Jag kan inte låta bli att kommentera de senaste dagarnas händelser efter det att Polisförbundet presenterade sin enkät om hur poliser uppfattar omorganisationen. Biträdande rikspolischef Mats Löfvings svar i tv4-nyheterna var: Larv! Uttrycket riskerar att inom polisvärlden bli lika klassiskt som Carl Lidboms svar till Anders Björk under ett KU-förhör: ”Du får inget svar för det du håller på med är trams!”.
Om vi tar det från början. Polisförbundet presenterar en enkät som visar att svenska poliser har mycket litet förtroende för den pågående omorganisationen. De säger i anslutning till detta att läget är allvarligt, att det råder stor oreda i organisationen och att sprickan mellan personal och ledning vidgas dag för dag. Svaret på denna oro blir alltså, larv! Om vi klär det i lidbomskt språkbruk är det biträdande rikspolischefen egentligen säger till polisförbundet och dess medlemmar: Ni får inget svar av mig för det ni håller på med är larv!
Sedan kommer bortförklaringarna till varför det går trögt med reformen. Terrorhot och flyktingkris. En stilla undran är ju hur länge man ska kunna skylla på dessa påfrestningar? Kraftsamlingar är faktiskt inte något nytt för svensk polis. Vill bara påminna om att redan före polisreformen gällde 4 § 1 p. RPS-instruktionen: ”RPS leder verksamhet när det gäller terrorismbekämpning”. Och: 10 § samma instruktion: ”RPS får besluta om polisförstärkning från polisdistrikt till andra polisdistrikt”.
När hänvisningarna till påfrestningarna inte räcker kommer särskilt från rikspolischefen ett annat trumfkort som förklaring. Den så kallade utvecklingskurvan. I tal efter tal har han påstått att det finns ett sätt som vi människor fungerar på vid förändringar, som exempelvis vid en stor omorganisation. Vissa faser som man går igenom. Vid senaste Folk och försvar visade han stolt upp en power-point bild med kurvans olika faser.
Tyvärr stämmer det inte. Det finns inte någon sådan enhetlig ”utvecklingskurva”. Det finns ingen sådan lagbundenhet. Den utvecklingskurva som Dan Eliasson refererar till är den kurva för sorg som den schweiziska psykiatrikern Kübler-Ross utvecklade på 1960-talet i Chicago. Den har sedan plockats upp i en mängd olika sammanhang och används frekvent inom konsultvärlden för att marknadsföra allehanda idéer, exempelvis den om förändringsledning, change management.
Kübler-Ross’ kurva har kritiserats hårt och vederlagts av en rad forskare. När det gäller kriser, sorg och utveckling är vi människor väldigt olika. Vi reagerar olika. Vi behöver olika saker. Ja, man kan nog säga att idéer sprungna ur dessa kübler-roos’ska kurvor gör mer skada än nytta många gånger.
I mitt kommande supplement till boken Svensk polis kommer jag att skärskåda grunderna för den form av förändringsledning som Dan Eliasson propagerar för.
Är du polisanställd och läser det här, nästa gång dina chefer börjar tala om utvecklingskurvan som om det vore en gyllene lag, tänk: Det där är inte sant. Det där är, med Löfvings språkbruk, larv!
Vad utvecklingskurvan framförallt ger, är, som jag sagt förut, en retorisk vaccination mot kritik. Det går alltid att säga att det just nu är en fas som vi måste igenom. Kritiska medarbetare kan man dessutom klappa på huvudet och medlidsamt säga att du reagerar helt adekvat, just nu är du i fasen motstånd eller någon annan påhittad fas.
Att göra om reformer och utveckling till en fråga om individualpsykologi är farligt. Det är inte en solid grund för statlig verksamhet. Men Dan Eliasson framhärdar och i tal efter tal säger han stolt: ”Alla vi som arbetat med förändringsledning vet …”.
Vad detta ”vetandet” är värt kommer jag att återkomma till gång på gång till dess att den där utvecklingskurvan göms undan på någon lämplig skräphög där den hör hemma. Att kurvan blivit central för omorganisationen av polisen är en skam.