Var det Englafallet som ledde till omorganisationen?

I.

Omorganisationen har börjat diskuteras i media. Före sjösättningen 1 januari var det i stort sett helt tyst. Under de år som genomförandekommittén arbetade diskuterades inte reformen nämnvärt i media. Ingen granskning, inget ifrågasättande. Det är därför glädjande att det nu börjar komma artiklar och krönikor om omorganisationen. I Expressen förra veckan skrev Britta Svensson en artikel med rubriken Mordet på Engla ledde till nytt Polissverige.

Det är ett väldigt djärvt påstående. Fallet Engla är tragiskt. Jag har inte för avsikt att gå in här och diskutera det. Det man kan konstatera är att fram till idag har polisverksamheten utretts cirka 100 gånger från 1920-talet och framåt. Dessa utredningar har lett till större eller mindre omorganisationer. Ett genomgående tema för dessa utredningar och reformer har varit förhållandet mellan lokal och central polisverksamhet. Ådalskravallerna 1931 ledde fram till att en statspolis skapades som komplement till det kommunala polisväsendet. När den nationella polisen skapades 1965 var det inte en ny idé utan en variation på ett tema.

Spänningen mellan det lokala och det centrala har tagit sig många uttryck genom åren. Vad det speglar är en svårighet som finns att passa in en statlig polis i ett lokalt sammanhang. För både det centrala och det lokala behövs samtidigt.

Englafallet kan möjligen ha varit en droppe som gjort det än mer synligt att bägaren för länge sedan runnit över. Palmemordet, Malexandermorden, Göteborgskravallerna alla dessa och senare händelser är sådant som fyllt på den översvämmade bägaren gång på gång genom åren.

Sedan har vi allt det som visar sig i form av symtom men där få ställer den rätta diagnosen. Ordning och säkerhet är ett sådant område där man framförallt lokalt från medborgare känt sig svikna. Det är dock inte polisen som framförallt sköter detta område. Det är privata aktörer i form av vakt- och säkerhetsföretag. Stockholms tunnelbana, köpcentra, bostadsområden, ja, listan kan göras lång. Det är väktare och ordningsvakter som dominerar. Men av någon anledning vill varken politik eller allmänhet kännas vid detta faktum. Man talar och diskuterar som om vi hade kvar en polisverksamhet som gick i graven för minst trettio år sedan. Och genom att Polisen fått en annan roll inom området ordning och säkerhet blir de platser där de privata aktörerna inte återfinns, exempelvis stora delar av städerna och hela landsbyggden, oftast utan bevakning och ordningshållning etc.

Men det är glädjande att en sådan artikel som Britta Svenssons skrivits. Det behövs flera röster i debatten. Flera olika synsätt. Det är det som kan föra frågorna framåt.

II.

Svensson tar också upp min kritik av omorganisationen i min artikel i SvD ”Ny polismyndighet feltänkt”. I den diskuterar jag bland annat ett generellt problem angående hur chefer rekryteras idag. Ett problem som inte inskränker sig bara till Polisen utan gäller för hela staten, att professionernas roll nedvärderats. Vad jag specifikt pekar på i artikeln, och i min bok Svensk polis, är kravprofilen som användes vid rekrytering av de nya polisområdescheferna. Profilen är uppdelad i skallkrav och i börkrav. I skallkraven läggs vikt vid generella ledaregenskaper inom staten, som att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet från förändring och utveckling. Det polisiära är förpassat till börkraven. Jag påpekar att polisområdescheferna kommer att vara kommenderingschefer vid särskilda händelser, vilket är en mycket svår polisiär uppgift där skallkravens profil inte är tillräcklig.

I artikeln kommentarera sedan Noachefen Mats Löfving min kritik så som den presenteras av Svensson. Han säger att jag har helt fel. ”Jag tillsatte tre nya områdeschefer i Stockholm och de kommer att klara kommenderingar på otroligt bra sätt. En av dem var nationell kommenderingschef för bevakningen av EU-valet och valet till riksdagen.”

Det är bara att gratulera. Man har tydligen gjort ett bra och klokt val. Men det är inte på grund av kravprofilerna och utgångspunkterna för rekryteringen som det skett. Det säger också föga om övriga polisområdeschefer i landet och vad som varit utslagsgivande vid rekryteringen. Man får hoppas att alla de som rekryterat dessa chefer varit lika kloka som Löfving.

Det finns en mer generell aspekt här. Den nya regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi har avviseart att man ska arbeta med frågor om hur man kan stärka professionellt kunnande i offentlig verksamhet. Vilket det ytterst handlar om här. Han säger:

– Välfärdsprofessionernas kunnande och yrkesetik ska bli mer vägledande. De senaste decenniernas styrning, som inspirerats av det som brukar kallas New Public Management, har lett till en ökad administrativ börda och att yrkesprofessionernas roll försvagats. Denna utveckling vill regeringen vända.

Vi har sett så mycket förskräckande exempel på när den högst ansvarige för stora operationer saknat erfarenhet för att leda en sådan. Det kan vara allt från när Hans Holmér, en utpräglad skrivbordsmänniska, tog sig före att sätta sig som spaningsledare för Palmemordet till det kaos som uppstod vid Utøyahändelserna. Jag skriver så här i min bok:

En förklaring till att det går fel vid sådana händelser är att det blir en krock mellan två helt olika former för polisverksamhet och chefer. Dels har vi dem som gjort karriär, skolats och blivit duktiga inom ramen, arenan, för den vanliga hierarkin inom staten, som också återfinns inom Polisen, där sådant som målstyrning och budgetdisciplin är dygder. Dels den operativa delen av verksamheten där man skolas in i att leda på ett helt sätt och där det krävs ett annat sinnelag. … Vill man göra verklig karriär inom staten, även inom Polisen, ska man dock satsa på den ”vanliga statliga hierarkin” och bli duktig i spåret budget, uppdragstyrning och utvärdering. Detta är ett verkligt dilemma, eftersom rätt man på rätt plats administrativt ofta är fel man på fel plats när det hettar till.

 

Please like & share: