Dags att börja lyssna

Bara var tredje polis tror att polisreformen ska leda till att Polisen fungerar bättre, enligt en undersökning som Polisförbundet låtit Sifo göra. Man kan bara hoppas att nya polisledningen tar till sig detta och förstår vad det innebär för reformen. Genomförandekommittén och vår tidigare justitieminister trummade envist ut att reformen byggde på en bred dialog. Som jag visat tidigare gjorde man inte skillnad på ”förankring” och ”dialog”. Man har också avfärdat all kritik med att oro är naturligt vid förändringar. Detta sätt att klappa folk på huvudet och förminska dem måste upphöra. För handen på hjärtat, vilka är det som sitter inne med den djupaste kunskapen om polisarbete? Jag för min del är jag säker på att de poliser som svarat på Polisförbundets och Sifos enkät sitter inne med en hel del kunskaper som måste tas till vara bättre. Reformen står och faller med detta.

I övrigt hänvisar jag till min artikel i Polistidningen förra veckan, Tre röd paket med guldsnöre, där jag tog upp hur man ska göra för att få med sig personalen. Det var min julklapp till Dan Eliasson.

Please like & share:

Vem orkar lyssna på Bagdad Bob i längden?

Jag har läst Stefan Holgerssons bok Polisen bakom kulisserna. Kulisserna det handlar om är Polisens kulisser i form av den bild man vill förmedla av sin verksamhet. Holgersson beskriver en accelererande strävan från Polisens sida att visa en så tilltalande bild av verksamheten som möjligt. Han ger otaliga exempel på när den bilden varit viktigare än sanningen. Det är en mycket mörk beskrivning han ger av utvecklingen och framtidsutsikterna. Men det är en viktig bok.

Vi lever i en medialiserad värld. Ett utspel eller ett pressmeddelande kan vara viktigare än verkliga åtgärder eller reformer. Men är bilden helt svart vad gäller vårt nya medielandskap? Finns det inget stopp, ingen hejd, kommer det bara att bli värre och värre?

Ska vi förstå det hela, inklusive Polisens mediahantering, måste vi nog sätta in saker och ting i ett bredare sammanhang. Tidigare fanns få kanaler för masskommunikation. Tidningar, radio och tv. På exempelvis de lokala tidningar fanns det journalister som hade som enda uppgift, att bevaka polisen. De ringde direkt till befälen på orten. Inga mellanled i form av kommunikatörer hos polisen. För det var ju tidningen på orten som ägde kommunikationsmedlet, tidningen.

Vad har hänt? En explosion av andra sätt att kommunicera på. När ’gatekeepern’, i form av ägaren av kommunikationsmedlen, inte längre kan kontrollera allt uppstår en rad nya fenomen. Det är ett språng från masskommunikation till mass(egen)kommunikation. Egen på så vis att många fler än tidigare kan kommunicera genom nya och olika plattformar, inte minst social medier, så att det också når ut till många. ”Egen” i form av att individer, men också företag och myndigheter, har möjlighet att styra själva vart man vill rikta sig och vad man vill välja att ta till sig.

Mycket av det som Holgersson beskriver är en funktion av detta. Vi lever fortfarande i den första yran av det nya medielandskapets möjligheter. På varje myndighet sitter en liten Bagdad Bob och trumpeter ut glada bulletiner. Men hur länge kommer det att hålla?

En aspekt som är stark i den nya mass(egen)kommunikationen är att det går lätt att välja vad man vill ta till sig. Tidningarna har fått känna av det, tv börjar få känna av det. Jag är helt säker på att även den ”självstyrda” kommunikationen från myndigheternas kommunikationsavdelningar kommer att få känna av det. Vem orkar lyssna på Bagdad Bob i längden? För det nya medielandskapet skapar också nya möjligheter att titta bakom de tjusiga kulisserna. WikiLeaks är ett extremt exempel på detta, vi har en mängd andra exempel. I polisvärlden kan vi nämna sådant som blaljus.nu, varje ljugande beslutsfattares mardröm, eller alla bloggare, twittrare med flera.

Men visst borde staten kunna göra något för att styra sina myndigheter bort från vägen att missbruka de nya möjligheterna att kommunicera. Formellt skulle man kunna meddela i regleringsbrev med mera, som styr myndigheternas arbeta, vad som ska vara grunden för kommunikationen från en myndighet till medborgare och andra. Man skulle kunna kräva återrapportering om hur man använder information i sin verksamhet. Göra inspektioner. Tillskapa någon form av ”klagoinstans”, en form av ombudsman för informationsgranskning, dit medborgare kan vända sig.

Men det största hoppet står dock till att informationsdumhet i det långa loppet inte lönar sig.

 

Please like & share:

Extra val, regeringen och polisreformen

I onsdags var jag i Umeå. Pratade om min bok ’Svensk polis’ för polisutbildningen där. Det var vid en personaldag med avslutande middag på det nya Gitarrmuset. Mycket trevligt. Jag har pratat om min bok vid ett flertal tillfällen. Men det kändes speciellt att stå där och prata om förhållandet mellan polis och politik samtidigt som dramat om budgeten pågick i Riksdagen.

Extra val i mars, i januari sjösätts polisreformen. Inte en optimal timing. I frasen ”regeringen styr riket”, som återfinns i regeringsformen, ligger mer än man först tror. Visserligen är ministerstyre förbjudet i Sverige. Det är regeringen som kollektiv som är ansvarig. Även om myndigheterna är självständiga är det ändå regeringen som ytterst kan avgöra väldigt mycket. När myndigheter och myndighetschefer navigerar sig fram i och med sin verksamhet finns hela tiden detta faktum om vem som ytterst bestämmer med. I utnämningsmakten av myndighetschefer som regeringen också har ligger dessutom en styrning som inte är oväsentlig.

Givetvis påverkas myndighetssverige av att vi har en mycket svag regering med oklart mandat. Den regerar ju inte ens med sin egen budget. Dagen före jag var i Umeå var Ygemans statssekreterare, Ann Linde, i Umeå och besökte då även hon polisutbildningen. Jag kan slå vad om att de lyssnade på vad hon sa på ett sätt där på tisdagen och skulle ha lyssnat på ett annat sätt om hon kommit i torsdag. En onsdag mellan men en ack så viktig onsdag.

”Men alla var ju överens om reformen”, säger många till mig. Med alla menas då alla politiska partier genom att en enig parlamentarisk kommitté kom med förslaget som röstades genom riksdagen. Jag ska i ett senare inlägg på denna sida gå igenom detta ”överens om”. Vad var det egentligen man var överens om och vad hjälper det den nya rikspolischefen? Han hade nog behövt stödet av uttrycket i regeringsformen om att det är ”regeringen som styr riket” och att han inte bara var utnämnd av en regering som hann sitta två månader innan krisen kom. Som sagt var, dålig timing, för reformens del.

 

Please like & share:

Bad is stronger than good

Jag fortsätter nu att skriva om professionell uthållighet. Polisreformen har hittills haft mycket fokus på boxar, pilar och stora system. Om det är något som är viktigt för polisarbete så är det micro-management. De stora tankarna till trots, vardagen avgör. Jag förde därför ett samtal med Per-Olof Michel om detta. Michel är docent i katastrofpsykiatri och läkare . Tidigare har han varit verksam inom Försvarsmakten och programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet och idag bland annat verksam vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumtisk stress vid Oslo universitetet. han undervisar också en del på Polishögskolan. Även om Michel är specialist på kris och katastrof återkommer han ständigt till betydelsen av vardagen och vad vi kan göra i den för att öka den professionella uthålligheten. Under vårt samtal refererar han bland annat till uttrycket ”bad is stronger than good”, angående vad dåligt ledarskap kan ställa till med vad gäller anställdas hälsa.

Vi kommer här mitt in i vårt samtal.

Per-Olof Michel – Bad is stronger than good

 

 

Please like & share: