Hur många fler poliser behövs det?

I stort sätt alla argumenterar nu för att vi behöver fler poliser. Det är bara antalet som varierar. Särskilt efter händelserna i Rinkeby har frågan om fler ordningspoliser dykt upp. För några månader sedan var det utredare som främst diskuterades. Men frågan om fler poliser är inte så enkel så att det bara handlar om antal, kvantitet. Frågan har fler dimensioner. Det finns tre saker man måste hålla i huvudet samtidigt. Kvantitet, sort och kvalitet. Jag kommer här främst att tala om ordningspolisverksamhet. (Jag vet att jag är gammeldags när jag talar om ordningspolis, kriminalpolis etc. men nyspråket inom Polisen har inte varit till nytta för någon egentligen.)

Kvantitet. För tillfället pratas det mycket om den rapport som ekonomerna inom Polisen sägs ha producerat angående hur mycket resurser som myndigheten får ut av sina anställda i ”faktiskt arbetstid”. Rapporten ska presenteras för rikspolischefen och den är hett eftertraktad av många journalister före det.

Problemet har analyserats flera gånger förut med samma nedslående resultat varje gång. Vi har Stefan Holgerssons analyser, vi har de analyser som varje länspolismästare tidigare gjorde. Men det måste påpekas att problemet gäller brett inom svensk arbetsmarknad och särskilt i offentlig sektor. För innan vi får fram vad som är den faktiska arbetstiden som arbetsgivare har till förfogande måste man först räkna bort sådant som sjukskrivningar, barnledigheter, vård av sjukt barn, studieledigheter, ledighet för fackligt arbete, friskvård, utbildning med mera. Gör man detta hamnar man på siffror som brukar uppröra. 30% i faktisk disponibel arbetstid nämns ofta som ett grovt mått vid arbetstidsplanering. Jag vet inte hur ackurat den siffran är.

Men när det då gäller debatten om fler poliser måste detta vägas in. Om man bara genom kvantitet vill lösa problemet med ”polisbrist” är det mycket svårt. Det behövs väldigt många nya poliser för att genom kvantitet komma till rätta med problem.

Slutsats, bara fler poliser i sig är ingen lösning.

Sort. Tar vi det som hände i Rinkeby med upploppet där är det ett mycket bra illustrativt exempel. Medan upploppet pågick samlades några kilometer därifrån, enligt medierapporter, poliser som avvaktade till dess man var fulltaliga och redo.

Hade detta istället inträffat för inte så länge sedan hade ingripandet med säkerhet kommit tidigare. För då fanns piketerna, som idag är en form av regional insatsstyrka kopplade till de regionala operativa avdelningarna. Går vi ännu längre tillbaka i tiden hade vi tunnelbanepolisen som var mycket duktiga på att hantera folksamlingar i svåra situationer. Det fanns också andra mer rörliga enheter.

Idag har vi SPT-konceptet, särskilda polistaktiken. I sig utmärkt men det bygger på att SPT- poliser vid en händelse måste kallas in. Det uppstår en inställelsetid. Överhuvudtaget har ett kommenderingstänkande tagit över. En typisk kommendering är något man känner till i förväg. Det är en fotbollsmatch, demonstration, statsbesök eller något likande. Men händelserna i Rinkeby var ingen kommendering i den meningen.

I grunden handlar problemet om något som startade reden i slutet av 1990-talet, avskaffandet av specialister och specialiteter inom Polisen. Avskaffandet av rotlar, tänkesättet att alla kan göra allting, är exempel på detta. Det senare krönt av den idiotiska strategin från genomförandekommittén att ”alla är utredare”. Det är i mycket ett von oben-perspektiv där det från ovan inte tycks vara så svårt att vara polis i olika situationer. Därmed har det också osynliggjorts att polisverksamhet består av flera olika professioner, specialiteter.

Slutsats, tillför man kvantitativt fler poliser kommer det inte att lösa problemet med att det idag saknas specialister inom alla områden.

Kvalitet. Polisen har idag en gigantisk ”utbildningsskuld”. Den hänger till en del ihop med de två förgående ”dimensionerna” av polisproblemet. Om den disponibla kvoten av poliser i daglig verksamhet är låg så blir också motivationen att skicka personal på kurser låg. Längre utbildningar kommer överhuvudtaget då inte ifråga som något verkligt alternativ.

Men också ”allpolis-tänkandet” spelar in här. Om alla kan göra allting och den främsta frågan blir att placera så många poliser som möjligt i olika lokalpolisområden framstår också utbildning som mindre viktigt. Det blir det man kan spara in på. Dessutom blir det till en nedåtgående spiral. Ju, färre som har specialiteter och olika former av utbildning desto mindre blir förståelsen för vilken utbildning som krävs och ju mer utslätad riskerar utbildningen att bli.

Det enda sättet för en polis på basplanet att göra karriär idag är att bli ”chef”. Det är så man får upp lönen. Det är så man kan gå vidare. Men för verksamheten som behöver specialister är detta inte i sig något bra.

Sedan har vi problemet med högre polischefsutbildning. Efter det att kravet på juristexamen avskaffade och den gamla formen av chefsutbildning och karriär avskaffades har Polisen inte lyckats skaffa en solid och bra chefsutbildning. Ett flertal utredningar har pekat på ledarskapsproblemet inom Polisen. Trots alla försök har man ännu inte kommit tillrätta med de problemen. Tyvärr gäller de slutsatser som tidigare lagman i Stockholms tingsrätt Carl-Anton Spak drog i utredningen DS 2004:34:

Enligt utredningen finns det alltså brister både i utbildningssystemet för poliser i allmänhet och i rekryterings- och utbildningssystemet för polischefer. Utredningen menar att Rikspolisstyrelsen bör ta ett större ansvar för grundutbildningen av poliser genom att bli tydligare i sitt kravställande på utbildningens innehåll och genom att i större utsträckning låta göra utvärderingar av grundutbildningen.

Regeringen bör överväga att åter införa en för hela det svenska polisväsendet enhetlig och grundläggande polischefsutbildning.

2004! Jag säger inte mer. För det man gjorde efter 2004 tyvärr inte löst problemen.

Slutsats, utbildning i olika former är också en dimension som måste vägas in när tillskott av nya poliser diskuteras.

Ska vi ge svar på frågan om hur många poliser till vi behöver måste detta analyseras utifrån minst tre dimensioner — kvantitet, sort och kvalitet — i annat fall riskerar varje satsning att till stor del bli bortkastad.

Please like & share:

”Varje gång jag numera hör ordet ’frustration’, osäkrar jag min revolver”

Tillfrågade om vad orsakerna till upplopp, bilbränder eller kriminella karriärer är hörs inte sällan reptilsnabbt svaret, frustration. På frågan om vem som står för upplopp och bilbränder kommer svaret lika snabbt, frustrerade unga män. När en f.d. kriminell intervjuas om orsaken till varför han, det är ofta en han som intervjuas, blivit kriminell hörs också svaret lika ofta, frustration. Sällan ställs någon följdfråga när ordet frustration har framsagts. För i grunden är det ju en känsla och vem kan ifrågasätta en känsla?

Jag börjar mer och mer tro att frustration är en dålig förklaring till upplopp, bilbränder eller kriminalitet. Däremot kan man förstå individers känslor i olika situationer utifrån det undflyende begreppet frustration. Jag kommer att komma tillbaka till skillnaden mellan att förklara och att förstå i dessa sammanhang.

Först, om traditionen att förklara samhällsfenomen utifrån frustration. När det gäller kriminalitet har den minst hundra år på nacken och den blev särskilt populär från 1930-talet och framåt. Idén var, om man förenklar den, att kriminalitet orsakades utifrån en känsla av avsaknad av status. Orättvisor i samhället gjorde att breda grupper inte kunde uppnå de ”mål” som var idealen i samhället, småborgliga ideal om materiell standard, utbildning etc. Varför de inte kunde uppnå målen var att de saknade ”medlen” för det genom samhällets ojämlikhet. Det leder till ”frustration”, sas det, som driver in individer i kriminalitet och andra destruktiva beteenden.

Problemet med denna och liknande tanketraditioner är mysteriet med ”den skötsamme arbetaren”. Den skötsamme arbetaren har också alltid varit ett problem för revolutionära rörelser. Särskilt i Sverige har historiskt sett revolutionär vänster haft problemet med att greppa varför inte de förtryckta gör uppror. De man ofta missade var att förstå den roll frikyrkorörelser och nykterhetsrörelser påverkat tänkesättet för att forma den skötsamme arbetaren.

När minnet av dessa rörelser förbleknade har det varit populärt att försöka förklara fenomenet med den skötsamme arbetaren utifrån att de är ”mutade”, materiellt, inte är medvetandegjorda om förtrycket eftersom de ”sövs” av den borgerliga kulturen, eller på något liknande sätt.

Frustration, vrede, ilska är dock riktiga mänskliga känslor. De går att förstå sig på. Alla känner dem. Ingen har patent på dem. De kan uppstå inifrån utifrån begränsningar som vi själva sätter upp eller känner. De kan vara resultat av yttre hinder. De kan användas av personen själv eller av andra. Många politiska framgångsrika rörelser har haft vreden som bränsle. Men frustrationen kan också leda till sjukdom, depressioner. Det är en mäktig kraft och därför också exploaterad för att förklara saker, som kriminalitet.

Men som förklaringsmodell fungerar frustrationen inte som den förlösande pusselbiten. Ja, det går att förstå varför en ung man i en utsatt miljö känner frustration. Men det är när denna ”enda” känsla blir till en förklaring som ”bygget” rasar samman. Hur förhåller sig denna känsla exempelvis till den enorma dragningskraft som den svarta ekonomin där narkotika är navet har? Sedan har vi den skötsamme arbetaren igen. Känner han eller hon inte frustration av att stiga upp tidigt, åka långt till ett arbete som inte bara innehåller trevliga ”förverkligande” sidor och arbeta för en låg lön? Finns det två sorters människor månne, de frustrerade och de ofrustrerade?

Vad jag främst här vill göra här är att så ett frö av tvivel. Varje gång du hör någon använda ”frustration”, som förklaring, vad menas? Är det hållbart? Är vissa reaktioner utifrån frustration mer ursäktliga? Men det går också bra att göra som jag: Varje gång jag numera hör ordet ”frustration”, osäkrar jag min revolver!

Please like & share: