Vargen kommer inte!

Ni vet sagan om Peter som hela tiden varnar för att vargen kommer. Till sist lyssnar ingen. Det omvända gäller för Polisen. Nu har statsministern sällat sig till kören som envist hävdar: Vargen kommer inte! Eller som han uttrycker saken för TT, ”Men att plötsligt bara skrika att det är kris i hela polisorganisationen, det tycker jag är att gå för långt”. Det där ordet ”plötsligt” är intressant för oss som länge följt omorganisationen, ja, jag tror för stora delar av allmänheten.

 Regeringen spelar ett högt spel. Inte minst kan det som nu händer bli Ygemans fall. Han säger så här till TT, att resultaten ”och känslan i polisorganisationen” måste förbättras under hösten. Ja, han tillägger: ”Vi har det här året på oss, sedan ska den nya organisationen sitta. Sedan kommer det att ta längre tid att ta ut effekterna av den nya organisationen”. Undra vad den sista meningen betyder och vilka kunskaper det bygger på om ”vilken tid” man har på sig? Men det kanske är över min nivå att förstå.

 Vid ett flertal tillfällen har också Ygeman hänvisat till att kritikerna ska stilla sig till dess Statskontoret kommer med sin första rapport om omorganisationen i oktober. Som meddelats på denna sida har Stefan Holgersson och jag ett gemensamt projekt där vi ämnar ”granska granskarna”, det vill säga Statskontoret. Vi skulle ha haft ett möte med dem i juni men var tvungna att ställa in det. När vi återkom nu i augusti fick vi reda på att de inte hade tid att träffa oss.

 Vi har ögonen på er Statskontoret och efter krisen i Riksrevisionen nu i sommar finns det ännu mer anledning att ”granska granskarna”!

 Jag slutar här. Konstigt nog blev jag inte lugnad av att statsministern gick ut och sa att vargen inte kommer.

 

Please like & share:

Ännu längre bort från problemen

Polisreformen är tyvärr först och främst en förvaltningsreform. Den är ideologisk på så vis att den speglar en speciell syn på hur staten borde styras utifrån sådant som ”kundperspektiv” med mera. Jag har skrivit om det förut och kommer att återkomma till det i bokform. Så här enkelt och rakt på sak formulerade Anna Dahlborg det hela i Expressen för en tid sedan:

Vad ägnar sig då alla dessa poliser åt som varken utreder brott eller gör ingripanden? Enligt mina källor har polisen hamnat i en förvaltningsfälla. I stället för att ta tillbaka terrängen från de kriminella tillsätts massor av projekt och arbetsgrupper. Man ägnar sig åt processutveckling och metodutveckling. Det produceras styrdokument och inriktningsbeslut som få ute i verksamheten ens förstår innebörden av.

Nu håller det hela att tas ett steg ännu längre bort från de polisiära problemen. I början av september ska rikspolischefen besluta om ett ramverk för polisstrategisk omvärldsbevakning. Det var Publikt som uppmärksammade mig på det hela och jag blev tvungen att läsa förslaget till detta ramverk. Det var en plågsam läsning. Jag ska försöka att inte vara allt för raljerande, även om det är svårt. Mycket svårt.

Det här var själva uppdraget från rikspolischefen till utredarna:

… att utarbeta ett ramverk och en metodik för strategisk omvärldsbevakning, analys och planering samt att ta fram ett underlag till en övergripande polisstrategisk inriktning.

För ändamålet skapades en styrgrupp och en projektgrupp. Man har nära samarbetat med Totalförsvarets forskningsinstitut. Ja, man säger så här: ”Institutets biträde har varit integrerat i projektet”. Tyvärr har detta påverkat förslaget i mycket hög grad. Terminologi och synsätt är i mycket militärt. Genomgående används exempelvis begreppet förmåga på ett sätt som känns igen från det militära området. Men ingenstans i förslaget finns antydan till diskussion av det problematiska med att närma militär och polis.

Det är exempelvis stor skillnad på polisens och militärens förhållande till ”framtiden”. För det är den det handlar om här. Rikspolischefen ska få ett verktyg för att skåda in i framtiden för att kunna fatta strategiska beslut för framtiden för Polisen. Enkelt uttryck, ”vad” Polisen ska göra i framtiden. Men genom att ansluta förslaget till den militärstrategiska diskussionen har projektgruppen vandrat helt vilse och skjuter bra högt över målet. Men kul har de nog haft och resor har de fått göra till utlandet.

Man har exempelvis förälskat sig så i den militärstrategiska tankesmedjan Development, Concepts and Doctrine Centre (DCDC), som man besökt. Ja, man har inte bara förälskat sig i denna brittiska tankesmedja, som man vill inleda ett nära samarbete med, utan man vill lägga alla ägg, så att säga, i den brittiska korgen. (Brexit verkar man helt ha missat). Förutom DCDC vill man nämligen också inleda ett nära samarbete med ”brittisk” polis och dess institutioner. Grunden för detta är en beskrivning av det man kallar för den ”brittiska polisreformen”. Det är bara det att beskrivningen är helt uppåt väggarna felaktig. Till att börja med har man inte förstått att det rör sig om två reformer, en i England och Wales och en senare i Skottland. (Vill man få en bra beskrivning av reformen i England och Wales kan man läsa Barry Loveday’s essä Police Reform in England and Wales i antologin Centrelizing Forces?.) Till det har man fogat en lika besynnerlig beskrivning av vad polisforskning är med ett utfall mot kriminologin. När det just gäller forskningen syns det att det är personer som befinner sig långt uppe på läktaren, långt från vetenskapen, som uttalar sig med brösttoner om hur saker och ting förhåller sig.

Men åter till frågan om det inte är bra att rikspolischefen skapar sig en bild av vad polisen ska göra i framtiden? Jo, det är det och det är också begripligt att man har gått vilse i den militärstrategiska debatten. För studerar man vad DCDC och andra säger har det bäring på polisens arbete men tyvärr inte på det direkta sätt som projektgruppen förförts att tro.

Vad DCDC i sina rapporter i mycket diskuterar är det nya kriget. Sådant som asymmetrisk krigföring med mera. För det blir allt mer tydligt att framtida krig inte främst kommer att utkämpas med reguljära arméer och vapen. Cyberattacker, terrorism, bio-krig är billigare och effektivare än konventionella krig och krig kan utkämpas idag utan att ett enda skott behöver avlossas.

Det är sådant som DCDC och andra studerar och diskuterar. Man beaktar allt, klimat, gifter, cyberrymd, allt tänkbart som kan vara ett hot. Man gör det genom att sammansmälta gigantiska mängder av information. En slutsats man dragit är att det blir allt svårare att dra en skarp gräns mellan intern och extern säkerhet för en stat. Många hot kommer att uppträda på en intern och lokal arena, det vill säga inom polisens domän.

Förslaget mynnar ut i att anställa fyra till sex personer på central nivå inom Polisen som i nära samarbete med DCDC ska ge rikspolischefen del av ”fusionerad” information på en ”aggregerad” nivå om framtiden. På så vis är förslaget bara en förlängning av den gigantiska polisreformen med alla sina arbetsgrupper och styrinstrument som gör att man kommer allt längre och bort från brottsligheten, ordningsstörningarna och medborgarna ute i den tråkiga verkligheten.

Det som föreslås framstår som ett tydligt slöseri med resurser. Det Polisen behöver just nu, är de flesta överens om, är att få ordning i huset och få ordning på brottsutredning och ordningsverksamhet. Lyckas man inte med det finns ingen framtid alls. När det gäller brott behöver vi inte blicka långt in i framtiden för att finna pressande problem. Det finns också ett konstitutionellt problem här. Myndigheten Polisen ska göra det som riksdag och regering bestämt. Viktigt i sammanhanget är just brotten. Vilka de är bestämda av riksdagen genom att vissa handlingar kriminaliseras. Det som blir problematiskt i det sammanhanget är när det i förslaget står så här angående de studier man ska göra:

En studie är ett strategiskt planeringsdokument men det har inte en direkt verksamhetsstyrande verkan utan ligger till grund för dialoger med den politiska nivån …

De här dialogerna man skisserar riskerar att vända på kuttingen. Det är politiken som ska vara styrande och bestämmande om initiativen istället kommer från myndigheterna förlorar man det viktiga demokratiska inflytande som är särskilt viktigt på polisområdet. Där finns en stor skillnad mot försvaret och hur exempelvis ett försvarsbeslut tas fram.

Det är så tydligt att de som skriver saknar det polisiära perspektivet på framtidsfrågorna. Ja, de demonstrerar en polisiär blindhet och tondövhet till förmån för grandiosa säkerhetspolitiska perspektiv. Polisiär verksamhet styrs dock väldigt mycket av sådant som exempelvis är kriminaliserat i brottsbalken och av rena procedurförskrifter utifrån rättegångsbalken och andra lagar och bestämmelser. Det ska medges att det som har rättssäkerhet som ”bromskloss” är mindre glamoröst än tjusiga perspektivstudier, samarbeten med utländska tankesmedjor med mera. Om jag ska få till en slutkläm på detta inlägg som på ett drastiskt sätt formulerar vad det handlar om skulle man kunna säga så här:

Polisreformen har gjort polisorganisationen funktionsnedsatt. Den är i många hänseenden halt och lytt. Att i det läget välja att polisiärt blinda personer med säkerhetspolitiskt fokus ska leda denna lytta och halta polisorganisation ut ur mörkret med sina strategiska förslag är kanske inte den mest geniala idén. Men den går väl ihop med polisreformens övriga arkitektur som skrytbygge utan lokalt fundament.

 

Please like & share: