”Varje gång jag numera hör ordet ’frustration’, osäkrar jag min revolver”

Tillfrågade om vad orsakerna till upplopp, bilbränder eller kriminella karriärer är hörs inte sällan reptilsnabbt svaret, frustration. På frågan om vem som står för upplopp och bilbränder kommer svaret lika snabbt, frustrerade unga män. När en f.d. kriminell intervjuas om orsaken till varför han, det är ofta en han som intervjuas, blivit kriminell hörs också svaret lika ofta, frustration. Sällan ställs någon följdfråga när ordet frustration har framsagts. För i grunden är det ju en känsla och vem kan ifrågasätta en känsla?

Jag börjar mer och mer tro att frustration är en dålig förklaring till upplopp, bilbränder eller kriminalitet. Däremot kan man förstå individers känslor i olika situationer utifrån det undflyende begreppet frustration. Jag kommer att komma tillbaka till skillnaden mellan att förklara och att förstå i dessa sammanhang.

Först, om traditionen att förklara samhällsfenomen utifrån frustration. När det gäller kriminalitet har den minst hundra år på nacken och den blev särskilt populär från 1930-talet och framåt. Idén var, om man förenklar den, att kriminalitet orsakades utifrån en känsla av avsaknad av status. Orättvisor i samhället gjorde att breda grupper inte kunde uppnå de ”mål” som var idealen i samhället, småborgliga ideal om materiell standard, utbildning etc. Varför de inte kunde uppnå målen var att de saknade ”medlen” för det genom samhällets ojämlikhet. Det leder till ”frustration”, sas det, som driver in individer i kriminalitet och andra destruktiva beteenden.

Problemet med denna och liknande tanketraditioner är mysteriet med ”den skötsamme arbetaren”. Den skötsamme arbetaren har också alltid varit ett problem för revolutionära rörelser. Särskilt i Sverige har historiskt sett revolutionär vänster haft problemet med att greppa varför inte de förtryckta gör uppror. De man ofta missade var att förstå den roll frikyrkorörelser och nykterhetsrörelser påverkat tänkesättet för att forma den skötsamme arbetaren.

När minnet av dessa rörelser förbleknade har det varit populärt att försöka förklara fenomenet med den skötsamme arbetaren utifrån att de är ”mutade”, materiellt, inte är medvetandegjorda om förtrycket eftersom de ”sövs” av den borgerliga kulturen, eller på något liknande sätt.

Frustration, vrede, ilska är dock riktiga mänskliga känslor. De går att förstå sig på. Alla känner dem. Ingen har patent på dem. De kan uppstå inifrån utifrån begränsningar som vi själva sätter upp eller känner. De kan vara resultat av yttre hinder. De kan användas av personen själv eller av andra. Många politiska framgångsrika rörelser har haft vreden som bränsle. Men frustrationen kan också leda till sjukdom, depressioner. Det är en mäktig kraft och därför också exploaterad för att förklara saker, som kriminalitet.

Men som förklaringsmodell fungerar frustrationen inte som den förlösande pusselbiten. Ja, det går att förstå varför en ung man i en utsatt miljö känner frustration. Men det är när denna ”enda” känsla blir till en förklaring som ”bygget” rasar samman. Hur förhåller sig denna känsla exempelvis till den enorma dragningskraft som den svarta ekonomin där narkotika är navet har? Sedan har vi den skötsamme arbetaren igen. Känner han eller hon inte frustration av att stiga upp tidigt, åka långt till ett arbete som inte bara innehåller trevliga ”förverkligande” sidor och arbeta för en låg lön? Finns det två sorters människor månne, de frustrerade och de ofrustrerade?

Vad jag främst här vill göra här är att så ett frö av tvivel. Varje gång du hör någon använda ”frustration”, som förklaring, vad menas? Är det hållbart? Är vissa reaktioner utifrån frustration mer ursäktliga? Men det går också bra att göra som jag: Varje gång jag numera hör ordet ”frustration”, osäkrar jag min revolver!

Please like & share: