Från profession till organisation

Nu är det dags att dra igång igen. Men vad gör polisprofessorn 2.0 under sin ledighet. Han håller på med bilar, gamla bilar. Här är hans senaste förvärv. En Ford Customline 1955, exakt en sådan som hans far hade när han var ung.

DSC_0001

Nog med personlig information. Nu till polisreformen igen. Jag ska skriva en uppdatering, ett slags supplement till min bok Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in. Boken hade fokus på tiden före reformen och därmed var det politiken och utredningsväsendet som särskilt granskades. Ett speciellt intresse riktades mot det märkliga, obegripliga, faktumet att när svensk polis skulle reformeras så ställdes aldrig de grundläggande frågorna om vad polisverksamhet ska vara idag.

Vad jag ska inrikta mig på i ”supplementet” är att förstå är vad som driver polisledningen att genomföra reformen på det sätt som de gör. Då måste tre ”rörelser” i tiden uppmärksammas avseende administrativa och organisatoriska reformer. Dessa är:

Administrativ centralisering Processorientering Change management

Jag har berört dem förut. Men utan den bakgrunden är det svårt att förstå vad som händer just nu. Kort kan man sammanfatta det som att ett vägval gjorts att gå från ”profession till organisation”. Man söker organisationslösningar inte professionslösningar på polisverksamhetens problem. Det svåra är bara att polisiär verksamhet är starkt formellt professionsstyrd. Men när reformen genomfördes lämnades ramen för polisverksamheten intakt. Polislagen och polisförordningen är i stort sätt orörda och grundprinciperna för polisiär verksamhet är de samma med särskilt fokus på polismannen. Verksamheten vilar på principer om polisiär integritet, ändamålsstyrning och proportionalitet. De mycket viktiga bestämmelserna i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen är också de samma nu som före reformen. Mot allt detta väger administrativa och organisatoriska förändringar lätt.

Det här gör att reformrörelsen går från toppen till botten, även om retoriken är en annan, eftersom det polisiära ramverket med bestämmelser är så solida som de är och utgår från helt annat, som rättssäkerhet och enskildas rättigheter, skapar bara dessa reformrörelser uppifrån bara förvirring.

Något som också kommer att beröras i ”supplementet” är också varför polisledningen inte tycks lyssna på den kritik som framförs. Jag skulle vilja påstå att hittills har all kritik bara stärkt tron på reformen och dess riktighet. För enligt modefilosofin change management, förändringsledning, är just kritik och motstånd inte främst uttryck för berättigad kritik utan mest resultatet av människors naturliga instinkter och ett uttryck för förändringsobenägenhet.

Det gör lite ont att se på och höra när reformens grunder predikas för någon som håller på med vetenskap. För sådant som belägg, bevis, evidens när det gäller reformens grunder lyser med sin frånvaro. Om det ska jag skriva i mitt ”supplement”.

Please like & share: