I stort sätt alla argumenterar nu för att vi behöver fler poliser. Det är bara antalet som varierar. Särskilt efter händelserna i Rinkeby har frågan om fler ordningspoliser dykt upp. För några månader sedan var det utredare som främst diskuterades. Men frågan om fler poliser är inte så enkel så att det bara handlar om antal, kvantitet. Frågan har fler dimensioner. Det finns tre saker man måste hålla i huvudet samtidigt. Kvantitet, sort och kvalitet. Jag kommer här främst att tala om ordningspolisverksamhet. (Jag vet att jag är gammeldags när jag talar om ordningspolis, kriminalpolis etc. men nyspråket inom Polisen har inte varit till nytta för någon egentligen.)
Kvantitet. För tillfället pratas det mycket om den rapport som ekonomerna inom Polisen sägs ha producerat angående hur mycket resurser som myndigheten får ut av sina anställda i ”faktiskt arbetstid”. Rapporten ska presenteras för rikspolischefen och den är hett eftertraktad av många journalister före det.
Problemet har analyserats flera gånger förut med samma nedslående resultat varje gång. Vi har Stefan Holgerssons analyser, vi har de analyser som varje länspolismästare tidigare gjorde. Men det måste påpekas att problemet gäller brett inom svensk arbetsmarknad och särskilt i offentlig sektor. För innan vi får fram vad som är den faktiska arbetstiden som arbetsgivare har till förfogande måste man först räkna bort sådant som sjukskrivningar, barnledigheter, vård av sjukt barn, studieledigheter, ledighet för fackligt arbete, friskvård, utbildning med mera. Gör man detta hamnar man på siffror som brukar uppröra. 30% i faktisk disponibel arbetstid nämns ofta som ett grovt mått vid arbetstidsplanering. Jag vet inte hur ackurat den siffran är.
Men när det då gäller debatten om fler poliser måste detta vägas in. Om man bara genom kvantitet vill lösa problemet med ”polisbrist” är det mycket svårt. Det behövs väldigt många nya poliser för att genom kvantitet komma till rätta med problem.
Slutsats, bara fler poliser i sig är ingen lösning.
Sort. Tar vi det som hände i Rinkeby med upploppet där är det ett mycket bra illustrativt exempel. Medan upploppet pågick samlades några kilometer därifrån, enligt medierapporter, poliser som avvaktade till dess man var fulltaliga och redo.
Hade detta istället inträffat för inte så länge sedan hade ingripandet med säkerhet kommit tidigare. För då fanns piketerna, som idag är en form av regional insatsstyrka kopplade till de regionala operativa avdelningarna. Går vi ännu längre tillbaka i tiden hade vi tunnelbanepolisen som var mycket duktiga på att hantera folksamlingar i svåra situationer. Det fanns också andra mer rörliga enheter.
Idag har vi SPT-konceptet, särskilda polistaktiken. I sig utmärkt men det bygger på att SPT- poliser vid en händelse måste kallas in. Det uppstår en inställelsetid. Överhuvudtaget har ett kommenderingstänkande tagit över. En typisk kommendering är något man känner till i förväg. Det är en fotbollsmatch, demonstration, statsbesök eller något likande. Men händelserna i Rinkeby var ingen kommendering i den meningen.
I grunden handlar problemet om något som startade reden i slutet av 1990-talet, avskaffandet av specialister och specialiteter inom Polisen. Avskaffandet av rotlar, tänkesättet att alla kan göra allting, är exempel på detta. Det senare krönt av den idiotiska strategin från genomförandekommittén att ”alla är utredare”. Det är i mycket ett von oben-perspektiv där det från ovan inte tycks vara så svårt att vara polis i olika situationer. Därmed har det också osynliggjorts att polisverksamhet består av flera olika professioner, specialiteter.
Slutsats, tillför man kvantitativt fler poliser kommer det inte att lösa problemet med att det idag saknas specialister inom alla områden.
Kvalitet. Polisen har idag en gigantisk ”utbildningsskuld”. Den hänger till en del ihop med de två förgående ”dimensionerna” av polisproblemet. Om den disponibla kvoten av poliser i daglig verksamhet är låg så blir också motivationen att skicka personal på kurser låg. Längre utbildningar kommer överhuvudtaget då inte ifråga som något verkligt alternativ.
Men också ”allpolis-tänkandet” spelar in här. Om alla kan göra allting och den främsta frågan blir att placera så många poliser som möjligt i olika lokalpolisområden framstår också utbildning som mindre viktigt. Det blir det man kan spara in på. Dessutom blir det till en nedåtgående spiral. Ju, färre som har specialiteter och olika former av utbildning desto mindre blir förståelsen för vilken utbildning som krävs och ju mer utslätad riskerar utbildningen att bli.
Det enda sättet för en polis på basplanet att göra karriär idag är att bli ”chef”. Det är så man får upp lönen. Det är så man kan gå vidare. Men för verksamheten som behöver specialister är detta inte i sig något bra.
Sedan har vi problemet med högre polischefsutbildning. Efter det att kravet på juristexamen avskaffade och den gamla formen av chefsutbildning och karriär avskaffades har Polisen inte lyckats skaffa en solid och bra chefsutbildning. Ett flertal utredningar har pekat på ledarskapsproblemet inom Polisen. Trots alla försök har man ännu inte kommit tillrätta med de problemen. Tyvärr gäller de slutsatser som tidigare lagman i Stockholms tingsrätt Carl-Anton Spak drog i utredningen DS 2004:34:
Enligt utredningen finns det alltså brister både i utbildningssystemet för poliser i allmänhet och i rekryterings- och utbildningssystemet för polischefer. Utredningen menar att Rikspolisstyrelsen bör ta ett större ansvar för grundutbildningen av poliser genom att bli tydligare i sitt kravställande på utbildningens innehåll och genom att i större utsträckning låta göra utvärderingar av grundutbildningen.
Regeringen bör överväga att åter införa en för hela det svenska polisväsendet enhetlig och grundläggande polischefsutbildning.
2004! Jag säger inte mer. För det man gjorde efter 2004 tyvärr inte löst problemen.
Slutsats, utbildning i olika former är också en dimension som måste vägas in när tillskott av nya poliser diskuteras.
Ska vi ge svar på frågan om hur många poliser till vi behöver måste detta analyseras utifrån minst tre dimensioner — kvantitet, sort och kvalitet — i annat fall riskerar varje satsning att till stor del bli bortkastad.