Medborgardialog och löften – Ett första steg mot en politisk polis?

Medborgardialog och medborgarlöften, var kommer idéerna från? Finns det något vetenskapligt stöd för att dessa metoder passar och fungerar väl på polisområdet?  Med ett finns ord kan man säga att tanken bakom, medborgardialogen och till den de kopplade medborgarlöftena, är ”deliberativ”. Med det menas att beslut fattas efter någon form av rådslag eller överläggning där samtalet, kommunikationen, är i fokus.

Det hela kan låta bra men det är tveksamt om modellen är lämplig för polisen. Jag skulle vilja påstå att den är direkt farlig på många sätt ur ett demokratiskt perspektiv om den används av just myndigheten Polisen.

Ursprunget till Svensk polis medborgardialog kan spåras både politiskt och vetenskapligt till olika diskussioner om demokratins ställning . Tar vi politiken först börjar tankar på en ny form av medborgardialog ofta med ett konstaterande om att det finns ett demokratiskt underskott idag. Färre personer är engagerade i politiska partier. Grunden för den representativa demokratin blir därmed svagare. Till det kommer en oro för marginalisering av vissa grupper av medborgare och hela områden som leder till att alla inte kommer till tals. Samhället har, som man uttrycker det, blivit allt mer fragmentiserat.

Svaret politiskt på dessa problem har blivit att finna nya former för kommunikation mellan medborgarna och den offentliga och politiska makten. Medborgardialogen är just en sådan ny form av kommunikation som ska fungerade stödjande till den representativa demokratin och minska det demokratiska underskottet.

Mycket av inspirationen till dagens medborgardialog kommer från EU. EU har som bekant är ett stort demokratiskt underskott. På EU-nivå finns i stort sett bara EU-institutionerna. Medborgarskapet har sin hemvist i medlemsstaterna. Under en tid diskuterade man också och försökte skapa något som kallades för ett EU-medborgarskap. Det projektet kan sägas helt ha avstannat och till och med havererat. Men även idag finns omfattande försök att närma medborgarna till EU. Uppfinningsrikedomen är stor och mycket hopp har satts till it-tekniken. Framgångarna för dessa försök har dock varit små.

Nationellt har de länge funnits en strävan att finna former för medborgardialog. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) kan sägas vara en startpunkt för detta. Särskilt har SKL (Sveriges kommuner och landsting) engagerat sig i frågan. 2006 startades ett SKL ett medborgardialogprojekt. 2011 tog SKL sedan ett kongressbeslut om att satsa på medborgardialog. Så här sägs i ett informationsblad om detta:

Bakgrunden till kongressbesluten är den förändring vi kan se av demokratin i Sverige, med ett över tid sjunkande valdeltagande där särskilt oroande är de stora skillnader mellan olika kommuner, områden och valkretsar. Färre och färre blir medlemmar i politiska partier, förtroendemannauppdraget har blivit mer och mer professionaliserat. Fler lokala partier har bildats och koalitioner med många partier kan innebära att partipolitiken blir otydlig för medborgarna.

Idén om medborgardialog har sedan sammanfattats i olika broschyrer och skrifter från SKL. Här kan man också finna spåren till idén att koppla ihop medborgardialogen med medborgarlöften på det sätt som Polisen nu gör. SKL har fungerat som en idéspridare av idén om medborgardialog.

Vetenskapligt hör frågorna om medborgardialog hemma i gränstrakterna mellan statsvetenskap och kommunikationsforskning. När det gäller det senare är det inte någon enhetlig forskning. Det finns som vanligt olika discipliner som försöker lägga beslag på frågan och inom dessa olika skolbildningar. Men det är också ett komplext problem som forskning om dialog med medborgarna adresserar och det behövs ett brett anslag för att kunna studerar frågorna. Frågan om deliberativ demokrati har exempelvis diskuterats intensivt i flera decennier inom statsvetenskap och politisk filosofi.

En fördel, som lyfts fram, med en deliberativ demokrati grundad på kommunikation, är att därmed sägs fler grupper komma till tals. Minoriteter får större möjlighet att få sin röst hörd och genom att fler blir delaktiga kommer också de fattade besluten att förankras bättre. Nackdelarna som ofta lyfts fram är att minoriteter kan få för stort utrymme på majoritetens bekostnad. Systemet är också öppet för mer manipulation än ett formellt representativt system är. Manipulation från både makten och medborgargruppers sida.

Men fungerar medborgardialoger, är medborgarlöften lämpliga att ge? Vad säger vetenskapen? ”Ja, det fungerar eller nej, det är inte lämpligt”. Sådana svar går inte att ge. Det som går är att lyfta fram fördelar och nackdelar. Genom det kan man ge underlag till beslutsfattare som antingen står inför att införa någon form av deliberativ modell för medborgarmedverkan eller ge råd när väl en sådan verksamhet pågår.

Generellt kan man säga att en första förutsättning för att medborgardialogen ska fungera är att den är ett komplement. Den förutsätter att det finns ett demokratiskt väl fungerade konstitutionellt system i botten. Till detta kan dialogen vara ett extra ”stödhjul” så att säga. En andra förtutsättning är att de frågor som dialogen rör är väl avgränsade. Slutligen är en tredje förutsättning att de beslut eller löften som ges, som ett resultat av dialogen, inte kommer i konflikt med demokratiskt fattade beslut i de ordinarie demokratiska församlingarna. Går man över gränsen för dessa tre förutsättningar är man ute på en mycket farlig väg.

Medborgardialog och medborgarlöften har framförallt använts lokalt, i Sverige kommunalt, där passar detta ”stödhjul”. Det finns orsaker till det. För i grunden har vi då den kommunala demokratin med dess konstitutionella förankring. Frågan man kan ställa sig är, hur väl passar en medborgardialog för en myndighet som Polisen?

Polisen har givetvis ett intresse av att fånga upp hur medborgarna ser på olika frågor inom dess verksamhetsdomän. Det kan ske genom olika former av undersökningar eller genom uppsökande verksamhet och möten. Men medborgardialogen går ett steg längre. Den är, som sagts tidigare, utvecklat som ett ”stödhjul” för den representativa demokratin. Den är alltså utvecklad för demokratiska institutioner.

Polisen är inte som en kommun en demokratisk institution. Polischeferna ärexempelvis inte direktvalda av medborgarna, som i vissa länder. Uppgifterna och befogenheterna är vidare tydligt formulerade i lag. Som myndighet har Polisen till det ett uppdrag för varje år. När Polisen nu skaffar sig ”stödhjulet” medborgardialog blir den tyvärr mer än bara ett stödhjul. Det finns inget som balanserar detta ”demokratiinslag” som det finns när en kommun ägnar sig åt medborgardialog. Detta gör att den deliberativa modellens alla nackdelar också slår till med full kraft. Som att resultatet av dialogen riskerar att inte blir representativt. Att minoriteters åsikter riskerar få för stort utrymme och att systemet är mer öppet för manipulation än ett representativt system är. Vad gäller det senare beror det på att det inte finns några utarbetade konstitutionella spärrar för den här formen av aktiviteter. På polisens område är detta direkt farligt.

Slutsatsen blir att medborgardialoger passar bäst för verksamheter i välfärdssektorns kärna, vård och omsorg, och i planprocesser. Men passar synnerligen dåligt för en polisorganisation att ägna sig åt.

Det är alltid så att när man flyttar över en idé eller en praktik från ett område till ett annat så får man inte bara med sig det goda utan man får också med sig det ”onda”, nackdelarna. I debatten har ingen av de välkända riskerna och nackdelarna lyfts fram med att Polisen nu ägnar sig åt denna form av deliberativ demokrati. Jag skulle vilja likna det man nu gör med att släppa ut en ny medicin på marknaden som varken har vetenskapligt stöd eller genomgått nödvändiga tester. Jag skulle också tro att de flesta som sjunger medborgardialogens lov idag inom Polisen, Brå och SKL inte känner till modellens ursprung, fördelar och risker. Till det kommer en politisk naivitet från politikens sida. det låter ju så bra …

Vad som tyvärr har hänt under resans gång, när genomförandekommittén arbetat fram till 2015, är att vi med medborgardialogerna och medborgarlöftena tagit första steget mot att få en mer politisk polis. Och det är mycket oroande och något jag tror få önskar.

Please like & share:

Var det Englafallet som ledde till omorganisationen?

I.

Omorganisationen har börjat diskuteras i media. Före sjösättningen 1 januari var det i stort sett helt tyst. Under de år som genomförandekommittén arbetade diskuterades inte reformen nämnvärt i media. Ingen granskning, inget ifrågasättande. Det är därför glädjande att det nu börjar komma artiklar och krönikor om omorganisationen. I Expressen förra veckan skrev Britta Svensson en artikel med rubriken Mordet på Engla ledde till nytt Polissverige.

Det är ett väldigt djärvt påstående. Fallet Engla är tragiskt. Jag har inte för avsikt att gå in här och diskutera det. Det man kan konstatera är att fram till idag har polisverksamheten utretts cirka 100 gånger från 1920-talet och framåt. Dessa utredningar har lett till större eller mindre omorganisationer. Ett genomgående tema för dessa utredningar och reformer har varit förhållandet mellan lokal och central polisverksamhet. Ådalskravallerna 1931 ledde fram till att en statspolis skapades som komplement till det kommunala polisväsendet. När den nationella polisen skapades 1965 var det inte en ny idé utan en variation på ett tema.

Spänningen mellan det lokala och det centrala har tagit sig många uttryck genom åren. Vad det speglar är en svårighet som finns att passa in en statlig polis i ett lokalt sammanhang. För både det centrala och det lokala behövs samtidigt.

Englafallet kan möjligen ha varit en droppe som gjort det än mer synligt att bägaren för länge sedan runnit över. Palmemordet, Malexandermorden, Göteborgskravallerna alla dessa och senare händelser är sådant som fyllt på den översvämmade bägaren gång på gång genom åren.

Sedan har vi allt det som visar sig i form av symtom men där få ställer den rätta diagnosen. Ordning och säkerhet är ett sådant område där man framförallt lokalt från medborgare känt sig svikna. Det är dock inte polisen som framförallt sköter detta område. Det är privata aktörer i form av vakt- och säkerhetsföretag. Stockholms tunnelbana, köpcentra, bostadsområden, ja, listan kan göras lång. Det är väktare och ordningsvakter som dominerar. Men av någon anledning vill varken politik eller allmänhet kännas vid detta faktum. Man talar och diskuterar som om vi hade kvar en polisverksamhet som gick i graven för minst trettio år sedan. Och genom att Polisen fått en annan roll inom området ordning och säkerhet blir de platser där de privata aktörerna inte återfinns, exempelvis stora delar av städerna och hela landsbyggden, oftast utan bevakning och ordningshållning etc.

Men det är glädjande att en sådan artikel som Britta Svenssons skrivits. Det behövs flera röster i debatten. Flera olika synsätt. Det är det som kan föra frågorna framåt.

II.

Svensson tar också upp min kritik av omorganisationen i min artikel i SvD ”Ny polismyndighet feltänkt”. I den diskuterar jag bland annat ett generellt problem angående hur chefer rekryteras idag. Ett problem som inte inskränker sig bara till Polisen utan gäller för hela staten, att professionernas roll nedvärderats. Vad jag specifikt pekar på i artikeln, och i min bok Svensk polis, är kravprofilen som användes vid rekrytering av de nya polisområdescheferna. Profilen är uppdelad i skallkrav och i börkrav. I skallkraven läggs vikt vid generella ledaregenskaper inom staten, som att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet från förändring och utveckling. Det polisiära är förpassat till börkraven. Jag påpekar att polisområdescheferna kommer att vara kommenderingschefer vid särskilda händelser, vilket är en mycket svår polisiär uppgift där skallkravens profil inte är tillräcklig.

I artikeln kommentarera sedan Noachefen Mats Löfving min kritik så som den presenteras av Svensson. Han säger att jag har helt fel. ”Jag tillsatte tre nya områdeschefer i Stockholm och de kommer att klara kommenderingar på otroligt bra sätt. En av dem var nationell kommenderingschef för bevakningen av EU-valet och valet till riksdagen.”

Det är bara att gratulera. Man har tydligen gjort ett bra och klokt val. Men det är inte på grund av kravprofilerna och utgångspunkterna för rekryteringen som det skett. Det säger också föga om övriga polisområdeschefer i landet och vad som varit utslagsgivande vid rekryteringen. Man får hoppas att alla de som rekryterat dessa chefer varit lika kloka som Löfving.

Det finns en mer generell aspekt här. Den nya regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi har avviseart att man ska arbeta med frågor om hur man kan stärka professionellt kunnande i offentlig verksamhet. Vilket det ytterst handlar om här. Han säger:

– Välfärdsprofessionernas kunnande och yrkesetik ska bli mer vägledande. De senaste decenniernas styrning, som inspirerats av det som brukar kallas New Public Management, har lett till en ökad administrativ börda och att yrkesprofessionernas roll försvagats. Denna utveckling vill regeringen vända.

Vi har sett så mycket förskräckande exempel på när den högst ansvarige för stora operationer saknat erfarenhet för att leda en sådan. Det kan vara allt från när Hans Holmér, en utpräglad skrivbordsmänniska, tog sig före att sätta sig som spaningsledare för Palmemordet till det kaos som uppstod vid Utøyahändelserna. Jag skriver så här i min bok:

En förklaring till att det går fel vid sådana händelser är att det blir en krock mellan två helt olika former för polisverksamhet och chefer. Dels har vi dem som gjort karriär, skolats och blivit duktiga inom ramen, arenan, för den vanliga hierarkin inom staten, som också återfinns inom Polisen, där sådant som målstyrning och budgetdisciplin är dygder. Dels den operativa delen av verksamheten där man skolas in i att leda på ett helt sätt och där det krävs ett annat sinnelag. … Vill man göra verklig karriär inom staten, även inom Polisen, ska man dock satsa på den ”vanliga statliga hierarkin” och bli duktig i spåret budget, uppdragstyrning och utvärdering. Detta är ett verkligt dilemma, eftersom rätt man på rätt plats administrativt ofta är fel man på fel plats när det hettar till.

 

Please like & share:

Oisín Cantwell har rätt och lite fel

Oisín Cantwell tog i sin krönika i Aftonbladet i fredags upp den nya polisorganisationen. Han är nöjd med val av rikspolischef. Menar att den nya organisationen lovar gott.

Jag kan väl hålla med om det mesta som sägs i krönikan. Förändring behövs. Frågan är bara hur. Att patienten är sjuk, myndigheten Polisen, är de flesta överens om. Det är bara en fråga om vad som är den rätta medicinen.

Cantwell berör också kritikerna av reformen. Han skriver så här:

”Vi kan konstatera att en hel del kritik redan har framförts. Ta bara juridikprofessor Bo Wennström, som har skrivit en bok där han dömer ut den nya organisationen fullständigt. Men han bygger sin sågning på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer, och när hade senast en föredetting ett positivt ord att säga om någonting?”

Det är sant. Jag dömer ut reformen, ”fullständigt”. På goda grunder. Men att mina slutsatser baseras på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer stämmer inte. Syftet med boken är att diskutera hur Svensk polis skulle kunna passa bättre in i samhällspusslet. För att förstå var vi befinner oss idag har jag historiska avsnitt, där kommer föredettingarna in men inte bara då justitieministrar och rikspolischefer utan också poliser som var med när det begav sig. Men största delen av boken är inte historisk.

Det jag gör i boken är att jag diskuterar vad polisverksamhet i bred bemärkelse är idag och ifrågasätter om omorganisationen kan lösa problemen som finns. Jag är vidare starkt kritisk till hur reformen kom till och att den initialt fick en sådan slagsida åt management. Ja, grundades på tveksamma managementidéer.

När min bok kom, i maj 2014, var det angeläget att någon påpekade det tveksamma sätt som reformen kommit till på och den lösa grund den byggde på. Under tiden som sedan genomförande kommittén arbetade tyckte jag likaså att det var angeläget att se till så att inte de värsta tokigheterna satte allt för stora avtryck och förstörde Svensk polis totalt.

Idag är läget ett annat. Jag har sagt det förut. Bland de som fanns att välja på var nog Dan Eliasson det bästa valet. Hans uppgift är oändligt svår. Starten har inte blivit så enkel. Först hade vi moskébränderna och sedan händelserna i Paris. Han har milt uttryckt, statat i en uppförsbacke.

Syftet med det jag skrivit och skriver idag är inte att jag en dag ska kunna säga: Vad var det jag sa! Jag har den uppriktiga viljan att hjälpa till och få detta att gå så bra som möjligt.

Please like & share:

Lasse Wierup ställde den rätta frågan

Jag hade tänkt ta ett uppehåll under jul och nyår med denna blogg. Nu börjar det bli tråkigt med all ledighet. Därför ett kort meddelande.

Lasse Wierup ställde den rätta frågan i dagens I lagens namn, ”kommer närpolisreformen att lyckas denna gång?”. Han frågor också om verkligen 1990-talets lösningar, närpolis, löser 2010-talets problem med att exempelvis kriminella nätverk styr delar av lokalsamhället i utsatta områden. Ett mycket tänkvärt avsnitt av I lagens namn i P1.

För den som samlar på kuriösa uttalanden från Beatrice Ask om polisen är programmet en högtidsstund. Hon har som bekant är kastat sig mellan att vara ”besviken” på polisen till att säga att ”vi har världens bästa polis” och till det lägger hon nu uttalandet att polisen är ”trög”. Om det inte var så att frågan är så viktig, polisverksamheten, skulle man skratta men nu blir det mest tragiskt.

Jag återkommer med en längre kommentar om polisen i lokalsamhället när jag fått upp ångan igen efter ledigheterna.

 

Please like & share: