Medarbetardriven utveckling

Medarbetardriven utveckling, vad är det? Polisen har anammat denna modestrategi för att utveckla myndigheten. Det låter trevligt och bra. Vem kan vara emot att medarbetarna ska få vara drivande i en organisations utveckling? Om det bara vore så enkelt.

Låt oss ta det från början. Som jag tidigare skrivit drivs Polisens förändring i Sverige och övriga Europa av vissa moderörelser i tiden. Det är administrativ centraliering, processorientering och change managment/förändringsledning. Inspirationen till samtliga dessa försök att reformera kommer från näringslivet. Medarbetardriven utveckling hör ihop med de nämnda företeelserna. Medarbetardriven utveckling är en del av det som brukar kallas för innovation management.

Läser vi Dan Eliassons veckobrev från den 4 september blir det tydligt att det just är dessa tankegångar som driver på. Han talar om en samsyn i ledningen:

Vi är många personer i ledningen som ska hitta samsyn. Dessutom ska närmare 30 000 arbetskamrater ges möjlighet att påverka. Självklart ska inte alla vara med och besluta om samtliga frågor. Däremot ska verksamheten styras utifrån och in och nerifrån och upp.

Det är den sista meningen som är så talande för den som är insatt i den här formen av kremlologi. ”Utifrån och in” är hämtat från processorienteringen. Som jag skrivit tidigare kommer det från en syn på organisationer där ”kunden” sätts i centrum och alla ”processer” ska stödja detta. ”Nerifrån och upp” är just slagord från innovation management, i detta fall medarbetardriven utveckling.

Att det rör sig om slagord blir tydligt om man fördjupar sig i både processorientering och medarbetardriven utveckling. Framförallt är det som vanligt från konsultvärlden som dessa idéer sprids. Medarbetardriven utveckling har utvecklats till big bussiness. Men nu har det blivit till en sådan allmän trend att organisationer och myndigheter själva börjat driva dessa projekt.

Vad är det som medarbetardriven utveckling ska åstadkomma? I sin ursprungliga form var det ett sätt att bättre möta kundens krav. Precis som vad gäller förändringsledning har man en uppfattning att förändringstakten idag är så hög att organisationer måste ständigt förändras för att inte dö. Detta diffusa hot är också det främsta argumentet för ”utveckling”, innovation. Den som höjer minsta varningens finger mot föreslagna förändringar stämplas därför också som förändringsobenägen eller okreativ.

För att åstadkomma utveckling, innovation, använder man sig av så kallade ”management innovation tools”. Allt från gamla kända företeelser som brainstorming till nyare fenomen med eleganta engelska akronymer förekommer. Innovation ses som en process och tydliga länkar finns till sådant som Lean med mer.

Det mest obehagliga med denna modefilosofi är synen på den erfarenhet som befintliga ledare på mellan- och näst högsta nivån har. Ledarskapet måste förnyas, är en ofta upprepad fras. Det finns inbyggt en skepsis mot det befintliga, det goda kommer utifrån och nedifrån. Ordet medarbetare, employee, är noga valt och speglar väl detta senare.

Vid omorganisationen av Polisen reflekteras detta väl av rekryteringsunderlagen för chefer på olika nivåer. Lång intern erfarenhet av polisiär ledning ses i det närmaste som en belastning. Grundlagens formulering om ”förtjänst och skicklighet” sätts därmed ur spel för mer allmänt hållna krav på generell ledarerfarenhet och erfarenhet av förändring och utveckling. Stor betydelse har även konsluter vid rekryteringen vilka är fullt införstådda i tankegångarna om förändringsledning och innovation management.

För att sammanfatta, allt utifrån och allt nedifrån är bra men polisiär erfarenhet är en styggelse. Det är här det medarbetardrivna förändringsarbetet kommer in. Två grova modeller brukar användas för utveckling, innovation, push eller pull. Push då finns redan en klar färdriktning och det medarbetardrivna används som ett verktyg för att förverkliga denna. Pull är mer förutsättningslös och liknar en resa in i det okända. Helt tydligt är det push-metoden som polisledningen använder sig av. Eller som Dan Elaisson uttrycker saken: ”Självklart ska inte alla vara med och besluta om samtliga frågor”. Det finns gränser för det medarbetardrivna.

Talet om medarbetardriven utveckling är som jag ser det bara ett ytterligare försök att förverkliga en vision om Polisen som tyvärr är allt för ideologiskt driven. Eller som Kajsa Möller, HR-chefen, brukar uttrycka saken: ”Polisen ska kunna bli en förebild för andra myndigheter”. Varför det? Har man inte nog med problem att lösa vad gäller brottsligheten och ordningshållningen?

Evidensen, det vetenskapliga stödet för strategin om medarbetardriven utveckling är tyvärr i det närmaste obefintlig. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg och också med riskerna för polisen som institution med den förda linjen.

Please like & share:

Integriteten II

I ett inlägg på denna sida tidigare under veckan skrev jag om polisen och integriteten. Jag skrev att för den enskilde polisen, tjänstemannen vetter integriteten åt två håll, utåt mot allmänheten och inåt mot organisationen i form av chefer, centrala enheter med mera. I den utmärkta SVT-dokumentären Domstolen – friad eller fälld? Beskriver lagmannen Mikael Mellqvist samma dilemma för domaren. Han säger:

”Fokus har flyttats över från kvalitet till kvantitet. Vi är resultatfixerade. Hela vår budgetprocess, vår lönesättning baseras på resultat och snabbt avgjorda mål. Hur domarna ser ut är av underordnad betydelse. Så säger man naturligtvis inte officiellt, man säger ’vi avgör många mål snabbt med bibehållen kvalitet’. Det tror jag inte att vi gör alla gånger.”

Det Mellqvist beskriver är ett fenomen som vi kan spåra i all offentlig verksamhet i Sverige och utomlands efter New Public Managements (NPM) segertåg över världen. Idag är dock NPM under attack. Civilminister Ardalan Shekarabi har aviserat att vi nu ska röra oss bort från NPM. Men det finns andra minst lika allvarliga hot mot tjänstemannens integritet.

Ett av de främsta hoten idagmot tjänstemannens integritet, efter NPM, är läran om processorientering. Det vill säga att använda sig av synsätt från näringslivet där kunden sätt i centrum och organisationen ska betraktas ”utifrån och in”. Rikspolischefen har vid ett flertal tillfällen använt sig av detta språkbruk och hänvisar då ibland till Innovationsrådet och deras recept för att göra myndigheter mer kundanpassade.

Den stora risken med detta är det som inom forskningen brukar kallas för grey policing. Fenomenet uppstår när polisen med nödvändighet börjar samverka och samarbeta med andra men utan klar analys av farorna. Vad som skapas vid samarbeten är olika former av nätverk. Ytterligheten är det som kallas för dark networks. Det är när man helt tappar kontrollen över de nätverk som skapas genom samarbeten. Ett ytterlighetsexempel från militärt samarbete är när amerikansk militär började samarbeta med Blackwater, ett privat säkerhets- och militärföretag, med allt vad det medförde. Men det finns också Europeiska exempel på polisiärt samarbete där också mer tveksamma nätverk uppstått.

Grey policing är inte fullt så allvarligt och uppstår både som ett tryck utifrån och inifrån organisationen på polismannen. Forskare som Rhodes och Hoogenboom har påpekat att under ytan av den välvilliga öppenhet som samarbeten påbjuder skapas en ideologi som verkar motsatt mot polisverksamhetens grundvärden. Det som premieras är helt enkelt annat än grunden för polisiära beslut, som ändamålsenlighet, proportionalitet och rättssäkerhet i förhållande till enskilda ärenden.

Hoogenboom menar att, det han kallar ”the craft of policing”, håller på att gå förlorat i flodvågen av politiskt motiverade anpassningar till sådant som exempelvis Innovationsrådet i Sverige står för som ”kundanpassning”. Hans varningar är väl värda att lyssna på.

Man önskar att polisledningen i Sverige kunde ta till sig lite av de erfarenheter som finns internationellt angående den inriktning man valt istället för som nu okritiskt tala om ”närmare medborgarna”, ”co-production” och annat. För precis som med NPM har denna form av  ”öppenhetsideologi” baksidor som slår mot kvalitet och rättssäkerhet.

Please like & share:

Ökar eller minska brottsligheten?

Ökar eller minska brottsligheten? Rätt svar är att den förändras.

Under senare tid har frågan ställts om inte grova våldsbrott ökat i Sverige. Snabbt som kobror sticker då kriminologerna upp sina huvuden och säger att våldsbrotten ökar inte. Ja, de påpekar att brottslighenen totalt sett minskar i hela västvärlden.

Det är de ständiga skjutningarna i vissa förorter, handgranater och annat som får människor att undra, ökar inte våldsbrotten?

Brottsstatistik utgår från olika brottstyper. Dessa grundas på straffbud i framförallt brottsbalken. Ett straffbud är generell avfattat. Så under det ryms en stor mängd olika handlingar. Man kan säga att inom ett straffbuds ram ryms både ”äpplen och päron”. Är det mord det gäller så har vi de rena avrättningarna till brott begångna av en berusad person mot en annan berusad person under en spritfest. De är lika allvarliga, en person har berövats livet, men de kan vara svåra att jämföra.

Samhället förändras och då också brottsligheten. Tar vi förmögenhetsbrotten är det särskilt tydligt. Bedrägeri är ett brott som funnits länge. När brottet preciserades i ett straffbud i brottsbalken i mitten av 1960-talet hade man en viss typ av handlingar för ögonen. 1986 gjorde man ett tillägg i bedrägeriparagrafen och la till ett andra stycke som skulle fånga in ”datorbedrägerier”. I dagens ljus har lagtexten i det närmaste en komisk avfattning med tydlig doft av sent 1900-tal.

Vad som hänt genom samhällets digitalisering är att sätten att ”lura till sig” annans egendom ökat, vilket försvåras av att nationsgränser blivit oväsentliga med den nya tekniken.

Att säga att brottsligheten i västvärlden sjunker är mot bakgrund av de nya formerna av IT-brott lite magstarkt. Traditionell brottslighet gör det möjligen men den industriella formen av förmögenhetsbrott som trotsar nationsgränser och utförs på distans i stor skala eller av omskolade småtjuvar från gatan som flyttat sin verksamhet till nätet ökar. Hur mycket är svårt att säga för den är svår att fånga in i traditionell statistik. Ja, det är många gånger svårt att avgöra om det är ett brott, vem som utfört det och i vilket land.

Jag skulle vilja säga att den som säger att brottsligheten ökar har lika rätt som den som säger att den minskar. Det är bara det att man ofta pratar om olika saker. Sedan spelar ideologi också stor roll. Kriminologins själva ”affärsidé” som rationalistiskt upplysningsprojekt har varit att predika att brottsligheten minskar. I alla lägen minskar. Med andra ideologiska glasögon och andra ”affärsidéer” kommer man gärna fram till det motsatta.

Vad säger jag? Jag säger att uppgörelser i kriminella gäng med skjutningar har ökat. IT-brott ökar. Om sedan andra ”päron” i korgen minskar är egentligen oväsentligt. Ty det är som ordspråket säger, svårt att jämföra äpplen med päron!

 

Please like & share:

Polisen, Napoleon och integriteten

Polisverksamhet kräver integritet. Utan integritet ingen fungerande polis värd namnet. Det visste redan Napoleons legendariska polischef Fouché, vilket blev ett ständigt trätoämne dem emellan. På ytan kan det se ut som om vi har löst detta med integriteten på bästa sätt i vår moderna svenska stat. Myndigheterna är självständiga och tjänstemännen arbetar under tjänstemannaansvar.

Grundbulten vad gäller integriteten i vårt polissystem är polismannen. Den enskilde tjänstemannen. Men för denne kan man säga att integriteten vetter åt två håll. Så väl inåt i organisationen som utåt mot allmänheten. När en polisman fattar ett beslut, det må vara ett ingripande i stunden på gatan eller som förundersökningsledare bakom ett skrivbord, är självständigheten vid beslutsfattandet en grundförutsättning. Beslut ska fattas på sakliga grunder. Om så inte sker finns en hel uppsättning med regler som slår till och den som ställs till svaras är i majoriteten av fall den enskilde tjänstemannen, polisen.

Det är relativt lätt att förstå varför det måste vara så här. Enskilda ska inte behöva drabbas av ingripanden som är annat än sakligt motiverade utifrån lagar och förordningar. Det håller nog alla med om. Men det svåra är just integriteten inåt, mot chefer, centrala enheter inom Polisen. Ju starkare dessa centrala enheter blir och tydligare deras agenda blir desto svårare är det för den enskilde polisen att stå emot ”påverkan” av olika slag.

Jag tycker mig dagligen få exempel på denna spänning ”inåt” mellan poliser som vill fatta beslut grundade på polisiära överväganden och kommunikationsavdelningar, HR-avdelningar etc. som har helt andra utgångspunkter.

För att uttrycka det hela annorlunda, ju starkare ”Napoleon”, interna såväl som externa Napoleonar, blir desto svårare blir det med integriteten för den enskilde polisen (givetvis gäller även det omvända).

 

Please like & share: