Larv och trams

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag kan inte låta bli att kommentera de senaste dagarnas händelser efter det att Polisförbundet presenterade sin enkät om hur poliser uppfattar omorganisationen. Biträdande rikspolischef Mats Löfvings svar i tv4-nyheterna var: Larv!  Uttrycket riskerar att inom polisvärlden bli lika klassiskt som Carl Lidboms svar till Anders Björk under ett KU-förhör: ”Du får inget svar för det du håller på med är trams!”.

Om vi tar det från början. Polisförbundet presenterar en enkät som visar att svenska poliser har mycket litet förtroende för den pågående omorganisationen. De säger i anslutning till detta att läget är allvarligt, att det råder stor oreda i organisationen och att sprickan mellan personal och ledning vidgas dag för dag. Svaret på denna oro blir alltså, larv! Om vi klär det i lidbomskt språkbruk är det biträdande rikspolischefen egentligen säger till polisförbundet och dess medlemmar: Ni får inget svar av mig för det ni håller på med är larv!

Sedan kommer bortförklaringarna till varför det går trögt med reformen. Terrorhot och flyktingkris. En stilla undran är ju hur länge man ska kunna skylla på dessa påfrestningar? Kraftsamlingar är faktiskt inte något nytt för svensk polis. Vill bara påminna om att redan före polisreformen gällde 4 § 1 p. RPS-instruktionen: ”RPS leder verksamhet när det gäller terrorismbekämpning”. Och: 10 § samma instruktion: ”RPS får besluta om polisförstärkning från polisdistrikt till andra polisdistrikt”.

När hänvisningarna till påfrestningarna inte räcker kommer särskilt från rikspolischefen ett annat trumfkort som förklaring. Den så kallade utvecklingskurvan. I tal efter tal har han påstått att det finns ett sätt som vi människor fungerar på vid förändringar, som exempelvis vid en stor omorganisation. Vissa faser som man går igenom. Vid senaste Folk och försvar visade han stolt upp en power-point bild med kurvans olika faser.

Tyvärr stämmer det inte. Det finns inte någon sådan enhetlig ”utvecklingskurva”. Det finns ingen sådan lagbundenhet. Den utvecklingskurva som Dan Eliasson refererar till är den kurva för sorg som den schweiziska psykiatrikern Kübler-Ross utvecklade på 1960-talet i Chicago. Den har sedan plockats upp i en mängd olika sammanhang och används frekvent inom konsultvärlden för att marknadsföra allehanda idéer, exempelvis den om förändringsledning, change management.

Kübler-Ross’ kurva har kritiserats hårt och vederlagts av en rad forskare. När det gäller kriser, sorg och utveckling är vi människor väldigt olika. Vi reagerar olika. Vi behöver olika saker. Ja, man kan nog säga att idéer sprungna ur dessa kübler-roos’ska kurvor gör mer skada än nytta många gånger.

I mitt kommande supplement till boken Svensk polis kommer jag att skärskåda grunderna för den form av förändringsledning som Dan Eliasson propagerar för.

Är du polisanställd och läser det här, nästa gång dina chefer börjar tala om utvecklingskurvan som om det vore en gyllene lag, tänk: Det där är inte sant. Det där är, med Löfvings språkbruk, larv!

Vad utvecklingskurvan framförallt ger, är, som jag sagt förut, en retorisk vaccination mot kritik. Det går alltid att säga att det just nu är en fas som vi måste igenom. Kritiska medarbetare kan man dessutom klappa på huvudet och medlidsamt säga att du reagerar helt adekvat, just nu är du i fasen motstånd eller någon annan påhittad fas.

Att göra om reformer och utveckling till en fråga om individualpsykologi är farligt. Det är inte en solid grund för statlig verksamhet. Men Dan Eliasson framhärdar och i tal efter tal säger han stolt: ”Alla vi som arbetat med förändringsledning vet …”.

Vad detta ”vetandet” är värt kommer jag att återkomma till gång på gång till dess att den där utvecklingskurvan göms undan på någon lämplig skräphög där den hör hemma. Att kurvan blivit central för omorganisationen av polisen är en skam.

Please like & share:

Micael Björk och den stora polisreformen

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Göteborgssociologen Micael Björk har skrivit boken Den stora polisreformen – Fem arbetspapper, Studentlitteratur 2015.

Det ska sägas på en gång, det är en mycket bra bok. Tidsmässigt behandlar den tiden när Polissamordningen, det vill säga Genomförandekommittén, arbetade i, som Björk säger, ett ”rasande tempo” för att ombilda svensk polis. Den kan därför sägas ta vid där min bok Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in, slutade.

De fem arbetspapper som det refereras till i titeln är från när Björk arbetade inom Polisen med reformen. Under 2013 och 2014 var han tjänstledig från universitetet. Han ingick i Förändringskansliet i Västra Götaland och Halland som skulle hantera övergången till region Väst.

Det som är särskilt bra med boken är att den går att läsa på åtminstone tre sätt och därmed vänder sig till en bred publik. Den är ett inlägg i debatten om reformen och ger motargument till reformmakarnas ensidiga marknadsföring av reformen. Den förklarar svåra saker på ett enkelt sätt och fungerar därför också som populärvetenskaplig text. Slutligen, med sina referenser till polisforskning med mera ger den också den insatte möjligheter att förstå hur, eller egentligen hur inte, polisreformen förhåller sig till kunskap om polisverksamhet,

Varje kapitel börjar med tio teser. Först tio teser om ensidiga perspektiv på organisation. Det som framförallt diskuteras här är hur den vurm för enhetlighet, som reformen bygger på, påverkar polisen.

Björk påpekar att orsaken till ”splittringen” inom polisen till stora delar har yttre orsaker. Den speglar förändringar i omvärlden som gör att det uppstår behov för polisiära specialister. Han exemplifierar hur polisen på så vis genom ett ständigt yttre tryck med nödvändighet anpassar sig. Gäng i förorterna, cyberbrott som bedrägerier, våld i nära relationer, extremism med mera är ju inte sprunget ur något inom polisen. Istället är det förändringar som skett utanför polisen.  Björk menar att reformmakarna istället för att förstå polisen i förhållande till dess omvärld varit fixerade vid polisens inre liv med de följder som det fått för reformen.

Idén att finna den optimala organisationen för alla situationer, dömer Björk ut. Han är inte direkt ensam om det. Men på ett enkelt sätt förklarar han varför idén om en ”enhetlighetsorganisation” är dömd att misslyckas när den krockar med den polisiära vardagen där exempelvis den enskilde polisens ”omdöme” har en viktig funktion. Ja, den är ju till och med lagfäst.

Förutom arbetspapperet ”ensidigt perspektiv på organisation” innehåller boken också fyra andra arbetspapper; Poliskultur, chefsarbete, status och tillämpad sociologi. Jag går inte in här och beskriver varje kapitel. Förutom referenser till teoretiska synsätt på dessa frågor, som exempelvis poliskultur, sprängs det i texten in anteckningar från Björks deltagande observationer vid Polisen i Västra Götaland. Dessa glimtar från vardagen belyser tydligt reformens verklighetsfrämmande karaktär. Ja, att reformmakarna nästa sätter en ära i att starta reformen från en nollpunkt och göra om allt på en gång och slå sönder både det som fungerar och det som fungerar mindre bra.

Domen mot den särskilda utredaren, Thomas Rolén, och Genomförandekommittén blir hård i bokens avslutning:

Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten har gått i fällan som gillrats av ett allt för stort självförtroende. Tilltron till den egna förmågan har varit grandios, med följden att omdömet sviktar.

Det är en besvärande paradox, som Björk belyser i hela boken, att när samhället drivs mot allt mer differentiering går polisreformen i motsatt riktning: ”alla är utredare” och allt fler uppgifter och ansvar läggs på utryckningspersonal. Varje kris möts, om man vill spetsa till det, med att skicka ut poliser med gula västar en masse på stan.

Om detta är sant som refereras till i boken är det förskräckligt och mycket talande:

Till polisreformens legender hör berättelser om hur den särskilda utredaren ska ha sagt att man startar med ett ”oskrivet blad”. Han ska även ha sett sig leda en ”landsstigningsstyrka” bakom fiendens linjer.

Spelar då en sådan här bok någon roll? Att prata klokt till makten är inte lätt, eller som Björk uttrycker saken: Alla som försökt ge råd till mäktiga ”herrar” vet att sannolikheten för att han eller hon ska lyssna är liten. Men som tur var lyssnar vi andra till Micael Björks kloka råd. Där har vi bokens betydelse. Jag är också helt övertygad om att hans bok kommer att bli ett viktigt underlag när historien om hela den stora polisreformen ska skrivas en dag.

Please like & share: