55 områden

Under Ekots lördagsintervju, som jag refererade till här tidigare, sa rikspolischefen något om underrättelserapporten, En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället, som oroar. Han sa så här angående rapporten:

Det är inte den starkaste rapport som svensk polis har levererat. Vi håller på att se över den. I den har man gjort väldigt långtgående tolkningar om områden som Eriksberg i Uppsala och Brynäs i Gävle … och vi håller på att revidera den.

Vad det rör sig om är en underrättelserapport gjort av Rikskriminalpolisens underrättelsesektion i oktober 2014 i vilken de levererar en lägesbild. Vad man säger är att det i Sverige idag finns 55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället.

Visserligen kan det diskuteras om alla utpekade områden ska vara med i rapporten, som Eriksberg i Uppsala. Men är det som rikspolischefen säger, inte den starkaste rapport som svensk polis levererat?

Tvärt om så är det en bra rapport. Det är ingen vetenskaplig rapport och ska inte vara det. Och precis som andra underrättelserapporter måste den uppdateras hela tiden, ”vi håller på att se över den” säger rikspolischefen. Ja, det ligger i dessa rapporters natur. På samma sätt som väderleksrapporter görs nya, dag för dag, måste också dessa rapporter ständigt hänga med utvecklingen.

Min oro utifrån rikspolischefens uttalande är att man egentligen inte från polisledningens och politiskt håll är så glada över den bild som rapporten förmedelar. För den är oroande. Vad den beskriver är en utveckling mot ett parallellsamhälle i utsatta områden om inget görs. Exempelvis sägs detta om Polisen i dessa områden:

Områdena bedöms generellt vara svåra för Polisen att arbeta i. Som tidigare nämnts störs poliser ofta och hindras i sin tjänsteutövning vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden där nykomlingar snabbt noteras. I vissa områden placeras vakter ut för att bevaka vilka som rör sig där för att varna för polis eller kriminella konkurrenter. Som tidigare nämnts förekommer även fordonskontroller som försvårar möjligheten att bedriva dold polisiär verksamhet.

Det är lätt att slå ifrån sig lägesbilder som den som ges i rapporten. För det typiska för sådana här områden, i Sverige och utlandet, är att inte hela området eller alla människor är lika drabbade av de kriminellas framfart. På ytan kan det också förefalla lugnt och människor rör sig ute tillsynes obekymrade.

Hur exempelvis rädsla styr och fungerar i dessa områden är inte en fullständigt utrett. Rädsla, som är den drivande kraften i problematiken, operera på olika nivåer som samverkar. Vi har den direkta personliga nivån med egna erfarenheter. Vi har områdesnivån där man ser saker, upplever saker, kanske i andra hand. Det kan vara förstörelse, störande beteenden eller sådan som att de som stör eller begår brott tillsynes inte lagförs. Men ovanför detta har vi också en nivå ovanför områdesnivån. Hur det rapporteras om det som händer på områdesnivån nationellt och hur problematiken behandlas av politiker och myndigheter.

Många empiriska studier har tyvärr koncentrerat sig allt för mycket på den första nivån, direkt personlig erfarenhet. Det som imponerar på mig i underrättelserapporten är att det finns fröet till en djupare förståelse av problematiken och hur de olika nivåerna jag talat om här samverkar. Man säger exempelvis så här i slutdiskussionen:

Sammantaget kan situationen skapa en negativ spiral som föder rädsla och otrygghet utan att konkreta hot behöver uttalas. På så vis inrättas en informell maktstruktur i lokalsamhället, vilket i förlängningen gynnar de kriminella aktörerna. I flera områden upplever poliser att en sådan process skett och att allmänhetens rädsla för repressalier medfört att det ordinarie rättssystemet till viss del satts ur spel. Detta bedöms leda till att förtroendet för statens våldsmonopol riskerar att undermineras. Polisen ser därför situationen i områdena som allvarlig.

Vad som säkert upprört polisledningar och politiker med rapporten är bilagan till rapporten i form av detaljerade kartor som visar de 55 områdena. Bortsett från det är det en rapport väl värd att läsa och ta på allvar. Rikspolischefen har fel när han säger att det inte är den starkaste rapport svensk polis levererat. Är han på jakt efter usla rapporter finns det en uppsjö med betydligt sämre och mindre väl underbyggda rapporter från svensk polis.

Please like & share: