Oisín Cantwell har rätt och lite fel

Oisín Cantwell tog i sin krönika i Aftonbladet i fredags upp den nya polisorganisationen. Han är nöjd med val av rikspolischef. Menar att den nya organisationen lovar gott.

Jag kan väl hålla med om det mesta som sägs i krönikan. Förändring behövs. Frågan är bara hur. Att patienten är sjuk, myndigheten Polisen, är de flesta överens om. Det är bara en fråga om vad som är den rätta medicinen.

Cantwell berör också kritikerna av reformen. Han skriver så här:

”Vi kan konstatera att en hel del kritik redan har framförts. Ta bara juridikprofessor Bo Wennström, som har skrivit en bok där han dömer ut den nya organisationen fullständigt. Men han bygger sin sågning på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer, och när hade senast en föredetting ett positivt ord att säga om någonting?”

Det är sant. Jag dömer ut reformen, ”fullständigt”. På goda grunder. Men att mina slutsatser baseras på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer stämmer inte. Syftet med boken är att diskutera hur Svensk polis skulle kunna passa bättre in i samhällspusslet. För att förstå var vi befinner oss idag har jag historiska avsnitt, där kommer föredettingarna in men inte bara då justitieministrar och rikspolischefer utan också poliser som var med när det begav sig. Men största delen av boken är inte historisk.

Det jag gör i boken är att jag diskuterar vad polisverksamhet i bred bemärkelse är idag och ifrågasätter om omorganisationen kan lösa problemen som finns. Jag är vidare starkt kritisk till hur reformen kom till och att den initialt fick en sådan slagsida åt management. Ja, grundades på tveksamma managementidéer.

När min bok kom, i maj 2014, var det angeläget att någon påpekade det tveksamma sätt som reformen kommit till på och den lösa grund den byggde på. Under tiden som sedan genomförande kommittén arbetade tyckte jag likaså att det var angeläget att se till så att inte de värsta tokigheterna satte allt för stora avtryck och förstörde Svensk polis totalt.

Idag är läget ett annat. Jag har sagt det förut. Bland de som fanns att välja på var nog Dan Eliasson det bästa valet. Hans uppgift är oändligt svår. Starten har inte blivit så enkel. Först hade vi moskébränderna och sedan händelserna i Paris. Han har milt uttryckt, statat i en uppförsbacke.

Syftet med det jag skrivit och skriver idag är inte att jag en dag ska kunna säga: Vad var det jag sa! Jag har den uppriktiga viljan att hjälpa till och få detta att gå så bra som möjligt.

Please like & share: