Kommer det att vända nu?

Jag får ofta frågan, finns det någon ljusning? Det är polisen det syftas på då. Svaret blir alltid det samma. Tyvärr finns det lite som tyder på det i närtid. Tvärtom, tyder mycket på att det inte ljusnar snart. Varför? Jag tänkte här ta upp två tecken som inte tyder på ljusning.

1. Det som polismyndigheten har varit sysselsatt med under reformens första år är, som man uttrycker det själva, att  ”ta bort hindren för att polisen ska kunna bli effektiv”. Det har man gjort genom olika organisatoriska åtgärder. Där har man styrts av en form av ”filosofi” som bland annat tagit sig uttryck i att uppfylla mål som att 50 % av resurserna ska hamna i de nya polisområdena. Det här har lett till en ”utsmetning” av resurserna.

Operativt behövs det reserver både för ordningsverksamhet och för utredning av brott. Genom utsmetningen och tanken att alla kan göra allting finns inte resurser att tillgå när de snabbt behövs. Rinkeby är ett talande exempel.

Vad man istället gör när inte reserv finns är att man förstärker genom att flytta folk. Stockholmare åker till Skåne. Då uppstår det luckor i Stockholm. Sedan uppstår det problem i Stockholm och då skickas det dit folk från Göteborg osv. Polisledningen ser detta som ett styrkebesked. De berömda ”hindren” är borttagna. I själva verket är det ett tecken på polisiär svaghet att man från högsta ort måste sitta och skyffla folk fram och tillbaka i hopp om att släcka tillfälliga bränder.

Utifrån detta är det lite som tyder på att ljusningen är nära.

2. Skjutningarna, kommer problemet att lösas genom de åtgärder som vidtas nu i form att ”förstärkningar”? Eller genom att justitieministern säger sig ha en strategi för att ”knäcka gängen”? Tydligen ska den ”knäcken” främst komma från Tegnérgatan 23, 2 och 3 tr, det vill säga från Brå.

Ni kommer väl ihåg rapporten för några år sedan om de 55 utsatta områdena. De snävades in till ett mindre antal sedan, 53, och man försökte säga att det egentligen bara var ca 15 som var särskilt utsatta. Men genom att säga det så missade man budskapet. Det finns ett 50-tal områden som är på glid. Inget tyder på att utvecklingen vänt sen dess. Snarare tvärt om.

Om skjutningarna blir färre är nog mer tur och beroende av andra omständigheter än de åtgärder som nu vidtas. För grogrunden är kvar för kriminaliteten och gängen. Förutsättningarna för att de ca 15 särskilt utsatt områdena blir fler och inte färre är därför stor. Och sannolikheten för att vi sett peaken för problemen med skjutningar i dessa områden är tyvärr liten.

Ygeman fick i Riksdagen en fråga om de ”55 områdena”. Hans svar är typiskt för synsättet som råder. Han sa att under den närmaste tiden kommer polisens siffror för närvaro att släppas och han är ganska övertygad om att [man] kommer att se att polisens närvaro det senaste året i de här socialt utsatta områdena har stärkts, att det är betydligt fler poliser i de här områdena.

Tyvärr Ygeman, grov kriminalitet stävjer man inte genom blott ”närvaro”. Det krävs andra och mer permanenta lösningar där ”närvarotänkandet” får maka åt sig för mer uthålligt underrättelsestyrt polisarbete. Mina egna högst ovetenskapliga undersökningar, via samtal, om vad som händer i de 14 områden som det sägs satsas särskilt på är att det inte hänt särskilt mycket. På basplanet känner man föga av de stolta satsningarna.

Men vidtas det inga åtgärder alls? Jag skulle vilja säga att det som var normal polisverksamhet för 5 år sedan idag räknas som ”satsningar” om det sker.

Ingen ljusning syns således tyvärr i de ”55 områdena”. Vapnen finns där, de svarta pengarna finns där, villiga yngre män som vill följa i andras fortspår finns där. Områden som likt wannabee’s vill kvala in i klubben av de ”ca 15” finns också. Spridningsrisken är överhängande.

Please like & share: