Prat paralyserade polisen

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Återkommer nu till min och Stefan Holgerssons granskning av Statskontorets utvärdering av Polisens omorganisation. Sedan sist jag skrev på denna sida har Stefan H gjort en uppföljande intervju med projektledaren Johan Sørensson. Allt material kommer vi succesivt att lägga ut.

I mitt förra inlägg, Operationen lyckades men patienten dog, uppmärksammade jag vilken form av utvärdering Statskontoret, som regeringens stabsmyndighet, gör. Det särskilda uppdrag de fått gör att de inte ska analysera sådant som verksamhets resultat och kvalitet i sig utan fokus är på  om förutsättningarna för att skapa bättre resultat och kvalitet skapas genom reformen. Uppdraget är inte helt klart här för det sägs också att man ska följa polisens resultat.

Det här gör att utvärderingen blir mycket svår att göra för var går gränsen mellan förutsättningar för ett förbättrat verksamhetsresultat och ett verkligt förbättrat verksamhetsresultat? Det hela kan illustreras av en sammanfattande bedömning som Statskontoret gjort. Den lyder så här:

Statskontoret bedömer att oförutsedda händelser har bidragit till att ombildningen har fördröjts.

Man förklarar det närmare i texten på detta vis:

Hanteringen av flyktingsituationen och den ökade belastningen på asylmottagningssystemet är exempel på en extern händelse som polisen själva säger har påverkat genomförandearbetet.

När jag frågar om detta vid intervjun säger Johan Sørensson att DN har visat att det inte lagts så mycket resurser på detta men det man syftar på i rapporten är något annat. Lyssna på detta klipp:

 

Vad man har gjort, säger han alltså, är att ”man har pratat väldigt mycket om den här frågan”.  Det är den belastningen det således handlar om.

Det hela är ju väldigt märkligt. Här har vi alltså en myndighet, Polisen, som ska ansvara för ordning och säkerhet i riket. Så uppstår en händelse som är potentiellt systemhotande, vad gör man? Man pratar sig själv ner i brygga, så att säga, enligt egen uppgift.  ”Pratande” har tagit ”kraft”, säger Sørensson i klippet.  Kan verkligen prat paralysera polisen?

Nu är det ju bara det att polisverksamhet handlar konstant om det oförutsedda. Det är liksom kärnan i verksamheten, att hantera det oförutsedda i stort som smått.

Jag tror att Statskontorets fokus på ”förutsättningar” här spelar dem ett spratt. Man nöjer sig med vad ”polisen själva säger”. De går inte det där extra steget för att fråga sig hur det kan komma sig att ”pratande” om en händelse kan ta så mycket kraft från en polisorganisation att de missar andra mål?

Båda intervjuerna, min och Stefan Holgerssons, kommer senare att läggas ut. Det för att alla som vill också ska kunna skapa sig en bild av om våra tolkningar är riktiga.

Please like & share:

Miraklet i Vivalla

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Klockan tickar på. Efter jul måste Dan Eliasson redovisa resultat. Han måste visa att utvecklingen har vänt. Det är en mycket kort tid kanske inte då konstigt då att julskyltningen börjar ovanligt tidigt. Vi kunde se detta i en artikel med rubriken ”Framgångsrikt test mot grova brott” på SR:s hemsida.

Bakgrunden går tillbaka till 2009, ja, egentligen längre. Men sedan 2009 har ett flertal myndigheter samarbetat strategiskt mot organiserad brottslighet genom Samverkansrådet. I december 2015 gav regeringen ett tilläggsuppdrag. Mot bakgrund av att brottsligheten i vissa geografiska områden blivit allt mer framträdande ville man utöka satsningen till att även omfatta lokal nivå. Nu har en första redovisning gjorts till regeringen. Det är i samband med detta som miraklet i Vivalla dykt upp. Men först, vad står det då i redovisningen till regeringen? Allt kokar egentligen ner till dessa ”geniala” skisser på sidan 10 i rapporten:

skiss1 skiss2

Det man i princip gjort är att man utökat den modell som Samverkansrådet hade till regional och lokal nivå. Men vid redovisningen av uppdraget kunde inte rikspolischefen avhålla sig för att starta julskyltningen också. Och han har fått hjälp med skyltningen även av inrikesministern. Det är här Vivalla kommer in. Så här låter det på Polisens hemsida:

För att få praktiska erfarenheter och kunskaper som sedan kan spridas till hela landet har ett pilotprojekt bedrivits i Vivalla i Örebro, ett av de särskilt prioriterade områdena.

I den nämnda artikeln på SR:s hemsida låter det så här:

– Man har gjort det väldigt mycket svårare för de kriminella att verka, säger inrikesminister Anders Ygeman (S).

Vidare:

Först ut i satsningen är Vivalla i Örebro.
– Vi har varit framgångsrika i många avseenden. Vi har förhindrat vapen att komma ut på marknaden, vi har fått stopp på illegal näringsverksamhet, vi har förhindrat människor att åka till Syrien för att strida och vi har förhindrat finansiering av sådana resor, säger Dan Eliasson.

Det är bara ett krux. Som man påpekar själv, än ”är det för tidigt att prata om exakt vad satsningen resulterat i”. Jag har inte lyckats hitta några resultat från denna satsning i Vivalla som gör det befogat av inrikesministern och rikspolischefen att gå ut och slå på stora trumman. Och vi har tidigare genom åren hört om andra ”mirakel i Vivalla”. Än har de kallats för ”Vivir” än ”Convivir” och någonstans i bakgrunden har Brå funnits. Så verkar det vara också nu med det nya miraklet i Vivalla. Som det sägs på Polisens hemsida:

För att tillvarata kunskaper och erfarenheter utformas arbetet i nära samarbete med Brottsförebyggande rådet, BRÅ.

Men vad gäller miraklet i Vivalla kan man nog säga att björnen inte är skjuten än. Men skinnet verkar redan till salu. Ja, druvorna är inte plockade med fabrikörerna är helt säkra på att vinet kommer att få en utsökt bouquet.

Vi kommer nog att få se fler exempel på julskyltning med tomma paket ju närmare jul och Dan Eliassons dead line för att vända utvecklingen vi kommer. Det märkliga här är att varorna inte ens finns i lager.

Men en sak förbryllar mig särskilt, varför trummar TT och SR ut ”nyheter” som dessa utan att göra en enda faktakoll och genom det bli megafon när de tomma tunnorna skramlar?

Please like & share:

”Operationen lyckades men patienten dog” – Ygemans nästa stora utmaning

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Igår var jag till Statskontoret för en intervju med två av dem som utvärderar Polisens omorganisation, Johan Sørensson och Erik Axelsson. Tyvärr kunde inte Stefan Holgersson, min kompanjon i detta projekt, delta. Intervjun tog drygt en timme och kommer att redovisas närmare senare.

Först något om Statskontoret. Statskontoret är en av regeringens så kallade stabsmyndigheter. Det nya Statskontoret såg dagens ljus efter en utredning 2005 (SOU 2005:32). Meningen var att Statskontorets verksamhet skulle renodlas. En utgångspunkt var ”att skilja på utredande/granskande verksamhet, utvecklande/främjande verksamhet”. Statskontoret skulle inte syssla med utreda/granska utan med att utveckla/främja. Det här är viktigt för att förstå Statskontorets utvärdering av Polisen. Det aktualiserar också frågan om det var en bra idé att lägga ”granskningen” av Polisens omorganisation på Statskontoret.

Statskontoret är inte en fristående granskande myndighet av samma slag som Riksrevisionen. Det ser man också i det att Riksrevisionen är Riksdagens myndighet och Statskontoret Regeringens. Stadskontoret får sina uppdrag från Regeringen, departement och utredningar. Området för egeninitierade utvärderingar är inte stort.

Det är alltså regeringens egen stabsmyndighet som fått i uppdrag att utvärdera Polisens omorganisation utifrån perspektivet ”utveckla/främja”. Vid intervjun underströk utredarna detta och de talade mycket om något de benämnde som ”förväntansbilden”. Den, ”förväntansbilden” på utvärderingen, kom att bli ett tema under hela intervjun. Frågan var om min, journalisters, politikers, polisers och allmänhetens förväntningar på utvärderingen har varit för stora. Låt oss fördjupa oss i detta.

Statskontoret uppdrag att utvärdera Polisens omorganisation gavs av Alliansregeringen. Uppdraget löd så här:

Regeringen ger Statskontoret i uppdrag att utvärdera ombildningen av Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet. Utvärderingen ska göras i förhållande till de mål regeringen haft med reformen, att skapa bättre förutsättningar för ett förbättrat verksamhetsresultat och en högre kvalitet i polisens arbete.

Det understrukna är det intressanta här. Det är inte utredningsresultat och kvalitet man ska utvärdera utan om reformen skapar förutsättningar för bättre verksamhet och högre kvalitet. Det är här ”förväntansbilden” ställs på sin spets. Jag tror att de flesta av oss är intresserade av hur det ska gå för Polisen inte av förutsättningarna för hur det ska gå. Det är vår ”förväntansbild”.

Det är här den drastiska formuleringen ”operationen lyckades men patienten dog” kommer in. De flesta av oss är intresserade av hur det ska gå för patienten. Men det Statskontorets utvärdering har fokus på ”operationen”, skulle man kunna säga.

Hur kan det ha blivit så här? Vi måste gå tillbaka till när utredningen som ledde till reformen för att förstå. Vi är då tillbaka till sommaren 2010 och Beatrice Asks dagar. I utredningsdirektiven till den parlamentariska utredningen om Polisens organisation återfinner vi just formuleringen om att skapa bättre förutsättningar för Polisens verksamhetsresultat och kvalitet. I den SOU som sedan presenterades upprepas detta. Och när utredaren, Nils Öberg, vid en presskonferens får en direkt fråga om Polisen nu kommer att bli bättre, svarar han följdriktigt, att det kunde han inte garantera men däremot att man skulle ha chansen att skapa förutsättningar för att Polisen skulle bli bättre.

I Macchiarini-tider, alla jämförelser i övrigt obeaktade, är inställningar som dessa märkliga. Om patienten lever, dör eller förbättras av operationen är högst väsentligt, har vi lärt oss. Operationen i sig väger därvid lätt. Ja, vi har väl också lärt oss att vi inte bör bländas av storstilade planer och geniala lösningar. Det är bara kopplat till resultat som de blir geniala.

Det här är dilemmat med Statskontorets utvärdering. De ser på sitt utsnitt och bara sitt utsnitt som det är formulerat i uppdraget. Men redan när nya Statskontoret skapades uppmärksammades denna svårighet, i den nämnda SOU:n, talas om svårigheten med att finna ”skarpa gränser” för Statskontorets verksamhet. Här har vi ett talande exempel på det.

Jag har varit tveksam hela tiden till att låta Statskontoret göra denna utvärdering och jag är det fortfarande. Jag menar att fokus måste vara på ”patienten” och att det är en felsyn som följt reformen hela tiden att ha för starkt fokus på ”operationen” och att detta förstärks av Statskontorets utvärdering.

Under intervju kom vi tillbaka till dessa frågor hela tiden. Ett exempel, det står så här i rapporten:

Den nya organisationen har bidragit till att underlätta hanteringen av de operativa utmaningar som exempelvis allvarliga våldsbrott, förhöjt terrorhot och utökad gränspolisverksamhet har inneburit

När jag frågade om faktaunderlaget för detta påstående och om fler mord lösts blev svaret att det inte handlade om det. Vad man syftade på var att just förutsättningar hade skapats för att hantera exempelvis allvarliga våldsbrott på bättre genom att Polisen kunde kraftsamla med den nya organisationen, exempelvis sända personal dit man tycker att det behövs.

Men vi som har ”patienten” i fokus kommer nog ändå att läsa ordet ”hantera” på ett annat sätt. Vi är intresserade av om fler mord löses eller inte, inte i hur lätt eller svårt det är att ”kraftsamla”. Här har vi ”förväntansbilden” igen.

För Anders Ygeman riskerar Statskontorets utvärdering att bli en svår politisk utmaning. Politiskt, för att, väljare, förtroendevalda och media, kommer nog inte att låta sig uppfostras att läsa Statskontorets utvärdering på det sätt som ”uppdraget” anger. Nej, man kommer envist att fråga hur patienten mår, om Polisen blivit bättre etc.

Vad ska Ygeman göra? Ja, felet går att leda tillbaka till Beatrice Asks och Nils Öbergs dagar. Ygeman kan antingen drastiskt verka för att uppdraget avslutas i förtid eller att uppdraget omformuleras. Jag skulle nog i hans kläder överväga det första alternativet.

(Här kan ni läsa bakgrunden till vår granskning.)

 

Please like & share:

Statskontoret

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Imorgon 7 oktober ska jag och Stefan Holgersson träffa Statskontoret i anledning av vår ”granskning av granskarna”, som nämnts på denna sida tidigare. Vi kommer efter mötet att lägga ut mer information om projektet.

 

Please like & share: