Vem har styrt svensk straffrättspolitik?

(Tanken var att publicera denna del av tre för några veckor sedan. Men efter terrorattacken tyckte jag att detta kunde vänta.)

Det här är del tre av mina inlägg om svensk straffrätt. I del ett beskrev jag den del av straffrätten som få känner till och vad den står för, rättsdogmatiken. I del två diskuterade jag synen på fängelserna och hur den formats och påverkat utformningen av brottsbalken. I den delen uppmärksammade jag en fyrtio år gammal BRÅ-rapport, Nytt straffsystem. I den här tredje delen är det dags att nämna namn och beskriva kretsen av folk som varit drivande bakom mycket av den straffrättspolitik som förts under de senaste fyrtio åren.

Vi behöver inte spekulera. Vi behöver inte vara konspiratoriska för kretsen har själva beskrivit vilka de är och vad de står för. Det de stod för kan vi kalla för den nyklassiska vändningen i svensk straffrätt med slagorden, som beskrevs i del ett: Rättsdogmatik utan rättspolitik är meningslöst. Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt.

I antologin 1968 och därefter (red. Modéer och Sunnqvist) skriver Dag Victor om vilka som främst ingick i kretsen: Göran Elwin, Dag Victor själv, Nils Jareborg och Sten Heckscher. Tillkom också, men inte lika framträdande till en början, var Per Ole Träskman och Martin Borgeke. Det fanns givetvis fler personer runt gruppen. De uppräknade är de som är viktiga för den här framställningen. Bakom dem fanns också, så att säga, en ”Gudfader”, väl beskriven i antologin, som kanske inte alltid höll med de unga, det var straffrättsprofessorn i Uppsala, Alvar Nelson. Förövrigt en av mina välgörare också, förutan vilken jag säkert inte hade varit den jag är idag yrkesmässigt. Men vi förenades inte genom straffrätt utan utifrån ett rättshistoriskt intresse.

Antologin heter alltså 1968 och därefter. Därigenom behöver man inte vara ett geni för att förstå att det är människor som stod till vänster som det handlade om. Vissa, som Elwin och Victor, långt till vänster. Låt oss beskriva personerna en för en.

Göran Elwin, är kanske den mest kände i kretsen. Han disputerade i Uppsala på avhandlingen Häleribrottet (Norstedts 1969) och blev docent på samma avhandling. Den är en i många stycken traditionell juridisk avhandling och det var efter denna som han publicerade böcker och artiklar angående marxism och juridik. Han lämnade dock juridiken och gick över till journalistik. För en bredare allmänhet är han nog mest känd som programledare för studio S. Elwin kan i detta sammanhang, när det gäller straffrätt, ses som en av dem som ”satte igång den hela”. Han hade nog också om han stannat kvar vid akademin varit den naturliga ”tronföljaren” på straffrättsstolen i Uppsala.

Dag Victor, var en uttalad marxist och hans avhandling Rättssystem och vetenskap från 1977 visar tydliga prov på det. Han skrev också, tillsammans med Elwin, boken Rätt och marxism, 1978. Titel på en antologi, från 1995, som Victor varit redaktör för är väldigt avslöjande för hans syn på straff och straffrätt, Varning för straff: om vådan av den nyttiga straffrätten. Liksom Elwin lämnade också Victor akademin. Under 1980-talet arbetade han som utredare vid BRÅ. Efter en sejour hos Riksåklagaren 1986 utsågs Victor till departementsråd vid straffrättsenheten vid Justitiedepartementet där han stannade till 1992 när han blev utnämnd till hovrättslagman vid Svea Hovrätt. 1997 blev han justitieråd vid Högsta domstolen.

Nils Jareborg, kan sägas vara teoretikern i sammanhanget. Han kom att efterträda Alvar Nelson som professor i straffrätt. I detta sammanhang är det inte meningsfullt att räkna upp alla Jareborgs vetenskapliga och andra arbeten. Men han är den som satt teoretisk form på nyklassicismens idéer. Och den som realiserade maximen, Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt, genom att delta i mängd olika statliga utredningar som expert, exempelvis fängelsestraffkommittén. Till det kommer att Jareborg haft de internationella kontakterna i straffrättsvärden som också bidragit till förverkligandet av den ”klassiska vändningen”.

Sten Heckscher, blev jur. kand. i Uppsala 1968. Han engagerade sig i Riksförbundet för Kriminalvårdens humanisering, KRUM, vi återkommer till KRUM nedan. BRÅ-rapporten, som behandlades i förra inlägget, kan ses som ett direkt utflöde av detta engagemang. I antologin 1968 och efteråt beskriver Dag Victor det som att det är Sten Heckscher som sekreterare i utredningen som skrev rapporten. Det kan vara hur det vill med det men att han hade stort inflytande på dess utformning är helt klart. För en bredare allmänhet är nog Sten Heckscher mer känd som politiker och rikspolischef. Här är det av vikt att påpeka att han innan han blev minister var statssekreterare vid Justitiedepartementet under Anna-Greta Lejon och Laila Freivalds. Så Victor och Heckscher var båda inflytelserika personer på Justitiedepartementet 1987 till 1991. Som bekant är har Sten Heckscher också varit generaldirektör för Patent- och registreringsverket, näringsminister, rikspolischef, kammarrättspresident och ordförande i Regeringsrätten (som senare bytte namn till Högsta förvaltningsdomstolen).

Per Ole Träskman, är nog den i sammanhanget som är minst känd för allmänheten. Han har varit professor i tre nordiska länder och avslutade sin karriär som professor i Straffrätt i Lund. Kriminalvetenskapliga i bred mening har varit Träskmans forskningsområde, straffrätt, internationell straffrätt, straffprocessrätt, och kriminologi. Han är tydligt ideologiskt färgad i sitt tänkesätt. En god illustration till detta är en artikel 2003 i Svensk Juristtidning där han säger: ”Samtidigt är det viktigt att bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval tillämpas ”ideologitroget”, m.a.o. att individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter inte tillåts expandera i rättspraxis på det centrala proportionalitetstänkandets bekostnad”. Proportionalitetstänkandet är kärnan i den nyklassiska vändningen. Vi återkommer till detta nedan.

Martin Borgeke, har nog främst gjort sig bemärkt efter det så kallade Rödebyfallet, där han var ordförande och genom tidskriften Fokus artiklar om hur det kom sig att de svenska fängelserna ”tömdes”. Så här börjar de berättelsen om denna ”tömning” och Borgekes betydelse för detta: ” … berättelsen bör nog börja en februaridag 2011 när en skåning stegar in på Bondeska palatset i Stockholm”. Bondeska palatset är där Högsta domstolen håller till och skåningen är Borgeke. Som flera andra av de som behandlas här har Borgeke ett förflutet inom den nämnda fängelsestraffkommittén, där han var biträdande sekreterare, och vid justitiedepartementets straffrättsenhet (i den senare under samma tid som Victor och Heckscher också fanns vid departementet). I övrigt har Borgeke varit Skåne troget under en lång tid som hovrättsråd, rådman och hovrättslagman. 2011 utsågs han till justitieråd och pensionerades som sådant 2016. Borgeke har publicerat sig flitigt angående påföljdsbestämning.

Där har vi ”kärnan” i kretsen. Kan vi kalla det för en grupp? I den nämna antologin, om 1968, framställer Victor det som att det i många meningar funnits en grupp. I mycket verkar den sammanhållen av den nyklassiska vändningen i straffrätten med införande av straffvärde och proportionalitetstänkande.

Helt klar kan vi se att de rört sig i samma ”rum”. Den straffrättsliga miljön vid vissa juridiska fakulteter, som experter i samma statliga utredningar, vid straffrättsenheten vid Justitiedepartementet. Scenen är därmed relativt tydlig.

Läser man inledningarna till olika SOU på straffrättens område stärks intrycket att samma personer finns representerad hela tiden. Och egentligen behöver man nog inte vara fler än vår grupp för att ”ta över ett politikområde”. Men de är inte ensamma för det finns förbindelser till andra grupper och rum. Jag tror att det är dags att granska vilken betydelse den nämnda föreningen KRUM hade för utvecklingen och då ser vi också förbindelsen till andra grupper. Så här skriver en av de som var med från ”andra sidan”, fångarna och missbrukarna, Ingmarie Sandberg om KRUM, i antologin När botten stack upp: om de utslagnas kamp för frihet och människovärde:

Ofta avslutades kvällen med att man gick till någon vinkällare. Efteråt gick alla hem till sig och jag hamnade på Plattan. Jag klarade inte av att drick två flaskor rödvin, jag blev full och påtänd. Och sedan var man tillbaka i kriminalitet. Det var mycket universitetsfolk, socionomer och kriminologer: Nestius, Edling, Tham, Heckscher (nuvarande Rikspolischef) t.ex. De var väl lite aningslösa, kom från en annan samhällsklass. Samtidigt var de ju kunniga och betrodda människor som andra lyssnade på som fångarnas språkrör.

Vad var det då de lite aningslösa predikade, Tham, senare professor i kriminologi, förklarar i samma antologi:

KRUM var framgångsrikt. Den definitiva historien återstår att skriva, men det lär inte vara vågat att påstå att fler människor skulle ha suttit i sämre fängelser om KRUM inte funnits… Från KRUM:s start minskade antalet fångar fram till mitten av 70-talet med en fjärdedel. Och detta inträffade trots att den grövre brottsligheten under samma tid fortsatte att öka… En arbetsgrupp på Brottsförebyggande rådet, som bestod av främst liberalt sinnade jurister, föreslog att straffvärde i stället för behandling skulle bestämma påföljdsvalet.

Där är den igen, arbetsgruppen, som jag behandlade i del ett av denna serie. Tydligt i citaten blir också hur idéerna fötts, i vilken krets. Hur de sedan via universitet, utredningsväsende departement och domstolar befästs, blir tydligt om man känner till mer om det som brukar kallas för ”rundgång i rättskällorna”.

Typexemplet för en rundgång i rättskällorna är personen som först är forskare vid ett universitet vid en juridisk fakultet och där i vetenskaplig form föreslår en lösning på ett juridiskt problem. Personen rör sedan på sig och börjar arbeta vid justitiedepartementet, och får i den rollen skriva om samma fråga, nu inte i eget namn, och föreslå samma lösning och därvid också hänvisar till sig själv. Sedan kanske personen efter några positionsbyten inom förvaltningen går över till dömande verksamhet, klättrar i systemet och blir till sist justitieråd. Plötsligt en dag kommer det upp ett mål där problemet som personen skrev om i sin avhandling är under lupp. Det blir ett prejudikat av domen som slutligen slår fast det som redan stod i avhandlingen med citat och allt till avhandlingen.

Vad vi ser med denna krets är ett tydligt exempel av ”rundgång i rättskällorna”. Även om det inte är en person det rör sig om utom en hel krets men likafullt är ”rundgången” tydlig. Denna underlättas också av den praxis som funnits i Sverige sedan 1600-talet att domstolsjurister i karriären tjänstgör vid departement, utskott och andra ställen som en del i vad vi idag skulle kunna kalla deras trainee. På så vis formateras de också till den ”rätta läran”. I detta fall om straffvärde och att fängelser är farliga på ett effektivt sätt. Har man velat komma någonstans i Sverige inom detta område har det varit viktigt att hålla sig väl med denna grupp. Återväxten är dock inte så god utan vad som finns idag är i mycket bevarare.

Även om det politiskt under de senaste fyrtio åren skett politiska förändringar och borgliga regeringar försökt lägga om kursen vad gäller straff och fängelser har de aldrig utmanat grundmönstret i brottsbalken. De har helt enkelt inte haft de teoretiker som kunna utmana ”gruppens” dominans rättsdogmatiskt.

Men nu till frågan om fängelsernas farlighet. Det underliggande tankesättet för detta och regeln i BrB 30 kap 4 § är mödan av vår ”grupps” strävanden. Idéerna som initialt KRUM stod för, som FFCO (Fångarnas Centralorganisation), som samarbetade nära med KRUM, predikade. Idéer som utgick från dåtiden fängelser, dåtidens behandlingsteorier. Till detta kom en tidstypisk syn på såväl kriminalitet som missbruk, att den orsakades av ett orättfärdigt och förtryckande samhälle. Märk väl inte som en delförklaring utan som en huvudförklaring.

Jag menar att kriminologin, psykologin och psykiatrin sedan dess för länge sedan sprungit ifrån straffrätten och straffrättsideologin. Man brukar i sammanhanget, när det gäller frågan om vad som fungerar på området, tala om tre stadier som kriminologin passerat. Det första var stadiet och idén att ”nothing works”, vilken ersattes av en frågeställning, i nästa fas, ”what works” och som sedan har lett till konstaterandet, att ”many things works”. Straffrättsideologin, i ”gruppens” tappning, är i mycket kvar på stadiet ”nothing works”, kan man säga. De talar om bara om negativa följder och att fängelser inte fungerar. Man har alltså inte ens börjat ställa sig frågan om behandling i fängelser, ”what works”, och de har definitivt inte kommit så långt att de om fängelser i sig kan foga in dm i schemat ”many things works” och pröva tanken att även om fängelser har negativa sidor kan de fungera i vissa bemärkelser.

De två senaste generaldirektörerna för Kriminalvården, Lars Nylén och Nils Öberg, förutom att hålla de intagna inlåsta, har börjat utveckla just ”many thing works” för kriminalvården. Men genom fokuseringen på straffvärdestänkandet, som det nyklassiska står för, blir detta osynligt för straffrättsideologera. Genom att så fullständigt utmönstra individualpreventionen har de också tredelat straffsystemet till, kriminalisering, dömande och kriminalvård. Vid kriminaliseringen, lagstiftningen, har man främst haft proportionalitet, ett abstrakt straffvärde för ögonen. Dömandet har, enligt idealt, blivit en reaktion utifrån detta utan tänkta sidoblickar på vare sig allmänprevention eller individualprevention. Till kriminalvården har sedan individualpreventionen förpassats.

Det kanske märks att jag inte helt ”köpt” straffvärdestänkandet. Det sägs medföra proportionalitet och rättvisa. Fina och stora ord. Men helt lätt är det inte att tillämpa abstrakta kategorier och ”värden” på det sätt som det är tänkt på detta område. Utvecklingen i praxis har också visat att den tänkta tredelningen inte fungerar i praktiken. Citatet av Träskman ovan anspelar på vad som hänt när han säger, att individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter inte tillåts expandera i rättspraxis på det centrala proportionalitetstänkandets bekostnad. Med en sliten formulering kan man säga att de, gruppen, vann kriget, genom reformerna i lagstiftningen, men håller på att förlora freden i form av dömande och det politiken gör genom ny lagstiftning. Visserligen, Borgeke, har till en del med sin motoffensiv i HD återtagit viss mark, och ”släppt fångarna loss”. Men vad kommer att hända nu?

Det är gamla män vi talar om, det är idéer som har femtio, sextio år på nacken om vi går tillbaka till KRUM-tiden. Det som dock finns kvar är lagstiftningen, läroböckerna och ”kretsarna”. Men tronföljarna är inte lika starka. Akademiskt finns de få idag som kan mäta mig med teoretikern i kretsen, Jareborg, eller den akademiska ideologen Träskman. Det skulle föra för långt här att också beskriva ”tronföljarna” och var de finns idag. Men som ni ser är det väldigt ont om kvinnor i kretsen även om vi länge haft framstående kvinnliga ”straffrättare”.

Jag tror att det är dags att verkligen sätta den nyklassiska vändningen inom straffrätten under lupp. Inte minst för politiken. Maximen, Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt, har sina demokratiskt negativa sidor. För vad som sägs är att ”politiken” är för dum, ja, farlig för att få regera. Samma sak gäller också för allmänheten. Det är en mycket elitistisk krets som har fått regera allt för länge!

Please like & share: