Är fängelser farliga?

Det är i år fyrtio år sedan BRÅ-rapporten Nytt straffsystem kom, november 1977. Den kan sägas vara genombrottet för vad som kallas för nyklassicismens i svensk straffrätt. En av huvudpunkterna i rapporten är en uppgörelse med behandlingstanken, som då fanns inskriven i brottsbalken (BrB), vid val av påföljd. I rapporten sägs att behandlingstanken leder till rättosäkerhet och man förslog att istället bygga på principen om proportionalitet mellan brott och straff vid straffmätning och påföljdsval. Bort med individualpreventionen och koncentration på allmänprevention, var slagordet.

Det jag ska intressera mig för här är inte främst detta utan en grundtanke angående fängelser som också finns i rapporten och som lyser igenom även idag i exempelvis BrB 30 kap. 4§:

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Fängelse ska med andra ord inte vara det första valet vid val av påföljd.

Det som intresserar mig här har beröring med det jag skrev i mitt senaste inlägg Varför får de så korta straff? Jag talade där om ett ”straffrättsetablissemang” och sa om detta:

En bärande och sammanhållande tanke som man haft ända från slutet av sextiotalet och fram till idag är misstron mot straff.

Mer specifikt har det varit en misstro mot fängelsestraff. Det är också i BRÅ-rapporten, Nytt straffsystem, som grunden läggs för det som senare blir synen på fängelsestraff i lagstiftning och dömande. Därför är det intressant att ta reda på vad som var styrande för den mycket negativa synen på fängelse som etablerades där. Man säger bland annat i rapporten:

Det torde tvärtom stå klart att en fängelsevistelse i regel är till skada för fången. Det är alltså inte bara fråga om att tillfoga honom obehag.

Det var inte första gången något liknande sades i officiella sammanhang, i budgetpropositionen 1975/78 fanns följande påstående:

Det har under senare år blivit allt mer uppenbart att frihetsberövande påföljder är behäftade med nackdelar, bl a från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter.

Med så hårda ord och generella uttalanden är det intressant att veta vad man grundade ståndpunkterna på. I BRÅ-rapporten, som är benämnd som en idéskrift, har man dock vissa svårigheter med att belägga fängelsestraffens ”farlighet”. På ytan formulerar man det hela som att det rör sig om fakta. Fotnoterna är dock få och referenserna svävande. Man kommer gång på gång till en och samma doktorsavhandling av Bondeson och ett fåtal andra källor. Ja, på ett ställe erkänner man också:

Vår ståndpunkt grundas emellertid mer på värderingar än på fakta och belagd erfarenhet. Fängelsestraff är inhumana. Humanitära värden är visserligen svåra att mäta men har ändå stor betydelse.

Det märkliga är att denna BRÅ-rapport sedan har fått sådan betydelse som den fått för utvecklingen av påföljdssystemet och det refereras ofta till den som om den redogör för fakta om exempelvis fängelsestraffens farlighet. I den lanseras också tanken på att fängelsestraff ska komma ifråga först som ett sista alternativ vid val av påföljd, det vill säga det som senare blev BrB 30 kap § 4.

Men nu till historien om hur dessa mycket vaga påståenden om fängelsers farlighet inom straffrättens tankesystem blivit till en ”allmän sanning”.

Några år efter det att BRÅ-rapporten presenterats tillsattes den så kallade fängelsestraffkommittén. I direktiven till denna har BRÅ-rapportens vaghet förvandlats till något som mer liknar sanningar som kommitténs arbete ska vila på:

Av vad jag redan har anfört framgår att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar.

Sedan biter sig den här uppfattningen om de ”direkta skadeverkningarna” fast och blir allt mer en sanning. I SOU efter SOU, i departementsskrivelser och propositioner hänvisas flitigt till BRÅ-rapporten. I en dom från högsta domstolen 1982 (NJA 1982 s. 17) sägs detta, som har blivit till en ytterligare befästning av ”sanningen”.

Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedbrytande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för dem som straffas. Denna inställning ligger bakom flera senare ändringar i BrB:s påföljdssystem (se t ex prop 1980/81:44 s 9). Och som en grundläggande princip vid påföljdsval får anses gälla att frihetsstraff så långt möjligt bör undvikas …

Visserligen har rättsläget ändrats en aning genom 1989-års reform med införandet av så kallade ”artbrott”. Det vill säga brott som på grund av sin art ska leda till fängelse. Men trots det lever dock uppfattningen från 1976 kvar som en grund om fängelsernas farlighet. Det kan exempelvis låta så här idag i Lexinonkommentaren till brottsbalken:

Detta gäller särskilt mot den bakgrunden att fängelsestraffet har många negativa skadeverkningar … och praktiskt taget inga positiva … effekter. Långa fängelsestraff anses vara socialt, mentalt och fysiskt nedbrytande och ofta kontraproduktiva … Korta fängelsestraff har kanske inte dessa konsekvenser, men anses i gengäld vara meningslösa; de har ingen tydlig eller ens påvisbara.

Men stämmer det inte då, som sagts genom alla dessa år, att fängelser är skadliga, farliga? Påståendet är väldigt generellt formulerat. Det ser ut som om det rör sig om ett empiriskt grundade påstående.

Jämför det sagda om fängelser med den här satsen: ”Eld är farligt”. Är den sann? Ja, till att börja med måste den specificeras. Vad menas här med eld? Gäller påståendet alla situationer? Men vi kan när det gäller elden med lätthet konstatera att om vi exempelvis sträcker in handen i en brinnande brasa så uppstår brännskador. Går det lika lätt att påvisa fängelsernas skadeverkningar?

Till att börja med är begreppet ”fängelse” väldigt vitt. Syftar vi på alla fängelser i hela världen? Colombia, USA, Indien, Nederländerna, Sverige? Är det ett tidsobundet påstående? Sedan när det gäller individerna, ”fångarna”, är den gruppen så homogen att det går att säga att de negativa skadeverkningarna gäller för alla?

Vad ska vi göra med alla vittnesmål från före detta intagna i Sverige och på andra ställen som talar om att ”fängelset räddade mig”. Det kan gälla missbrukare som fått vård, unga som fått utbildning, andra som fått en tankeställare. Men för sådan individualitet finns ingen plats i de nyklassiska på allmänpreventionen grundade tänkesättet. Där är fängelser farliga.

Finns det då inte forskning som visar att ”fängelser är skadliga? Frågan är inte så enkel. Det går med åtskilliga reservationer och specificeringar att säga saker om hur avskräckande vissa straff är. Det går att tala om återfall i brott utifrån olika undersökning. Ja, man kan också uttala sig om vilka behandlingsformer som ”works” etc. Men komma upp på nivån som de citat som jag redovisat här är på med den tvärsäkerhet som råder i dessa är det svårt att nå.

Redan i BRÅ-rapporten erkände man, som vi såg ovan, att utsagorna om fängelsestraffets skadeverkningar mer byggde på värderingar än fakta och belagd erfarenhet. Här har vi nog också problemets kärna. Det är rättspolitik förklätt till fakta. Och det ser vi även idag. Nu benämner man stundtals BrB 30 kap § 4 som utflödet av något man kallar en ”humanitetsprincip”. Det svåra blir då att den som vill argumentera mot det kloka i att ha en presumtion mot fängelsestraff, som i exempelvis BrB 30 kap § 4, automatiskt hamnar på den ”inhumana” sidan. Faktabaserad argumentation biter inte heller för den får ingen plats i ett tankesystem som utgår från vissa så kallade ”värderingar”. Med ett fint ord kan man kalla påståendena om fängelsernas farlighet för paradigmatiska. De anger grunden för och gränserna för ett visst tänkesätt. De är därmed svåra att argumentera emot så länge man befinner sig i detta tankesystem.

Men det är inte bara det att de inte går att argumentera emot. Vissa saker går inte helt enkelt att prata om. Eftersom nyklassicismen så kategoriskt avvisar individualprevention finns det inte rum för diskussioner om exempelvis inkapacitering. Populärt uttryckt få bort notoriska förbrytare från gatan och skapa lugn och ro för andra. Ja, hela fängelsesituationen blir i mycket ointressant att diskutera. Eftersom fängelser är farliga och omöjligt kan medföra något gott blir det ställen där människor bara ska stanna så kort tid som möjligt.

Det är, som jag sa inledningsvis, fyrtio år sedan BRÅ-rapporten kom. Den utgick från den tiden med 1960- och 1970-talens fängelser och intagna och att fängelserna just då, som man påpekade, ”utsatts för en växande och allt häftigare kritik”. Rapporten är ett tidsdokument som tyvärr fått leva kvar allt för länge.

Hur har det kunna bli så här? I mitt förra inlägg hade jag fokus på ”rättsdogmatiken” och dess betydelse för straffrätten. I nästa inlägg tror jag att det är dags att nämna namn. Vilka är det som stått på barrikaderna sedan slutet av sextiotalet och framåt och predikat om de farliga fängelserna? Varför har ingen påpekat att kejsaren är naken när man repriserat halvsanningar från 1970-talet med allt större emfas?

Fortsättning följer …

Please like & share: