I ett inlägg på denna sida tidigare under veckan skrev jag om polisen och integriteten. Jag skrev att för den enskilde polisen, tjänstemannen vetter integriteten åt två håll, utåt mot allmänheten och inåt mot organisationen i form av chefer, centrala enheter med mera. I den utmärkta SVT-dokumentären Domstolen – friad eller fälld? Beskriver lagmannen Mikael Mellqvist samma dilemma för domaren. Han säger:
”Fokus har flyttats över från kvalitet till kvantitet. Vi är resultatfixerade. Hela vår budgetprocess, vår lönesättning baseras på resultat och snabbt avgjorda mål. Hur domarna ser ut är av underordnad betydelse. Så säger man naturligtvis inte officiellt, man säger ’vi avgör många mål snabbt med bibehållen kvalitet’. Det tror jag inte att vi gör alla gånger.”
Det Mellqvist beskriver är ett fenomen som vi kan spåra i all offentlig verksamhet i Sverige och utomlands efter New Public Managements (NPM) segertåg över världen. Idag är dock NPM under attack. Civilminister Ardalan Shekarabi har aviserat att vi nu ska röra oss bort från NPM. Men det finns andra minst lika allvarliga hot mot tjänstemannens integritet.
Ett av de främsta hoten idagmot tjänstemannens integritet, efter NPM, är läran om processorientering. Det vill säga att använda sig av synsätt från näringslivet där kunden sätt i centrum och organisationen ska betraktas ”utifrån och in”. Rikspolischefen har vid ett flertal tillfällen använt sig av detta språkbruk och hänvisar då ibland till Innovationsrådet och deras recept för att göra myndigheter mer kundanpassade.
Den stora risken med detta är det som inom forskningen brukar kallas för grey policing. Fenomenet uppstår när polisen med nödvändighet börjar samverka och samarbeta med andra men utan klar analys av farorna. Vad som skapas vid samarbeten är olika former av nätverk. Ytterligheten är det som kallas för dark networks. Det är när man helt tappar kontrollen över de nätverk som skapas genom samarbeten. Ett ytterlighetsexempel från militärt samarbete är när amerikansk militär började samarbeta med Blackwater, ett privat säkerhets- och militärföretag, med allt vad det medförde. Men det finns också Europeiska exempel på polisiärt samarbete där också mer tveksamma nätverk uppstått.
Grey policing är inte fullt så allvarligt och uppstår både som ett tryck utifrån och inifrån organisationen på polismannen. Forskare som Rhodes och Hoogenboom har påpekat att under ytan av den välvilliga öppenhet som samarbeten påbjuder skapas en ideologi som verkar motsatt mot polisverksamhetens grundvärden. Det som premieras är helt enkelt annat än grunden för polisiära beslut, som ändamålsenlighet, proportionalitet och rättssäkerhet i förhållande till enskilda ärenden.
Hoogenboom menar att, det han kallar ”the craft of policing”, håller på att gå förlorat i flodvågen av politiskt motiverade anpassningar till sådant som exempelvis Innovationsrådet i Sverige står för som ”kundanpassning”. Hans varningar är väl värda att lyssna på.
Man önskar att polisledningen i Sverige kunde ta till sig lite av de erfarenheter som finns internationellt angående den inriktning man valt istället för som nu okritiskt tala om ”närmare medborgarna”, ”co-production” och annat. För precis som med NPM har denna form av ”öppenhetsideologi” baksidor som slår mot kvalitet och rättssäkerhet.