Det finns inga syndabockar bara ett allvarligt konstruktionsfel ?

Idag släpptes Moder Mothama Magid. Han är inte längre misstänkt för terroristbrott av något slag. Först måste jag påpeka att för att få en fullständig bild av det ärendet måste man ha tillgång till information som är hemlig. Det går därför inte att säga så mycket om ärendet i sig. Men ärendet aktualiserar frågor som är intressanta utifrån omorganisationen av Polisen och skapandet av en SÄPO som en självständig myndighet. Framförallt då frågan om hur svensk polis ska hantera det ”udda”, det speciella, det som kräver spetskompetens, efter omorganisationen. Terroristbrott hör hit.

Det SÄPO är duktiga på och det som de framförallt har kompetens för är att förebygga och förhindra sådan som har med ”spioneri”, författningsskydd och på senare år terrorism. Där har de utvecklat en skicklighet vad gäller underrättelseverksamhet med mera.

Men terroristbrott är brott och det handlar inte bara om att förebygga och förhindra då. Det handlar om att beivra brott. Till det krävs kriminalpolisverksamhet. Det är inte SÄPO:s starka sida. Kriminalpolisverksamheten bygger på helt andra kompetenser. Exempelvis när det kommer till underrättelseverksamheten. Kriminalunderrättelseverksamhet är en sak, den underrättelseverksamhet SÄPO bedriver något annat. Skillnaden ligger just i att kriminalpolisverksamheten bygger på att beivra brott och SÄPO i huvudsak historiskt och idag har ett annat fokus på sin verksamhet.

Det har nämligen alltid varit så att SÄPO:s svaga punkt är det så kallade straffprocessuella, det som kriminalpolisverksamheten behärskar. Den senare vet hur man driver ett ärende, med alla övervägande som måste göras, från misstanke till förundersökning och bistånd till åklagarna för åtal. Men alla kriminalpoliser klarar inte av det ”udda”, det speciella, som terroristbrott utgör. Till det krävs specialistkunskaper.

Att det behövs specialistkunskaper inom polisen är inte märkvärdigare än att det inom vården krävs specialistkunskaper för sådant som att transplantera eller utföra avancerad cancervård.

Sverige har dock alltid haft svårt att hantera specialistkunskaperna inom Polisen. Allt från det Statspolisen som inrättades 1933 till rikskriminalpolisen (Rikskrim) som avskaffade i januari 2015. I debatten har riskerna för en allt för stark ”rikspolis” lyfts upp på bekostnad av behovet av specialisering.

Så det är inget nytt problem. Inte heller är problemet med SÄPO:s behov av kriminalpoliskompetens för att brott inom deras ”domän” ska kunna beivras något nytt. Men när SÖPO var en del av Polisen och Rikskrim hade möjlighet och kraft att driva egna ärenden kunde problemet hjälpligt hanteras.

Tyvärr har svårigheterna förvärrats genom omorganisationen av Polisen. Rikskrim har ersatts av NOA, som inte driver egna ärenden, utan idag ska ”allt” göras av regionerna. Tanken att sådant som internationellt polisarbete och svårare kriminalpolisarbete i mycket bör regionaliserats är kanske inte reformens starkaste idé.

Men nu börjar man se hur det börjar letas syndabockar efter det att Moder Mothama Magid släppts. Men jag skulle inte säga att det finns några syndabockar. Inte inom SÄPO, Polisen eller hos åklagarna. Det är inte Anders Thornbergs eller hans medarbetares fel, inte NOA-chefen Löfvings och hans personals fel eller någon syndabock inom åklagarväsendet är svårt att finna.

Till en del kan man dock klandra arkitekterna bakom polisreformen för att de förvärrat problemen som redan fanns där tidigare. Men det stora problemet är ett ”konstruktionsfel” avseende svensk polisverksamhet som funnits där länge och har att göra med just specialistkunskaperna.

Det går inte att exempelvis samtidigt som man separerar SÄPO från Polisen och inom den senare smetar ut specialistfunktionerna genom en regionalisering undgå att det kommer att leda till kompetensförluster.

Hur ska man lösa problemen? Sverige behöver någon form av special branch, en enhet med högt specialiserade kriminalpoliser som kan driva de svåra ärendena som dyker upp och där hög kompetens avseende det straffprocessuella finns så att ärenden med framgång kan drivas från misstanke till åtal och i förlängning till dom. Att inom SÄPO och regionerna bygga upp en sådan kompetens är ett lönlöst projekt.

Please like & share:

Är du förvånad?

Jag kan tydligen inte vara tyst och skriva. Måste kommentera vad Dan Eliasson sa i Veckans brott för det visar så tydligt varför man kör allt djupare ner i diket. På frågan om han” var förvånad” över det som händer nu med protesterna, breven till honom och politikerna som väller in, säger han:

”Nej, alltså egentligen kom det något senare än vad jag hade förväntat mig… Just nu är vi inne i den här största omorganisationen av Svensk polis sedan 1965. I all sådan förändring finns det förändringspsykologi.”

Dan Eliasson har, som jag sagt förut, anslutit sig till en mycket speciell form av lära om change management, förändringsledning. Med den som tolkningsschema predikar man hur förändring bör och måste gå till. Allt görs till individualpsykologi och vissa stadier måste passeras på väg till den ”stora förändringen”, som motstånd, förvirring och acceptans. Det är en lära som inte har ett uns med vetenskapligt stöd eller utvärderats det minsta, utan en konsultprodukt. Det har blivit till mode och ideologi inom statlig förvaltning att det är ”så här man gör”.

Men tyvärr Dan Eliasson: Staten byggs inte med hjälp av psykologi!

Sedan sa han så här:

”Det är så här, att vara polis, att ingripa ute på fältet det är en profession… Men vet du att leda en myndighet, att göra stora avvägningar, att interagera med andra aktörer det är också en profession.”

Kombinerar vi det förra uttalandet med detta framträder en bild som förklarar mycket. Dan Eliasson har lärt sig en hel del som generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan. Från den senare har han tagit med sig idéer om medborgardialog och processorientering där ”kunden” sätts i centrum till Polisen. Skillnaden är dock stor mellan Försäkringskassan som administrerar vissa välfärdsrättigheter som människor har rätt att få och Polisen där relationen främst är till de uppgifter man fått som att upprätthålla ordning, beivra brott, förebygga, ge hjälp och stöd till allmänheten etc. Om man tror att det är samma profession att vara generaldirektör för Försäkringskassan som rikspolischef så har man en lång väg att gå. Som rikspolischef är man i lagens mening en polisman, vilket för med sig en rad konsekvenser.

Att vara rikspolischef är inte en profession som man lär sig genom att vara generaldirektör för exempelvis Försäkringskassan.

Please like & share:

Nu blåser det upp till strid

Jag bryter tystnaden för att kommentera den senaste händelseutvecklingen med facklig strid och polisledningens svar. I ett meddelande från polisledningen med titeln ”Tillsammans är bättre än konflikt” sägs bland annat följande:

Samtidigt har vi i polisledningen haft ambitionen att lönerörelsen ska understödja det som var en enig riksdags mål med sammanslagningen av polisen till en samlad myndighet – att fler poliser ska arbeta i yttre tjänst i lokalpolisområden.

I olika sammanhang har både Genomförandekommittén och den nya polisledningen sagt detta, uttryckt på olika sätt i olika sammanhang. Frågan är dock, vad sa en enig Riksdag? Var man verkligen så här tydlig?

För att svara på frågorna måste vi förstå skillnaden mellan policy och lag. Det är särskilt viktigt när det gäller en myndighet som Polisen.

När Riksdagen sa ja till Regeringens proposition om en ny polisorganisation innebar det att man sa ja till vissa lagändringar. Det var framförallt ändringar i polislagen med följdändringar i andra lagar. I sammanfattning kan de sägas vara, som det utrycks i propositionen:

– att det tydliggörs när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
eller båda myndigheterna har befogenheter eller fullgör uppgifter
enligt viss lagstiftning,
– att den anknytning till den lokala polisorganisationen som finns i
vissa lagar tas bort, och
– att många begrepp med anknytning till polisens organisation som
används i dagens lagstiftning byts ut eller utmönstras

Riksdagsbeslutet var således en lång rad ändringar i gällande lag. Det och inget annat bestod Riksdagens beslut i.

Riksdagens ”mål” då, som polisledningen gärna talar om, vad är det? På fackspråk brukar ”mål” sägas formleras i en policy. En sådan är politikens speciella sätt att formulerar sina ambitioner på. Men det finns en viktig skiljelinje mellan politik, förvaltning och juridik, där just policys har en speciell plats och tyngd. Ja, i det närmaste ingen vikt alls när det kommer till kritan.

Eftersom en policy är en ambition behöver den konkretion för att förverkligas, exempelvis genom lagstiftning. Den har svårt att stå på egna ben. En policy kan vidare vara kortsiktig eller långsiktig. Den uttrycker en vilja att förbättra något, förhindra något, staka ut en väg eller något dylikt. På många sätt är policyn kravlös. Om den inte uppfylls händer inget dramatiskt som när man bryter mot en lag. Möjligen kan det då orsaka en diskussion om ett svek.

En policy kan vidare strida mot en annan policy utan att det gör så mycket. Politiken kan ha en mängd ambitioner och det ligger i sakens natur att man exempelvis samtidigt inom en del av politiken vill att människor ska ha rätt till billiga transporter och i en annan del av politiken ha ambitionen att begränsa luftföroreningar. En lag däremot tål inte kompromisser och motsägelser.

Men låt oss ta det från början i sökandet efter ”Riksdagens mål”. Första steget innan Riksdagen tog beslutet om att reformera Polisen var att en parlamentarisk kommitté arbetade med frågan i en utredning. I ett sådant så kallat förarbete vänds det på många stenar. Ambitioner diskuteras och det hela utmynnar i ett förslag till lagstiftning. Sverige är unikt på så sätt att dessa utredningar dokumenteras noga. Motiven till lagstiftningen är det tänkt ska kunna utläsas i dessa utredningar. Men det är utredningens som står för dess motiv. Här, i utredningen om Polisens omorganisation, kan vi således inte finna ett entydigt svar på vad en ”enig riskdags mål” var. Inte heller i regeringens proposition, förslag till lagstiftning, kan vi hitta ett sådant enkelt svar.

Andra viktiga steget före riksdagsbeslutet var att frågan behandlades i ett riksdagsutskott. I det här fallet var det Justitieutskottet som kom med ett betänkande. Går det då i detta att utläsa en ”enig riskdags mål” med reformen som skulle kunna vara vägledande för Polisen idag? Egentligen inte, här sägs något som är viktiga för förståelsen av vad Riksdagen faktiskt sagt. Regeringens utgångspunkter kommenteras så här av utskottet:

Regeringen framhåller (s. 395 f.) att organisationsförändringen inte är tänkt att leda till någon förändring i de nya myndigheternas ansvarsområden och arbetsuppgifter. Utgångspunkten för författningsarbetet är att både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i stor utsträckning får bestämma sin egen organisation. Regeringens förslag innebär alltså att de nya myndigheternas organisation endast i liten omfattning kommer att författningsregleras.

Polisen får alltså själva i stor utsträckning bestämma sin organisation. En ”enig riksdag” tiger med andra ord medvetet om mycket.

Om man går vidare och analyserar vad som bör styra omorganisationen är också de policyuttalanden som regeringen gjorde i direktiven till Genomförandekommittén, det vill säga när Thomas Rolén tillsattes, viktiga. Man säger:

Utredaren ska alltså, med utgångspunkt i Polisorganisationskommitténs förslag och i nära samarbete med Rikspolisstyrelsen, identifiera, besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för att ombilda Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet som ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2015.

Mandatet var med andra ord mycket vitt, ”de åtgärder som krävs”. Sedan påminner man om vad som sagts i utredningen, remissbehandlingen och när budgetpropositionen för 2013. Det starkaste som sägs i direktiven till genomföraren är detta:

En konsekvens av ombildningen blir att polisen bestämmer sin egen organisation.

Det man utifrån detta kan säga är att alla de hundratals arbetsgrupper som Genomförandekommittén tillsatte och dess resultat är inget som en enig Riksdag ställts sig bakom. Alla de förändringar som nuvarande polisledning gjort – med inriktning på administrativ centralisering, processorientering, förändringsleding som lett fram till sådant som medborgarlöften och betoningen på det Dan Eliasson benämner som ”utifrån och in och nedifrån och upp” – är inte heller något som en ”enig riksdag” kan lastas för.

Politiken kan lastas för att den inte tog ett helhetsgrepp om polisverksamheten när man utredde frågan, aldrig ställde grundläggande frågor om vad polisverksamhet ska vara i dagens värld. Men när det gäller det som hänt från det först Thomas Rolén tog över rodret och sedan Dan Eliasson följde efter kan den inte lastas för. Inte heller kan beslut legitimeras med att Riksdagen ställt sig bakom dem.

Det som är bra med detta är att det går att backa. Det går att backa från allt det som blivit fel och som inte fungerar. Det går att lyssna på de missnöjda poliserna och på Polisförbundet. När man gör det sviker man på intet vis en ”enig Riksdags mål”. Som jag ser det är det också olämpligt att hänvisa till en ”enig riksdag” på det sätt som polisledningen gör.

En viktig principiell fråga som inte går att diskutera fullt ut här är nämligen om Polisen som myndighet kan eller bör vara policystyrd. Svart är nej. Det är därför viktigt att ta på allvar det som också sagt i alla uttalanden i utredningar, propositioner skrivelser etc. ”att organisationsförändringen inte är tänkt att leda till någon förändring i de nya myndigheternas ansvarsområden och arbetsuppgifter”. Min farhåga är att det är just det som håller på att hända nu med Polisen. Organisationsförändringarna leder till icke önskvärda verksamhetsförändringar.

Please like & share: