Är fängelser farliga?

Det är i år fyrtio år sedan BRÅ-rapporten Nytt straffsystem kom, november 1977. Den kan sägas vara genombrottet för vad som kallas för nyklassicismens i svensk straffrätt. En av huvudpunkterna i rapporten är en uppgörelse med behandlingstanken, som då fanns inskriven i brottsbalken (BrB), vid val av påföljd. I rapporten sägs att behandlingstanken leder till rättosäkerhet och man förslog att istället bygga på principen om proportionalitet mellan brott och straff vid straffmätning och påföljdsval. Bort med individualpreventionen och koncentration på allmänprevention, var slagordet.

Det jag ska intressera mig för här är inte främst detta utan en grundtanke angående fängelser som också finns i rapporten och som lyser igenom även idag i exempelvis BrB 30 kap. 4§:

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Fängelse ska med andra ord inte vara det första valet vid val av påföljd.

Det som intresserar mig här har beröring med det jag skrev i mitt senaste inlägg Varför får de så korta straff? Jag talade där om ett ”straffrättsetablissemang” och sa om detta:

En bärande och sammanhållande tanke som man haft ända från slutet av sextiotalet och fram till idag är misstron mot straff.

Mer specifikt har det varit en misstro mot fängelsestraff. Det är också i BRÅ-rapporten, Nytt straffsystem, som grunden läggs för det som senare blir synen på fängelsestraff i lagstiftning och dömande. Därför är det intressant att ta reda på vad som var styrande för den mycket negativa synen på fängelse som etablerades där. Man säger bland annat i rapporten:

Det torde tvärtom stå klart att en fängelsevistelse i regel är till skada för fången. Det är alltså inte bara fråga om att tillfoga honom obehag.

Det var inte första gången något liknande sades i officiella sammanhang, i budgetpropositionen 1975/78 fanns följande påstående:

Det har under senare år blivit allt mer uppenbart att frihetsberövande påföljder är behäftade med nackdelar, bl a från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter.

Med så hårda ord och generella uttalanden är det intressant att veta vad man grundade ståndpunkterna på. I BRÅ-rapporten, som är benämnd som en idéskrift, har man dock vissa svårigheter med att belägga fängelsestraffens ”farlighet”. På ytan formulerar man det hela som att det rör sig om fakta. Fotnoterna är dock få och referenserna svävande. Man kommer gång på gång till en och samma doktorsavhandling av Bondeson och ett fåtal andra källor. Ja, på ett ställe erkänner man också:

Vår ståndpunkt grundas emellertid mer på värderingar än på fakta och belagd erfarenhet. Fängelsestraff är inhumana. Humanitära värden är visserligen svåra att mäta men har ändå stor betydelse.

Det märkliga är att denna BRÅ-rapport sedan har fått sådan betydelse som den fått för utvecklingen av påföljdssystemet och det refereras ofta till den som om den redogör för fakta om exempelvis fängelsestraffens farlighet. I den lanseras också tanken på att fängelsestraff ska komma ifråga först som ett sista alternativ vid val av påföljd, det vill säga det som senare blev BrB 30 kap § 4.

Men nu till historien om hur dessa mycket vaga påståenden om fängelsers farlighet inom straffrättens tankesystem blivit till en ”allmän sanning”.

Några år efter det att BRÅ-rapporten presenterats tillsattes den så kallade fängelsestraffkommittén. I direktiven till denna har BRÅ-rapportens vaghet förvandlats till något som mer liknar sanningar som kommitténs arbete ska vila på:

Av vad jag redan har anfört framgår att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar.

Sedan biter sig den här uppfattningen om de ”direkta skadeverkningarna” fast och blir allt mer en sanning. I SOU efter SOU, i departementsskrivelser och propositioner hänvisas flitigt till BRÅ-rapporten. I en dom från högsta domstolen 1982 (NJA 1982 s. 17) sägs detta, som har blivit till en ytterligare befästning av ”sanningen”.

Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedbrytande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för dem som straffas. Denna inställning ligger bakom flera senare ändringar i BrB:s påföljdssystem (se t ex prop 1980/81:44 s 9). Och som en grundläggande princip vid påföljdsval får anses gälla att frihetsstraff så långt möjligt bör undvikas …

Visserligen har rättsläget ändrats en aning genom 1989-års reform med införandet av så kallade ”artbrott”. Det vill säga brott som på grund av sin art ska leda till fängelse. Men trots det lever dock uppfattningen från 1976 kvar som en grund om fängelsernas farlighet. Det kan exempelvis låta så här idag i Lexinonkommentaren till brottsbalken:

Detta gäller särskilt mot den bakgrunden att fängelsestraffet har många negativa skadeverkningar … och praktiskt taget inga positiva … effekter. Långa fängelsestraff anses vara socialt, mentalt och fysiskt nedbrytande och ofta kontraproduktiva … Korta fängelsestraff har kanske inte dessa konsekvenser, men anses i gengäld vara meningslösa; de har ingen tydlig eller ens påvisbara.

Men stämmer det inte då, som sagts genom alla dessa år, att fängelser är skadliga, farliga? Påståendet är väldigt generellt formulerat. Det ser ut som om det rör sig om ett empiriskt grundade påstående.

Jämför det sagda om fängelser med den här satsen: ”Eld är farligt”. Är den sann? Ja, till att börja med måste den specificeras. Vad menas här med eld? Gäller påståendet alla situationer? Men vi kan när det gäller elden med lätthet konstatera att om vi exempelvis sträcker in handen i en brinnande brasa så uppstår brännskador. Går det lika lätt att påvisa fängelsernas skadeverkningar?

Till att börja med är begreppet ”fängelse” väldigt vitt. Syftar vi på alla fängelser i hela världen? Colombia, USA, Indien, Nederländerna, Sverige? Är det ett tidsobundet påstående? Sedan när det gäller individerna, ”fångarna”, är den gruppen så homogen att det går att säga att de negativa skadeverkningarna gäller för alla?

Vad ska vi göra med alla vittnesmål från före detta intagna i Sverige och på andra ställen som talar om att ”fängelset räddade mig”. Det kan gälla missbrukare som fått vård, unga som fått utbildning, andra som fått en tankeställare. Men för sådan individualitet finns ingen plats i de nyklassiska på allmänpreventionen grundade tänkesättet. Där är fängelser farliga.

Finns det då inte forskning som visar att ”fängelser är skadliga? Frågan är inte så enkel. Det går med åtskilliga reservationer och specificeringar att säga saker om hur avskräckande vissa straff är. Det går att tala om återfall i brott utifrån olika undersökning. Ja, man kan också uttala sig om vilka behandlingsformer som ”works” etc. Men komma upp på nivån som de citat som jag redovisat här är på med den tvärsäkerhet som råder i dessa är det svårt att nå.

Redan i BRÅ-rapporten erkände man, som vi såg ovan, att utsagorna om fängelsestraffets skadeverkningar mer byggde på värderingar än fakta och belagd erfarenhet. Här har vi nog också problemets kärna. Det är rättspolitik förklätt till fakta. Och det ser vi även idag. Nu benämner man stundtals BrB 30 kap § 4 som utflödet av något man kallar en ”humanitetsprincip”. Det svåra blir då att den som vill argumentera mot det kloka i att ha en presumtion mot fängelsestraff, som i exempelvis BrB 30 kap § 4, automatiskt hamnar på den ”inhumana” sidan. Faktabaserad argumentation biter inte heller för den får ingen plats i ett tankesystem som utgår från vissa så kallade ”värderingar”. Med ett fint ord kan man kalla påståendena om fängelsernas farlighet för paradigmatiska. De anger grunden för och gränserna för ett visst tänkesätt. De är därmed svåra att argumentera emot så länge man befinner sig i detta tankesystem.

Men det är inte bara det att de inte går att argumentera emot. Vissa saker går inte helt enkelt att prata om. Eftersom nyklassicismen så kategoriskt avvisar individualprevention finns det inte rum för diskussioner om exempelvis inkapacitering. Populärt uttryckt få bort notoriska förbrytare från gatan och skapa lugn och ro för andra. Ja, hela fängelsesituationen blir i mycket ointressant att diskutera. Eftersom fängelser är farliga och omöjligt kan medföra något gott blir det ställen där människor bara ska stanna så kort tid som möjligt.

Det är, som jag sa inledningsvis, fyrtio år sedan BRÅ-rapporten kom. Den utgick från den tiden med 1960- och 1970-talens fängelser och intagna och att fängelserna just då, som man påpekade, ”utsatts för en växande och allt häftigare kritik”. Rapporten är ett tidsdokument som tyvärr fått leva kvar allt för länge.

Hur har det kunna bli så här? I mitt förra inlägg hade jag fokus på ”rättsdogmatiken” och dess betydelse för straffrätten. I nästa inlägg tror jag att det är dags att nämna namn. Vilka är det som stått på barrikaderna sedan slutet av sextiotalet och framåt och predikat om de farliga fängelserna? Varför har ingen påpekat att kejsaren är naken när man repriserat halvsanningar från 1970-talet med allt större emfas?

Fortsättning följer …

Please like & share:

Varför får de så korta straff?

Jag får ofta frågan om varför straffen är så låga, varför det inte maxstraff utdöms, varför höjningar av straffsatser inte ser ut att få genomslag i domstolarna? Än så länge har jag avstått från att svara. Nu ska jag göra ett försök. För det ligger något i det människor undrar över. Det är nämligen inte bara Riksdagen som har kontroll över straffmätningen.

Men först. Det bästa som har skrivits på ett kortfattat sätt om varför vi använder straff är av filosofen Nietzsche, 1887. Det är bara cirka fyra sidor långt i boken Om moralens härstamning. Han ställer där frågan, varför straffar vi? Han säger att det är nästan omöjligt att svara på frågan varför vi gör det. Men om vi delar upp det hela i två delar kommer vi närmare en förståelse. För när det gäller straff, säger han, finns det det som är relativt stabilt över tid. Det han kallar bruken, som att vi låser in folk. Men sedan finns det det mer flyktiga och föränderliga och det är ändamålen, förväntningarna etc. som är kopplade till bruken. Han säger om straffet historia att det är historien om ”straffets utnyttjande för det mest olikartade ändamål”. Så är det nog fortfarande idag.

Det är just det här jag tänkte skriva om. Om de olika konkurrerande synsätten på straff som finns idag. För det är inte så enkelt som att det är Riksdagen som bestämmer genom lagstiftning hur det ska vara.

För att förklara detta och för att förstå hur synsätten på straff kan variera och olika synsätt kan få genomslag måste ett begrepp införas här som de flesta inte ens har hört talas om, rättsdogmatik.

Så här ser många rättsvetare på kriminalisering och rättsområdet straffrätt. Lagstiftaren ger generella regler. Dessa är tomma ord utan en organisation som ser till att reglerna följs. För det har vi damarrollen, domstolarna. En rättsordning är, utifrån detta synsätt, mer än bara lagstiftning. Domaren härleder i och för sig sin kompetens från lagstiftaren men det är praktiskt taget omöjligt att åstadkomma lagstiftning som inte kräver precisering och utfyllnad, påpekas ofta i sammanhanget. Genom denna precisering och utfyllnad uppstår ett ”annat” rättssystem än bara det som går att utläsa ur lagtexten, något som jurister lite slarvigt brukar ange som ”gällande rätt”. Det svåra är bara, brukar man då tillägga, att i ett modernt samhälle, där kunskapen om denna gällande rätt är svåröverskådlig och fragmentarisk, greppa helheten och uppnå hög grad av rättssäkerhet. Därför krävs att lagstiftarens och domarens arbete kompletteras av rättsvetenskapen, säger man. Den särskilda del av rättsvetenskapen som är komplementet brukar kallas för just rättsdogmatik. På straffrättens område talar man ofta rättsdogmatikens uppgift är att göra en rationell rekonstruktion av gällande rätt. Det låter komplicerat men vad det handlar om är att man utifrån den fragmentariska ”gällande rätten” inför systematik, klassificeringar och skapa begreppsbildningar. Det låter vällovligt och relativt ofarligt men det har sina risker om vi kopplar det till Nietzsches tal om konkurrerade synsätt på straff . Den som ”rekonstruerar” får en stor makt.

Jag menar att vi kan se det idag. Politiken formulerar genom rättspolitiken sin syn på straff. Det talas om höjda straff etc. ibland. Men inom rättsdogmatiken, som starkt påverkar dömandet, finns många gånger andra uppfattningar. Rättsdogmatiken har också många gånger vunnit utan att politiken egentligen förstått hur det gått till.

För att förstå hur det har kunnat bli så här måste man gå till ett av straffrättsdogamtikens älsklingsslagord i Sverige:

Rättsdogmatik utan rättspolitik är meningslöst. Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt.

Den som brukar tillskrivas slagordet, även om han kanske inte själv formulerade det, är straffrättsprofessorn Alvar Nelsson. Och det var åren kring 1968 som idén slog igenom. Den innehåller två delar. Först en kritik mot en opolitisk hållning från rättsvetenskapens sida. Sedan också något ännu mer djärvt, en generell kritik av rättspolitik bland politiker som oupplyst och farlig om den inte leds av den upplysta rättsdogmatiken som ser längre och förstår samband och systematik.

De här tankegångarna har faktiskt lett till att det skapats något man kan kalla för ett straffrättsligt etablissemang i landet där rättsvetenskaparna engagerat sig (rätts)politiskt och bildat allians med högre tjänstemän inom justitiedepartementet med flera ställen. Ja, även högsta domstolen kan sägas ha fungerat som en ”tribun” för vissa.

En bärande och sammanhållande tanke som man haft ända från slutet av sextiotalet och fram till idag är misstron mot straff. Den kan ses i antologin Den första stenen som en hel generation juriststudenter läste och formades av. I den trummas budskapet om den farliga rättspolitiken in.

Det går tydligt att se även idag de konkurrerande synsätten på straffens ändamål som finns mellan de som talar om fängelsestraffens negativa sidor och de som lite slarvigt kan sägas stå för ”hårdare straff”. I grunden handlar det också om vad fängelsestraffen ska utnyttjas för. Inkapacitering är fult för den ena sida, de som inte tror på straff. Den andra sidan påpekar istället behovet i sig att få bort de brottsaktiva ”från gatorna” och stödjer tanken på inkapacitering. I fråga efter fråga kan man se hur synsätten bryts mot varandra.

Alliansregeringen försökte införa en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Det kan väl sägas ha gått så där. Jag menar att en starkt bidragande orsak till att det inte lyckats på det sätt som rättspolitiken önskade går att finna i rättsdogmatiska uppfattningar om både hur det är och borde vara på området.

Jag tror att det är på tiden att man gör upp med tanken på att rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt. Tanken har givit en viss form av rättsdogmatik trumf på hand i förhållande till politiken.

Är då det mycket generella påståendet om fängelsestraffens ”farlighet” riktigt.?Visst går det att finna stöd i kriminologisk forskning för påståendet men det går inte att använda för att argumentera emot i stort sett allt som har med fängelsestraff att göra.

Vad det lett till är exempelvis idén att domstolarna inledningsvis ska avstår från att döma till fängelse och först efter ett antal återfall döma ut det straff som motsvarar brottets straffvärde. Jag tror att det är dags att se över den normen. Den är sprungen ur en ett synsätt som speglar tankegångar från mitten till slutet av 1900-talet. Men fungerar den i det samhälle vi har nu? Fungerar denna ”kvalificering” för fängelsestraff i förhållande till exempelvis den gängmiljö vi har? Jag är tveksam.

Det är på tiden att sätta fokus på straffrättsetablissemangets järngrepp över rättspolitiken och i förläggningen av vad som ska vara gällande rätt på straffrättsområdet. Som det är idag har slagordet rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt lett till många gånger odemokratisk intervention från rättsvetenskapen över politiken i ”upplysningens” namn.

Här ligger också svaret på varför straffen är så låga! Det är inte enbart politiken och domarna som bestämt agendan.

Please like & share:

Kommer det att vända nu?

Jag får ofta frågan, finns det någon ljusning? Det är polisen det syftas på då. Svaret blir alltid det samma. Tyvärr finns det lite som tyder på det i närtid. Tvärtom, tyder mycket på att det inte ljusnar snart. Varför? Jag tänkte här ta upp två tecken som inte tyder på ljusning.

1. Det som polismyndigheten har varit sysselsatt med under reformens första år är, som man uttrycker det själva, att  ”ta bort hindren för att polisen ska kunna bli effektiv”. Det har man gjort genom olika organisatoriska åtgärder. Där har man styrts av en form av ”filosofi” som bland annat tagit sig uttryck i att uppfylla mål som att 50 % av resurserna ska hamna i de nya polisområdena. Det här har lett till en ”utsmetning” av resurserna.

Operativt behövs det reserver både för ordningsverksamhet och för utredning av brott. Genom utsmetningen och tanken att alla kan göra allting finns inte resurser att tillgå när de snabbt behövs. Rinkeby är ett talande exempel.

Vad man istället gör när inte reserv finns är att man förstärker genom att flytta folk. Stockholmare åker till Skåne. Då uppstår det luckor i Stockholm. Sedan uppstår det problem i Stockholm och då skickas det dit folk från Göteborg osv. Polisledningen ser detta som ett styrkebesked. De berömda ”hindren” är borttagna. I själva verket är det ett tecken på polisiär svaghet att man från högsta ort måste sitta och skyffla folk fram och tillbaka i hopp om att släcka tillfälliga bränder.

Utifrån detta är det lite som tyder på att ljusningen är nära.

2. Skjutningarna, kommer problemet att lösas genom de åtgärder som vidtas nu i form att ”förstärkningar”? Eller genom att justitieministern säger sig ha en strategi för att ”knäcka gängen”? Tydligen ska den ”knäcken” främst komma från Tegnérgatan 23, 2 och 3 tr, det vill säga från Brå.

Ni kommer väl ihåg rapporten för några år sedan om de 55 utsatta områdena. De snävades in till ett mindre antal sedan, 53, och man försökte säga att det egentligen bara var ca 15 som var särskilt utsatta. Men genom att säga det så missade man budskapet. Det finns ett 50-tal områden som är på glid. Inget tyder på att utvecklingen vänt sen dess. Snarare tvärt om.

Om skjutningarna blir färre är nog mer tur och beroende av andra omständigheter än de åtgärder som nu vidtas. För grogrunden är kvar för kriminaliteten och gängen. Förutsättningarna för att de ca 15 särskilt utsatt områdena blir fler och inte färre är därför stor. Och sannolikheten för att vi sett peaken för problemen med skjutningar i dessa områden är tyvärr liten.

Ygeman fick i Riksdagen en fråga om de ”55 områdena”. Hans svar är typiskt för synsättet som råder. Han sa att under den närmaste tiden kommer polisens siffror för närvaro att släppas och han är ganska övertygad om att [man] kommer att se att polisens närvaro det senaste året i de här socialt utsatta områdena har stärkts, att det är betydligt fler poliser i de här områdena.

Tyvärr Ygeman, grov kriminalitet stävjer man inte genom blott ”närvaro”. Det krävs andra och mer permanenta lösningar där ”närvarotänkandet” får maka åt sig för mer uthålligt underrättelsestyrt polisarbete. Mina egna högst ovetenskapliga undersökningar, via samtal, om vad som händer i de 14 områden som det sägs satsas särskilt på är att det inte hänt särskilt mycket. På basplanet känner man föga av de stolta satsningarna.

Men vidtas det inga åtgärder alls? Jag skulle vilja säga att det som var normal polisverksamhet för 5 år sedan idag räknas som ”satsningar” om det sker.

Ingen ljusning syns således tyvärr i de ”55 områdena”. Vapnen finns där, de svarta pengarna finns där, villiga yngre män som vill följa i andras fortspår finns där. Områden som likt wannabee’s vill kvala in i klubben av de ”ca 15” finns också. Spridningsrisken är överhängande.

Please like & share: