av en revolt mot samhällets etablerade normer och värderingar. En av de viktigare slutsatserna från gängledarstudien är att kriminalitet har en underordnad betydelse för majoriteten av gängledare. Det är andra krafter och faktorer som motivera dessa individer att ingå i och leda ett gäng. Ledarna ser istället kriminalitet som ett medel att uppnå egna individuella mål, vilka de nu än månde vara. Gängledarnas individuella mål och ambitioner och drivkrafter skiljer dem åt som ledare, och individualiserar i sin tur gängen.

Please like & share:

55 områden

Under Ekots lördagsintervju, som jag refererade till här tidigare, sa rikspolischefen något om underrättelserapporten, En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället, som oroar. Han sa så här angående rapporten:

Det är inte den starkaste rapport som svensk polis har levererat. Vi håller på att se över den. I den har man gjort väldigt långtgående tolkningar om områden som Eriksberg i Uppsala och Brynäs i Gävle … och vi håller på att revidera den.

Vad det rör sig om är en underrättelserapport gjort av Rikskriminalpolisens underrättelsesektion i oktober 2014 i vilken de levererar en lägesbild. Vad man säger är att det i Sverige idag finns 55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället.

Visserligen kan det diskuteras om alla utpekade områden ska vara med i rapporten, som Eriksberg i Uppsala. Men är det som rikspolischefen säger, inte den starkaste rapport som svensk polis levererat?

Tvärt om så är det en bra rapport. Det är ingen vetenskaplig rapport och ska inte vara det. Och precis som andra underrättelserapporter måste den uppdateras hela tiden, ”vi håller på att se över den” säger rikspolischefen. Ja, det ligger i dessa rapporters natur. På samma sätt som väderleksrapporter görs nya, dag för dag, måste också dessa rapporter ständigt hänga med utvecklingen.

Min oro utifrån rikspolischefens uttalande är att man egentligen inte från polisledningens och politiskt håll är så glada över den bild som rapporten förmedelar. För den är oroande. Vad den beskriver är en utveckling mot ett parallellsamhälle i utsatta områden om inget görs. Exempelvis sägs detta om Polisen i dessa områden:

Områdena bedöms generellt vara svåra för Polisen att arbeta i. Som tidigare nämnts störs poliser ofta och hindras i sin tjänsteutövning vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden där nykomlingar snabbt noteras. I vissa områden placeras vakter ut för att bevaka vilka som rör sig där för att varna för polis eller kriminella konkurrenter. Som tidigare nämnts förekommer även fordonskontroller som försvårar möjligheten att bedriva dold polisiär verksamhet.

Det är lätt att slå ifrån sig lägesbilder som den som ges i rapporten. För det typiska för sådana här områden, i Sverige och utlandet, är att inte hela området eller alla människor är lika drabbade av de kriminellas framfart. På ytan kan det också förefalla lugnt och människor rör sig ute tillsynes obekymrade.

Hur exempelvis rädsla styr och fungerar i dessa områden är inte en fullständigt utrett. Rädsla, som är den drivande kraften i problematiken, operera på olika nivåer som samverkar. Vi har den direkta personliga nivån med egna erfarenheter. Vi har områdesnivån där man ser saker, upplever saker, kanske i andra hand. Det kan vara förstörelse, störande beteenden eller sådan som att de som stör eller begår brott tillsynes inte lagförs. Men ovanför detta har vi också en nivå ovanför områdesnivån. Hur det rapporteras om det som händer på områdesnivån nationellt och hur problematiken behandlas av politiker och myndigheter.

Många empiriska studier har tyvärr koncentrerat sig allt för mycket på den första nivån, direkt personlig erfarenhet. Det som imponerar på mig i underrättelserapporten är att det finns fröet till en djupare förståelse av problematiken och hur de olika nivåerna jag talat om här samverkar. Man säger exempelvis så här i slutdiskussionen:

Sammantaget kan situationen skapa en negativ spiral som föder rädsla och otrygghet utan att konkreta hot behöver uttalas. På så vis inrättas en informell maktstruktur i lokalsamhället, vilket i förlängningen gynnar de kriminella aktörerna. I flera områden upplever poliser att en sådan process skett och att allmänhetens rädsla för repressalier medfört att det ordinarie rättssystemet till viss del satts ur spel. Detta bedöms leda till att förtroendet för statens våldsmonopol riskerar att undermineras. Polisen ser därför situationen i områdena som allvarlig.

Vad som säkert upprört polisledningar och politiker med rapporten är bilagan till rapporten i form av detaljerade kartor som visar de 55 områdena. Bortsett från det är det en rapport väl värd att läsa och ta på allvar. Rikspolischefen har fel när han säger att det inte är den starkaste rapport svensk polis levererat. Är han på jakt efter usla rapporter finns det en uppsjö med betydligt sämre och mindre väl underbyggda rapporter från svensk polis.

Please like & share:

Bovarnas skräck

Ekots lördagsintervju, Dan Eliasson kallades bovarnas skräck i förhandsreklamen. Frågan är bara om bovarna blev rädda när de hörde honom? Knappats.

Dan Eliasson fortsätter att tala policyspråk, politikerspråk. Kanske inte konstigt, han har varit nära politiken och exempelvis varit statssekreterare. Men han har också varit myndighetschef i många år men ränderna verkar inte gå ur från politikertiden. Han lovar mycket och någon gång kommer han, som det heter, få ”äta upp” allt detta.

Det är framtiden som Dan Eliasson intecknar, när han lovar, vilket är typiskt för policyspråk. En policy anger en inriktning, en färdväg och en önskan att uppnå något. Det är politikens speciella språk. Från politiskt håll kan, ska, man formulera mål, som; ”Minskade luftförorening”; ”Ökad social välfärd”, ”Minskad brottslighet”. Men en policy säger inte hur målen ska uppnås. Den säger inte heller något om konsekvenserna om den inte realiseras.

En myndighet kan inte hålla sig på policynivån enbart. För en myndighet handlar allt om att realisera målen, allt om just konsekvenser.

Uttryck som ”närmare medborgarna”, ”vara synlig i lokalsamhället” är exempel på policyspråk. Precis som Naturvårdsverket inte bara kan prata om att luftföroreningarna ska minska kan inte Polisen bara tala om minskad brottslighet och ökad trygghet.

För det är när det kommer till realiseringen av målen som det brister. På journalistens frågor under lördagsintervjun om hur allt det fina ska uppnås svarar Dan Eliasson en och samma sak: ”Jag har fått mer makt”. Han talar om ”helt andra styrförutsättningar än tidigare”. Varje problem ska tydligt också attackeras från toppen genom att tillskjuta resurser. Ännu har vi dock inte fått veta vilka dessa resurser är. För vid en Brå-konferens förra månaden lovade Dan Eliasson generöst bort hälften av sina resurser till kommunerna i någon sorts samförvaltning. Det verkar som om dubbelinteckning håller på att ske och att ingen realism finns bakom löftena. Längre fram på denna sida ska jag göra en liten räkneövning för att visa hur ihåligt detta tal om ”trycka ut resurser” och ”tillskjuta resurser ” är.

Man önskar att Dan Eliasson kunde skaka av sig oket från utredaren Nils Öberg, genomföraren Thomas Rolén och deras politiska uppbackning i form av Beatrice Ask. Sluta tro på att centralisering, ökade muskler till rikspolischefen etc. ska lösa allt.

När han blev konkret under intervjun blev det tyvärr fel. Som det han sa om de 55 utsatta områdena. Jag får återkomma till de i ett till inlägg här på sidan. Men jag tror inte att varken de som tidigare jobbade vid Rikskrim eller idag vid Noa kan ha blivit särskilt nöjda. För att inte tala om pratet om barn som anmäler sina mödrar vid jul och örnar i brottsstatistiken. Talande att när saker ska konkretiseras så blir det fel.

Nej, jag tror inte bovarna blev särskilt rädda när de hörde Dan E.

Han hade kunna gå en annan väg i sina svar, professionsvägen. Lyfta upp polisprofessionerna, hur de ska stärkas utvecklas och stödjas istället för att spegla sina egna nya sköna muskler. Mer om detta inom kort.

Please like & share:

Är det tragiskt eller komiskt?

Nu har jag grävt färdigt. Mödorna redovisas längre fram i bokform.

I tidskriften Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, kan man läsa att under årets första tre månader har Kriminalvården dragit på sig 300 000 kronor i förseningsavgifter och 75 noteringar hos Kronofogden. Orsakerna sägs vara att det mesta av administrationen flyttats från regionkontoren till huvudkontoret och ett nytt servicecenter. Ett exempel på administrativ centralisering, som jag skrivit om här tidigare.

Kriminalvårdens kostnader, sägs det i artikeln, har aldrig varit högre trots att man nu har färre klienter än tidigare. Men myndighetens ekonomidirektör, Charlotta Gustafsson, hänger inte läpp för det. På journalistens frågor ger hon svar som skulle passa mycket väl in för en ekonomidirektörs svar i Grönköpings veckoblad för Grönköping. Vi har kontroll på problemen, menar hon och fortsätter:

– Vi måste ha lite tålamod helt enkelt. Det gäller både oss som jobbar här och regeringen och riksdagen, säger hon.

Leverantörerna då, undrar journalisten, ska de också ha tålamod?

– Våra leverantörer får ju kompensation med dröjsmålsränta och förseningsavgifter.

Sedan drämmer hon till ordentligt, angående att omorganisationen inte lett till lägre kostander.

– Syftet med omorganisationen har inte varit att sänka kostnaderna utan att skapa en högre effektivitet med bättre långsiktighet och enhetlighet.

Det är bra Charlotta, på dem bara, de som inte förstått vitsen med administrativ centralisering! Effektivitet har inget med ekonomi att göra utan hör ihop med höga sköna värden som långsiktighet och enhetlighet. Bärande idéer också för sådana kostandsoeffektiva system som planhushållning, för att ta ett exempel.

Kanske borde man i linje med detta också ändra på talesättet inom sjukvården angående patienten som dog vid operationen. Det borde idag heta. ”Patienten dog men administrationen lyckades!”

En sak undrar jag bara, om inte hela den här grejen med försenade betalningar för Kriminalvården inte är ett genidrag från den ständigt geniale generaldirektören Nils Öberg.

Staten är som bekant ”ett”, odelbar. Därför kan statliga myndigheter inte ingå avtal med varandra. Man kan inte ingå avtal med sig själv. Skulder och tillgångar är också enligt denna logik något som tillhör staten som helhet.

Kronofogden är ju en del av staten, samma firma så att säga som Kriminalvården. Vore det därför inte enkelt för Kronofogden att istället för att bege sig till Kriminalvården för att driva in skulden helt enkelt göra en utmätning på sitt eget kontor?  

Eller är det så att Öberg har kommit på ett genialt sätt att komma förbi budgetsystemet? Man bränner alla pengar och hamnar hos kronofogden. När denne sedan ska göra utmätning finns inga pengar kvar utan han får gå till någon annan del av staten för att få in dem.

(Ja, ja, jag vet att det finns en del formella luckor i det jag säger som att kronofogden inte kan göra utmätningar hos staten.)

 

Please like & share:

Polisprofessorn 2. 0 mötte inrikesministern

Det har inte hänt mycket på den här sidan på några veckor. Jag gräver vidare…

Men igår var jag på möte med Anders Ygeman. Han hade bjudit in mig till ett möte och samtal på Rosenbad. Vi samtalade i nästan en timme om polisen. Jag la fram min syn på bland annat polisverksammhet och omorganisationen. Med på mötet var också den politisk sakkunnige Johan Moström.

Jag tänkte inte referera mötet här. Ja, det var ju mest jag som pratade för de ville ha min syn på saker och ting.

Min bedömning är att Anders Ygeman är en väldigt receptiv person som på de få månader han haft sitt jobb snappat upp väldigt mycket. Han verkar dessutom genuint intresserad. Vi var inte överens om allt. Men så ska det vara.

Det är alltid bra med samtal! Mer samtal!

 

Please like & share:

Gräver

Det har varit tyst här nu i någon vecka. Orsak, jag gräver. Snart kommer jag med något. När jag grävt fram det!

Please like & share:

HR herre på täppan

Jag har skrivit en artikel på Dagens Juridik, ”Heter rikspolischefen Kajsa …”. Den nämnda Kajsa är HR-direktören Kajsa Möller vid Polisen.

http://www.dagensjuridik.se/2015/03/den-nya-rikspolischefen-heter-kajsa

Jag skriver:

Allt oftare hör jag repliker som denna från frustrerade polisanställda: ”Rikspolischefen heter inte Dan, hon heter Kajsa!”

Vidare:

Vilka leder utvecklingen av olika verksamheter i dagens samhälle? I början av 1900-talet var juristerna hjältarna, sedan övertog ingenjörerna ledartröjan och efter dem blev det ekonomernas tid. Men ekonomernas dominans är över, ingen litar på dem längre. Mitt svar är i stället att det är HR-folket som intagit tronen och leder utvecklingen.”

Vad jag granskar i artikeln är det Kajsa Möller sägs vara expert på, utvecklings- och förändringsledning. En slutsats jag dra efter att ha granskat den vetenskapliga grunden för förändringsledningsfilosofin är:

Läser man den utmärkta akademiska tidskriften Journal of Management Change kan man se att det inte finns några belägg för att de använda strategierna skulle vara framgångsrika. Den lilla empiri som finns visar att 70 procent av alla förändringsprogram misslyckas.”

Vidare:

”70 procent av alla förändringsprocesser misslyckas alltså och By’s citerade ord ovan var hårda. På svenska: ”att det finns en brist på välgrundade ramverk för hur förändringsledning ska gå till, vad som istället finns att tillgå, för akademiker och praktiker, är en stor variation av motsägelsefulla och förvirrande teorier och angreppssätt.”

Och:

Jag är rädd för att det just är en av dessa icke evidensbaserade metoder som svensk Polis anammat. När ni nästa gång hör någon använda ordet ”nyläge” vet ni att detta för svenska språket styggeliga ord troligen härstammar från någon som tagit förändringsledning till sin religion.

 

Please like & share:

Underminering av lokalsamhället

Sverige ä rett enfrågeland. Just nu är det hatbrott som är i fokus. Organiserad brottslighet verkar helt bortglömt. Ja, nästa accepterat på så vis att sällan någon reagerar över skjutningar med dödlig utgång.

I detta korta videoklipp ser vi professor Pieter Tops, Tilburg universitet. Han bedriver ett forskningsprojekt om på vilket sätt organiserad brottslighet underminerar lokalsamhället. I klippet nämner han en summa, 800 000 miljoner euro. Det är den summa som produktionen av cannabis omsätter i endast hans hemstad, Tilburg. 2500 människor beräknas bara i denna lilla stad vara sysselsatta med produktionen.

Tops studerar i sin forskning vad som händer i lokalsamhället när dessa summor genereras från kriminell verksamhet. Jag ska senare återkomma med fler rapporter från detta projekt.

Please like & share:

Professionellt utrymme – Administrations-monstret II

Jag har fått en hel del reaktioner på det tidigare inlägget härom administrationsmonstret. Många håller i princip med mig men vill diskutera orsakerna till den ökade administrationen inom statlig och kommunal förvaltning. Skurken framförallt heter för många NPM för andra teknikförändringar. Jag undrar dock om debatten kommer så mycket längre genom en diskussion om orsakerna.

Problemen är de flesta överens om, ökad administration och minskat beslutsutrymme för den enskilde tjänstemannen, vilket inta alls har lett till ökad effektivitet och högre kvalitet som brukar vara argumentet för olika administrativa centraliseringar.

Det är när man kommer till vad som går att göra åt sakernas tillstånd som det blir relativt tyst. Det talas allmänt om att stärka professionerna, låta proffsen på administration sköta administrationen och specialisterna ägna sig åt sina professioner. Jag tror att detta är allt för oprecist och inte anger mer än en riktning.

I slutet av förra året kom en bok på svenska i ämnet, Administrationssamhället av Forssell och Ivarsson Westerberg. En hygglig genomgång av problemet men när det kommer till lösningar blir den aningen blek. Samma blekhet som också karaktäriserar Governing the Embedded State av Jacobsson, Pierre och Sundström, när det kommer till lösningar. Boken har fått uppmärksamhet genom exempelvis ett frukostseminarium hos ESV. Den lösning författarna förordar är att i princip bygga om hela staten i enlighet med deras schema.

De flesta lösningsförslagen innehåller en komponent, att få de gamla tjänstemannaidealen åter. Vad man då relaterar till är en modell för statlig och kommunal förvaltning, inkluderande Polisen, där tjänstemannen beredde, preciserade, genomförde och följde upp ärenden. Tjänstemannen har då, som man utrycker saken, ”byråkratisk diskretion”. Det vil säga ett eget professionellt område inom vilket denne har frihet att handla och besluta. Systemet är meritokratiskt. Det är på grund av sina meriter som tjänstemannen tillsätts och därmed finns en garanti för att tjänstemannen kan hantera sitt professionella utrymme väl. NPM-systemet å andra sidan grundar sig på att förvaltningen ska vara granskningsbar, mätbar, vilket man menar leder till större effektivitet. Vad detta lett till menar kritikerna är att demokratiska värden, rättsäkerhets- och professionsvärden minskat till förmån för mätbara värden som ekonomi, frekvens, mängd etc.

Tydligt illusteras denna konflikt mellan två olika modeller när det gäller den så kallade ”pinnjakten”, inom Polisen. När kontroller och ingripanden sker utifrån att uppnå uppställda mål. En kontroll eller ett ingripande sker då inte utifrån tjänstemännens, polisernas, bedömningar utan utifrån försök till styrning och mätbarkontroll.

Inom Nederländska polisen pågår för tillfället en diskussion om professionellt utrymme, professionell space, på engelska. Grundfrågan är hur man går från ett NPM-system tillbaka till ett system med mer utrymme för den enskilde tjänstemannen, polisen, att på eget ansvar fatta beslut. Ja, i många europeiska länder pågår denna diskussion. Den är lite på modet.

Men vad skapar då ett sådant professionellt utrymme för enskilda tjänstemän? Jag skulle säga att det är tre tydliga delar som skapar ett sådant område. Först och främst formella regler, regler som exempelvis anger var gränserna legalt går för tjänstemannens beslutsfattande. För det andra är det informella begränsningar, det vi i dagligt tal just benämner som ideal, mentalitet, och som handlar om yrkesetik, mognad och professionalism. För det tredje är det infrastruktur, främst då i mycket konkret betydelse, fysisk sådan i förhållande till teknik, utrustning, byggnader med mera. De här tre delarna samverkar och de måste finnas där för att återskapa det professionella utrymmet.

Ett ”restaureringsprojekt” för professionellt utrymme borde därför börja med en analys av de formella reglerna och först när de är utredda kan man gå vidare. Analysen måste ske konkret område för område.

Det gäller också att inse att organisation, management, bara är tjänande i förhållande till vad som skapar ramen för det professionella området, inte bestämmande. Inom ramen för omorganisationen av Polisen, som nu sker, kommer förändringen därför inte kunna ske.

En fördel när det gäller polisen, i diskussionen om professionellt utrymme, är att mycket av de formella reglerna som skapar möjlighet för ett sådant utrymme är intakta, framförallt då i polislagen och polisförordningen. Vad NPM gjort är att det har förvirrat och hindrat, vilket lett till att bland annat de informella begränsningarna urvattnats. Tama försök har sedan gjorts för att genom värdegrunder etc. bibehålla yrkesetik, mognad och professionalism. Tama för en värdegrund är i sig ingen solid grund att bygga något på.

Så därför, kom ihåg, varje gång någon nämner ordet värdegrund, är det dags att osäkra sin revolver!

Please like & share: