Klockan är fem över tolv

Klockan är inte kvart i tolv, inte tio i, ja, inte ens fem i tolv. Tolvslaget har ljudit och klockan är nu fem över tolv för Svensk polis. Krisen är här, alla är överens. Vi har en poliskris. Men de flesta agerar som om klockan fortfarande vore tio i eller fem i, som om det ännu finns tid.

Regeringen har svart på krisen genom att tillskjuta i sammanhanget blygsamma belopp för nästa år och löften om fler poliser längre fram. De har givit rikspolischefen en respit fram till nyår att vända saker och ting till det bättre. Allt detta vore bra om det inte var så att klockan nu är fem över tolv. Det är just nu som myndigheten Polisen lider och går längre och längre in på sin felslagna väg.

Debatt i riksdagen igår. I sig ett bra initiativ. Men även där löften om miljarder hit, miljarder dit och ökning av antal poliser. Allt även det bra men patienten blöder nu, behöver sys nu. Klockan tickar på.

Sen har vi Beatrice Ask, Bea, i samma debatt. Hon som satte igång det som ledde till där vi är nu. Plötsligt är hon fru rättfärdig. Men Bea det var du som lät expeditionschefen, Nils Öberg, vid justitiedepartementet ta kommandot över direktiv, utredning och proposition så att ingen vanlig eftertanke tycks ha funnits i departementet om vad som kunde saknas och vad som kunde behövas ges styrbesked om. Kära fru rättfärdig, varför ska vi lyssna på dig nu? I debatten lyckades du inte ens beskriva Polisens uppgifter rätt, du, som är ordförande i justitieutskottet. Du sa på ditt i sammanhanget slarviga sätt ”polisens huvuduppgift är ju att ingripa mot och utreda brott”. Kära Bea så står det inte i polislagen och uppgiften är mycket svårare än så. Varför ska man lyssna på dig när klockan blivit fem över tolv?

Sedan har vi alla utanför politiken som diskuterar saken. Förtjänstfullt av Stiftelsen Tryggare Sverige att göra ett tio punktsprogram. Jag har sagt det många gånger, vad vi saknar är en heltäckande polispolitik. Vi behöver mer än bara kriminalpolitik. Men precis som tillskott av miljarder längre fram är de förslag stiftelsen kommer med också det sådant som kan göras när patienten är stabil. Förslaget med fyra beträdande rikspolischefer som de kommer med: Tyvärr det är också för sent. För ett år sedan hade det möjligt fungerat. Men nu, knappast, klockan tickar på och den är snart tio över tolv.

Det är inte lätt att vara Ygeman. Han som bara för ett år sedan stod på topp, var socialdemokratins nya hopp. Lugn dök han upp i tv-rutan och förklarade hur saker och ting låg till och hur problem av allehanda slag skulle lösas. Men det där lugnet börjar nu bli hans värsta fiende när klockan för polisen slog midnatt och nu blivit fem över.

Sedan har vi Dan Eliasson. Nu helt stum. Tidigare vandrade han fram och tillbaka på sitt slängiga vis på olika scener och talade för den som ville lyssna om stora ting som förändringsledning, lean production och offentligt värdeskapande. Medan klockan tickade allt närmare midnatt försäkrade han att just dessa av hans magiska huskurer skulle fungera. Snart, mycket snart skulle patienten tillfriskna och alla problem vara lösta. Nu är klockan fem över tolv och han har fått gå ner från dessa talarscener och fått några månader på sig att vända skutan.

Allt fler pratar om att det behövs en ny rikspolischef. Kanske är det så men då måste nog stora delar av hans ledning också gå för i annat fall fortsätter man med de icke fungerande huskurerna. Om man nu fem över tolv ska byta rorsman finns det vissa saker att beakta. Som att det knappast går att rekrytera en till ur den kader man senast hämtat sina rikspolischefer, bland jurister och högre tjänstemän. Nej, det gäller nog då att ”tänka lite utanför boxen”. Ja, kanske till och med utanför polisboxen. Finna någon, om det är möjligt, som är fri från kopplingar till justitiedepartementsrävar och springare i maktens korridorer av alla de slag. Någon som förstår att när patienten blöder ska man göra något nu, sedan kan vi ta finliret och alla djupa tanka.

Klockan tickar på …

Please like & share:

Farföräldrar, mödrar, fäder och en plastpappa

Man kan beskriva nuvarande polisreform i familjetermer. Då blir det också tydligare vem som bär ansvar och vad man kan ändra på.

Polisreformens farmor heter Beatrice Ask. Hon satte bollen i rullning genom utredningen som kom med förslag om att göra en omorganisation. Vi vet alla att kvaliteten på denna utredning var tveksam. De tog inte i en mängd frågor vilket skapat problem som kommer att kvarstå till dess man backar tillbaka och exempelvis besvarar frågor om vad polisverksamhet ska vara idag. Än hur det må vara med detta ledde utredningen till ett riksdagsbeslut. ”En enig riksdag …”, som det brukar heta när reformen beskrivs. Vi ska återkomma till detta nedan för det är viktigt att exakt veta vad en enig riksdag var enig om och vad som lagts till senare.

Omorganisationens far heter Thomas Rolén. I mycket har reformen fått dras med hans DNA. Men omorganisationen har också mödrar. Två av dem trädde nyligen fram i en polis-pod, personaldirektören Kajsa Möller och regionpolischef Ulrika Herbst. Det var kanske inte så klokt av dem att framträda i denna pod för nu har vi ”på band” hur fel de tänkt och hur detta fortsätter att påverka polisen. Enhetlighet är deras nyckelord. I ett senare blogginlägg ska jag djupborra i detta begrepp. .De predikar i pod:en budskapet att det inte finns någon väg tillbaka. När de gäller riksdagens beslut om reformen stämmer det men i det senare tillkomna finns det visst ”vägar tillbaka”, eller chans till förändring av det som gått snett. Det ska det handla om nedan

Rolén blev av med vårdnaden av sin baby omorganisationen. Dan Eliasson blev reformens platspappa men mödrarna och en del andra släktingar gick vidare från den så kallade genomförandekommittén rakt in i polisens ledarskikt.

Men Beatrice Ask blev också av med sitt aktiva ”farmorskap”. Reformen fick en plastfarfar, Anders Ygeman.

Så fort reformen kritiserats har dess plastpappa och dess mödrar och övriga släktingar tillskyndat och sagt ”en enig riksdag har beslutat …”. På så vis har de också försökt minimera sitt eget ansvar och att de bara utför det som riksdagen beslutat.

Det blir därför viktigt att exakt veta vad Riksdagen beslutade och vad fäder, mödrar, plastpappor och övriga släktingar lagt till. För det finns alltid många vägar från ett riksdagsbeslut till ett förverkligande. Det ligger inte mist i att vi har självständiga myndigheter vilket också leder till att dessa självständiga myndigheter kan välja fel väg och fatta mer eller mindre bra beslut. Beslut som kan ändras och som har väldigt lite att göra med vad en ”enig riksdag har beslutat”.

Vad var det då en enig riksdag beslutade? Vi får då främst gå till regeringens proposition till riksdagen och regeringens skrivelse till samma riksdag i samma ärende. Där ser man att det Riksdagen beslutat om är att Polisen ska bli en enmyndighet.

För att citera mig själv i en tidigare bloggpost: ” När Riksdagen sa ja till Regeringens proposition om en ny polisorganisation innebar det att man sa ja till vissa lagändringar. Det var framförallt ändringar i polislagen med följdändringar i andra lagar. I sammanfattning kan de sägas vara, som det utrycks i propositionen:

– att det tydliggörs när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen eller båda myndigheterna har befogenheter eller fullgör uppgifter enligt viss lagstiftning, – att den anknytning till den lokala polisorganisationen som finns i vissa lagar tas bort, och – att många begrepp med anknytning till polisens organisation somanvänds i dagens lagstiftning byts ut eller utmönstras

Riksdagsbeslutet var således en lång rad ändringar i gällande lag. Det och inget annat bestod Riksdagens beslut i.”

Till det finns också, låt oss kalla dem, policy uttalanden i utredningens SOU, propositionen och i Regeringens skrivelse. Det talas om ”subsidiaritet”, det vill säga att beslut ska tas så långt ner i organisationen som möjligt så nära problemen som möjligt. Det talas om närmare medborgarna etc. Men dessa policyuttalande är mer kompassriktningar och vägarna till målet många.

Det var dessa vägval som genomförandekommittén gjorde. Genomförandekommittén var en myndighet. Den hade således självständighet vilket visar sig i hur den beslutade om reformen. Viktiga beslut som man tog var:

  • Regionindelningen. Den faktiska indelningen av regioner och huvudorter är inte riksdagens beslut
  • Inriktningsbeslut. Här spikades idén om att stödfunktionerna skulle organiseras i nationella avdelningar, HR, ekonomi, juridik, it och utveckling.
  • Beslut om detaljorganisation. Här sjösattes den speciella idén om ”enhetlighet” som genomförandekommittén kommittén slog in på. Det var framförallt ansvar och uppgifter mellan olika organisatoriska enheter som spikades och principer för ledning och styrning.
  • Arbetsordning. Kanske det viktigaste beslutet i sammanhanget och en förklaring till varför många saker inte fungerar idag. Man valde en managementsinriktning på arbetsordningen och inte en förvaltningsrättslig inriktning, vilket medfört att begreppet ansvar urholkats.

Alla dessa beslut är alltså inte tagna av en ”enig riksdag”. När polisledningen för någon vecka sedan la fram sin krisplan säger man där helt kort att grunderna för reformen ligger fast. Det framgår inte där om man gör denna skillnad mellan vad riksdagen beslutat och de beslut som genomförandekommittén tagit. En rimlig tolkning i denna situation borde vara att bara riksdagens beslut ligger fast, övrigt kan omprövas och förändras. Ja, bör göra det.

Ett exempel på något som borde sättas under luppen är stödfunktionernas roll. Det framstår som mer och mer orimligt att så mycket makt har samlats i händerna på avdelningar där polisiär kompetens saknas och att en motsvarande maktlöshet uppstått inom övrig polisverksamhet vilket bland annat lett till den märkliga situationen att polisledarna har mycket liten kontroll över rekrytering och ekonomi. Men där har vi igen den där bedrägliga enhetligheten som predikas av dem som vunnit i denna ”maktkamp”.

Reformens plastpappa, Dan Eliasson, borde redan när han tillsattes ha haft en egen uppfattning i reformens grundfrågor och analyserat vad tagna beslut innebar. Han har dock fortfarande möjlighet att analysera, ompröva och förändra. Han bör omgående ha en uppfattning i frågan om vad som menas med att grunderna för reformen ligger fast. Innebär det exempelvis att den misslyckade Arbetsordningen är helig och ligger fast? (Läs här i ett tidigare inlägg om varför jag anser den vara misslyckad.) Vad kan förändras och vad kan inte förändras nu när krisen inom polisen ska lösas.

När det gäller plastfarfar Anders Ygeman innebär det här sagda att han med rätta kan säga att reformen, som den blivit, inte är hans baby, eller rättare barnbarn. Som ansvarsfull bör han givetvis ta hand om sitt bonus barnbarn men han bör också kräva att polisledningen klargör vad som menas med att grunderna för reformen ligger fast. Det finns gott om alternativ för hur riksdagens beslut om enmyndigheten ska tolkas och utföras.

Please like & share:

Kristallkulan, Ygeman och bocken som trädgårdsmästare

Den senaste veckans händelser med allt fler larm angående Polisen kris har fått mig att försöka titta i kristallkulan och förstå vad regeringen håller på med. Vad håller de på med?

Jag tror att regeringens plan för hösten varit den här, före alla larmen och inte minst Christer Nordströms modiga utspel: Man skulle i budgeten annonsera en resursförstärkning till Polisen. Sedan skulle man invänta Statskontorets utvärdering av omorganisationen och utifrån den göra förändringar som skulle möjliggöra för Dan Eliasson att sitta kvar. Exempelvis att skuldbelägga genomförandekommittén.

Vad har jag för stöd för detta?

Det började i Studio 1 i veckan när Ygeman svarade på kritiken om krisen i Polisen. Där gick det att skönja den nya strategin som sedan blivit tydligare och tydligare för varje uttalande. Ygeman sa så här:

I den mån det har gjorts felbedömningar i polisorganisationen och dess genomförande ska vi ta till oss detta och rätta till … Vägen framåt är ju att alla parter faktiskt blir mer konkreta och säger det här och det här har blivit bra med organisationen … det här har gått helt bort i tok … organisationen i sig har inget värde.

Det är just de där orden på slutet som speglar förändringen och som har upprepats och förtydligats allt mer. Men det är bara det att för genomförandekommittén, med Thomas Rollén i spetsen, och för rikspolischefen Dan Eliasson med sin ledningsgrupp har ”organisationen i sig” och dess bakomliggande idéer haft just ett värde ”i sig”.

Omorganisationen hittills kan delas in i tre faser. Den första fasen hade ett fokus på regeringens styrning av polisorganisationen och speglar det som hände på utredningsstadiet när den parlamentariska kommittén arbetade.

Den andra fasen kan beskrivas som en strävan efter enhetlighet och representeras av genomförandekommitténs arbete. Studerar man Genomförandekommitténs arbete är det som fått mest genomslag skapandet av sex nationella avdelningar; ekonomi, juridik, IT, kommunikation, HR och utveckling. Dessa avdelningar skulle bilda separata ”rör” och skära rakt ner i organisationen, förbi regionerna och regionledningarna med alla problem det fått. Till detta finns två ytterligare centraliserande skapelser. En nationell ledningsgrupp med rikspolischefen i spetsen och Nationella operativa avdelningen med så kallat processansvar för all polisverksamhet i hela landet. Även om man retoriskt talade mycket om ”närmare medborgarna” och att polisorganisationen skulle byggas underifrån så var huvudtendensen en strävan efter enhetlighet. I sin iver att förändra tillsatte man dessutom fler arbetsgrupper och skrev fler PM, förslag och konstruerade fler styrinstrument än någon kan räkna. Där och då grundlades det kaos som kom senare. Slagordet verkar ha varit, allt genast! Eller som man säger i reklamen när det gäller pizza, extra allt!

Den tredje fasen, efter januari 2015, kan benämnas som en anpassning av Polisen till en kundorienterad förvaltningspolitik. Det är samma program för förändring som Dan Eliasson drivit igenom i både Migrationsverket och Försäkringskassan när han varit generaldirektör där. Begreppet ”kund” är här centralt. Som alla insatta vet är han också i det närmaste förälskad i sådant som Lean management.

Sammanfattar man dessa tre faser av reformen är de alltså; politiska styrningsfasen, enhetsfasen och kundfasen.

När Ygeman och andra upprepar att en enig riksdag har beslutet om reformen är det faktiskt bara den första fasen man varit översyn om. Det mesta av det Ygeman benämnde som ”bort i tok” ligger på de två senare faserna och är inget som riksdagen varit med och bestämt. Det finns därför ingen koppling mellan att skapa en enmyndighet och de vägval som senare gjorts. Därför är det glädjande i sig att Ygeman säger att det inte finns något värde i sig med organisationen så som den nu blivit.

Hjälper det då, som Ygeman säger, att ”bli mer konkret” och se på vad som blivit bra och dåligt? Det svåra med en sådan strategi som regeringen nu tycks ha valt är att de som sitter vid rodret inom Polisen är besjälade av de ”bort i tok” som lett till problemen. Saker som inte går att bortförklara med migrationskris, terrorism och annat.

I ledningsgruppen sitter det exempelvis personer rekryterade till sin poster av genomförandekommittén. Se denna video som en illustration från ett arrangemang av Partsrådet i december 2014, några veckor före reformens start, där Polisens HR-direktör Kajsa Möller lägger ut texten. Där har vi ett exempel på någon som verkligen är troende vad gäller ”bort i tok” om vad som heter förändringsledning, change management, fenomen som tyvärr fått präglar reformen genomförande stort.

Skärskådar vi sedan Dan Eliasson närmare ser vi att han, förutom att vara troende även han vad gäller ”förändringsledning”, är den som tydligast står för ”kundanpassningen” av Polisen, vilken också lett till så många problem. Han brukar under sina tal, som många gånger slår över i ren performance, säga något i stil med detta som han sa i Sundsvall 24 mars 2015:

Jag tror inte att de flesta av er faktiskt har reflekterat över …[detta] som några av oss andra har gjort.

Vad han syftar på, och som han sedan lägger ut texten om, är den form av förvaltningspolitik som han står för. Förutom att ha varit generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassa var han också ordförande för det nu nedlagda gamla Innovationsrådet och ordförande för den kommittén som la fram SOU 2013:40, Att tänka nytt för att göra nytta – om perspektivskiften i offentlig verksamhet.

Det perspektivskifte som han där pläderar för är det som han nu också försöker genomföra inom Polisen. Det baseras på den omstridda så kallade public value-teorin (offentligt värdeskapande, på svenska), en skapelse av Harvardprofessorn Mark Moore. Man kan säga att teorin är en anpassning av idéer från privat sektor till offentlig sektor och då särskilt med användande av två begrepp, värde och kund. Jag ska fördjupa mig i detta i en kommande bok. Det märkliga i detta sammanhang är att den form av förvaltningspolitik som skapas utifrån denna teori står väldigt långt från traditionellt socialdemokratisk förvaltningspolitik och den reformering av offentlig sektor som Ardalan Shekarabi annonserat och arbetar för. Den passar dessutom synnerligen dåligt ihop med Polisens verksamhet.

Det svåra för Ygeman och regeringen, om man vill ge Eliasson och hans ledningsgrupp en ny chans, är att just de människorna, inklusive Eliasson själv, är så insyltade i allt som skett och skapare av många av problemen. Behöver jag påpeka att Thomas Rollén var medlem i kommittén som la fram SOU 2013:40! Han är en av ”några av oss andra” som nämns i citatet ovan.

Enkelt uttryckt är problemet för Ygeman detta: Har man en gång upptäckt att man satt bocken som trädgårdsmästare hjälper det inte att prata med och skälla på bocken för han kommer ändå att fortsätta att vara bock med alla de konsekvenser det får för trädgården!

Please like & share:

Rättelse ang. det senaste inlägget

Statskontoret menar att de aldrig sagt nej till en träff med Stefan Holgersson och mig. Stefan och jag måste således ha missförstått saken. Vi hoppas att vi snart ska kunna få till en träff.

Please like & share: