Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Debatten om de 55 utsatta områdena som jag skrev om i mitt senaste inlägg går vidare. Som bekant är kom en artikel i Forskning och framsteg av Henrik Höjer om de kriminella gängens makt. Det föranledde en signerad ledare  i DN av Erik Helmersson där han kräver omedelbara åtgärder.

Det är bra att frågan uppmärksammas. Även om jag tycker att ordet ”enklav”, som används i Höjers artikel, är lite väl starkt. Sedan har jag alltid ställt mig tveksam till det som i det närmaste har blivit en vandringssägen om hur det gick till när gängen kom till Sverige. Att alla problem går att spåra tillbaka till ”det stora mistaget” att vi inte tog mc-gängen på allvar när de etablerade sig.

Det är lika klyftigt som att säga att vi nog hade kunna stoppa globaliseringens följder om vi bara hade behållit den restriktiva penning- och finanspolitiken under 1980-talet.

”Om vi bara hade …”-tanken leder också till en förenklad bild av hur problemet ser ut idag.

Det klokaste och bästa som skrivit i Sverige om gängen är Amir Rostamis licentiatsavhandling Tusen fiender. Där kan man läsa detta kloka, resultatet av hans gängledarstudie:

Resultatet från gängledarstudien visar att gängledarskap inte är en monolitisk enhet, utan ett mångfacetterat fenomen som inte bara kan förklaras med hjälp av det kontextuella, såsom social marginalisering. Gäng och gängledarskap är skiftande och komplext och kräver individuella orsaksförklaringar. Dessa orsaker kan vara allt från politiskt motiverade mål, ekonomisk anpassning, pragmatiska överlevnadsfärdigheter, eller rent av en revolt mot samhällets etablerade normer och värderingar. En av de viktigare slutsatserna från gängledarstudien är att kriminalitet har en underordnad betydelse för majoriteten av gängledare. Det är andra krafter och faktorer som motivera dessa individer att ingå i och leda ett gäng. Ledarna ser istället kriminalitet som ett medel att uppnå egna individuella mål, vilka de nu än månde vara. Gängledarnas individuella mål och ambitioner och drivkrafter skiljer dem åt som ledare, och individualiserar i sin tur gängen.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Under Ekots lördagsintervju, som jag refererade till här tidigare, sa rikspolischefen något om underrättelserapporten, En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället, som oroar. Han sa så här angående rapporten:

Det är inte den starkaste rapport som svensk polis har levererat. Vi håller på att se över den. I den har man gjort väldigt långtgående tolkningar om områden som Eriksberg i Uppsala och Brynäs i Gävle … och vi håller på att revidera den.

Vad det rör sig om är en underrättelserapport gjort av Rikskriminalpolisens underrättelsesektion i oktober 2014 i vilken de levererar en lägesbild. Vad man säger är att det i Sverige idag finns 55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället.

Visserligen kan det diskuteras om alla utpekade områden ska vara med i rapporten, som Eriksberg i Uppsala. Men är det som rikspolischefen säger, inte den starkaste rapport som svensk polis levererat?

Tvärt om så är det en bra rapport. Det är ingen vetenskaplig rapport och ska inte vara det. Och precis som andra underrättelserapporter måste den uppdateras hela tiden, ”vi håller på att se över den” säger rikspolischefen. Ja, det ligger i dessa rapporters natur. På samma sätt som väderleksrapporter görs nya, dag för dag, måste också dessa rapporter ständigt hänga med utvecklingen.

Min oro utifrån rikspolischefens uttalande är att man egentligen inte från polisledningens och politiskt håll är så glada över den bild som rapporten förmedelar. För den är oroande. Vad den beskriver är en utveckling mot ett parallellsamhälle i utsatta områden om inget görs. Exempelvis sägs detta om Polisen i dessa områden:

Områdena bedöms generellt vara svåra för Polisen att arbeta i. Som tidigare nämnts störs poliser ofta och hindras i sin tjänsteutövning vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden där nykomlingar snabbt noteras. I vissa områden placeras vakter ut för att bevaka vilka som rör sig där för att varna för polis eller kriminella konkurrenter. Som tidigare nämnts förekommer även fordonskontroller som försvårar möjligheten att bedriva dold polisiär verksamhet.

Det är lätt att slå ifrån sig lägesbilder som den som ges i rapporten. För det typiska för sådana här områden, i Sverige och utlandet, är att inte hela området eller alla människor är lika drabbade av de kriminellas framfart. På ytan kan det också förefalla lugnt och människor rör sig ute tillsynes obekymrade.

Hur exempelvis rädsla styr och fungerar i dessa områden är inte en fullständigt utrett. Rädsla, som är den drivande kraften i problematiken, operera på olika nivåer som samverkar. Vi har den direkta personliga nivån med egna erfarenheter. Vi har områdesnivån där man ser saker, upplever saker, kanske i andra hand. Det kan vara förstörelse, störande beteenden eller sådan som att de som stör eller begår brott tillsynes inte lagförs. Men ovanför detta har vi också en nivå ovanför områdesnivån. Hur det rapporteras om det som händer på områdesnivån nationellt och hur problematiken behandlas av politiker och myndigheter.

Många empiriska studier har tyvärr koncentrerat sig allt för mycket på den första nivån, direkt personlig erfarenhet. Det som imponerar på mig i underrättelserapporten är att det finns fröet till en djupare förståelse av problematiken och hur de olika nivåerna jag talat om här samverkar. Man säger exempelvis så här i slutdiskussionen:

Sammantaget kan situationen skapa en negativ spiral som föder rädsla och otrygghet utan att konkreta hot behöver uttalas. På så vis inrättas en informell maktstruktur i lokalsamhället, vilket i förlängningen gynnar de kriminella aktörerna. I flera områden upplever poliser att en sådan process skett och att allmänhetens rädsla för repressalier medfört att det ordinarie rättssystemet till viss del satts ur spel. Detta bedöms leda till att förtroendet för statens våldsmonopol riskerar att undermineras. Polisen ser därför situationen i områdena som allvarlig.

Vad som säkert upprört polisledningar och politiker med rapporten är bilagan till rapporten i form av detaljerade kartor som visar de 55 områdena. Bortsett från det är det en rapport väl värd att läsa och ta på allvar. Rikspolischefen har fel när han säger att det inte är den starkaste rapport svensk polis levererat. Är han på jakt efter usla rapporter finns det en uppsjö med betydligt sämre och mindre väl underbyggda rapporter från svensk polis.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Ekots lördagsintervju, Dan Eliasson kallades bovarnas skräck i förhandsreklamen. Frågan är bara om bovarna blev rädda när de hörde honom? Knappats.

Dan Eliasson fortsätter att tala policyspråk, politikerspråk. Kanske inte konstigt, han har varit nära politiken och exempelvis varit statssekreterare. Men han har också varit myndighetschef i många år men ränderna verkar inte gå ur från politikertiden. Han lovar mycket och någon gång kommer han, som det heter, få ”äta upp” allt detta.

Det är framtiden som Dan Eliasson intecknar, när han lovar, vilket är typiskt för policyspråk. En policy anger en inriktning, en färdväg och en önskan att uppnå något. Det är politikens speciella språk. Från politiskt håll kan, ska, man formulera mål, som; ”Minskade luftförorening”; ”Ökad social välfärd”, ”Minskad brottslighet”. Men en policy säger inte hur målen ska uppnås. Den säger inte heller något om konsekvenserna om den inte realiseras.

En myndighet kan inte hålla sig på policynivån enbart. För en myndighet handlar allt om att realisera målen, allt om just konsekvenser.

Uttryck som ”närmare medborgarna”, ”vara synlig i lokalsamhället” är exempel på policyspråk. Precis som Naturvårdsverket inte bara kan prata om att luftföroreningarna ska minska kan inte Polisen bara tala om minskad brottslighet och ökad trygghet.

För det är när det kommer till realiseringen av målen som det brister. På journalistens frågor under lördagsintervjun om hur allt det fina ska uppnås svarar Dan Eliasson en och samma sak: ”Jag har fått mer makt”. Han talar om ”helt andra styrförutsättningar än tidigare”. Varje problem ska tydligt också attackeras från toppen genom att tillskjuta resurser. Ännu har vi dock inte fått veta vilka dessa resurser är. För vid en Brå-konferens förra månaden lovade Dan Eliasson generöst bort hälften av sina resurser till kommunerna i någon sorts samförvaltning. Det verkar som om dubbelinteckning håller på att ske och att ingen realism finns bakom löftena. Längre fram på denna sida ska jag göra en liten räkneövning för att visa hur ihåligt detta tal om ”trycka ut resurser” och ”tillskjuta resurser ” är.

Man önskar att Dan Eliasson kunde skaka av sig oket från utredaren Nils Öberg, genomföraren Thomas Rolén och deras politiska uppbackning i form av Beatrice Ask. Sluta tro på att centralisering, ökade muskler till rikspolischefen etc. ska lösa allt.

När han blev konkret under intervjun blev det tyvärr fel. Som det han sa om de 55 utsatta områdena. Jag får återkomma till de i ett till inlägg här på sidan. Men jag tror inte att varken de som tidigare jobbade vid Rikskrim eller idag vid Noa kan ha blivit särskilt nöjda. För att inte tala om pratet om barn som anmäler sina mödrar vid jul och örnar i brottsstatistiken. Talande att när saker ska konkretiseras så blir det fel.

Nej, jag tror inte bovarna blev särskilt rädda när de hörde Dan E.

Han hade kunna gå en annan väg i sina svar, professionsvägen. Lyfta upp polisprofessionerna, hur de ska stärkas utvecklas och stödjas istället för att spegla sina egna nya sköna muskler. Mer om detta inom kort.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Nu har jag grävt färdigt. Mödorna redovisas längre fram i bokform.

I tidskriften Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, kan man läsa att under årets första tre månader har Kriminalvården dragit på sig 300 000 kronor i förseningsavgifter och 75 noteringar hos Kronofogden. Orsakerna sägs vara att det mesta av administrationen flyttats från regionkontoren till huvudkontoret och ett nytt servicecenter. Ett exempel på administrativ centralisering, som jag skrivit om här tidigare.

Kriminalvårdens kostnader, sägs det i artikeln, har aldrig varit högre trots att man nu har färre klienter än tidigare. Men myndighetens ekonomidirektör, Charlotta Gustafsson, hänger inte läpp för det. På journalistens frågor ger hon svar som skulle passa mycket väl in för en ekonomidirektörs svar i Grönköpings veckoblad för Grönköping. Vi har kontroll på problemen, menar hon och fortsätter:

– Vi måste ha lite tålamod helt enkelt. Det gäller både oss som jobbar här och regeringen och riksdagen, säger hon.

Leverantörerna då, undrar journalisten, ska de också ha tålamod?

– Våra leverantörer får ju kompensation med dröjsmålsränta och förseningsavgifter.

Sedan drämmer hon till ordentligt, angående att omorganisationen inte lett till lägre kostander.

– Syftet med omorganisationen har inte varit att sänka kostnaderna utan att skapa en högre effektivitet med bättre långsiktighet och enhetlighet.

Det är bra Charlotta, på dem bara, de som inte förstått vitsen med administrativ centralisering! Effektivitet har inget med ekonomi att göra utan hör ihop med höga sköna värden som långsiktighet och enhetlighet. Bärande idéer också för sådana kostandsoeffektiva system som planhushållning, för att ta ett exempel.

Kanske borde man i linje med detta också ändra på talesättet inom sjukvården angående patienten som dog vid operationen. Det borde idag heta. ”Patienten dog men administrationen lyckades!”

En sak undrar jag bara, om inte hela den här grejen med försenade betalningar för Kriminalvården inte är ett genidrag från den ständigt geniale generaldirektören Nils Öberg.

Staten är som bekant ”ett”, odelbar. Därför kan statliga myndigheter inte ingå avtal med varandra. Man kan inte ingå avtal med sig själv. Skulder och tillgångar är också enligt denna logik något som tillhör staten som helhet.

Kronofogden är ju en del av staten, samma firma så att säga som Kriminalvården. Vore det därför inte enkelt för Kronofogden att istället för att bege sig till Kriminalvården för att driva in skulden helt enkelt göra en utmätning på sitt eget kontor?  

Eller är det så att Öberg har kommit på ett genialt sätt att komma förbi budgetsystemet? Man bränner alla pengar och hamnar hos kronofogden. När denne sedan ska göra utmätning finns inga pengar kvar utan han får gå till någon annan del av staten för att få in dem.

(Ja, ja, jag vet att det finns en del formella luckor i det jag säger som att kronofogden inte kan göra utmätningar hos staten.)