Farföräldrar, mödrar, fäder och en plastpappa

Man kan beskriva nuvarande polisreform i familjetermer. Då blir det också tydligare vem som bär ansvar och vad man kan ändra på.

Polisreformens farmor heter Beatrice Ask. Hon satte bollen i rullning genom utredningen som kom med förslag om att göra en omorganisation. Vi vet alla att kvaliteten på denna utredning var tveksam. De tog inte i en mängd frågor vilket skapat problem som kommer att kvarstå till dess man backar tillbaka och exempelvis besvarar frågor om vad polisverksamhet ska vara idag. Än hur det må vara med detta ledde utredningen till ett riksdagsbeslut. ”En enig riksdag …”, som det brukar heta när reformen beskrivs. Vi ska återkomma till detta nedan för det är viktigt att exakt veta vad en enig riksdag var enig om och vad som lagts till senare.

Omorganisationens far heter Thomas Rolén. I mycket har reformen fått dras med hans DNA. Men omorganisationen har också mödrar. Två av dem trädde nyligen fram i en polis-pod, personaldirektören Kajsa Möller och regionpolischef Ulrika Herbst. Det var kanske inte så klokt av dem att framträda i denna pod för nu har vi ”på band” hur fel de tänkt och hur detta fortsätter att påverka polisen. Enhetlighet är deras nyckelord. I ett senare blogginlägg ska jag djupborra i detta begrepp. .De predikar i pod:en budskapet att det inte finns någon väg tillbaka. När de gäller riksdagens beslut om reformen stämmer det men i det senare tillkomna finns det visst ”vägar tillbaka”, eller chans till förändring av det som gått snett. Det ska det handla om nedan

Rolén blev av med vårdnaden av sin baby omorganisationen. Dan Eliasson blev reformens platspappa men mödrarna och en del andra släktingar gick vidare från den så kallade genomförandekommittén rakt in i polisens ledarskikt.

Men Beatrice Ask blev också av med sitt aktiva ”farmorskap”. Reformen fick en plastfarfar, Anders Ygeman.

Så fort reformen kritiserats har dess plastpappa och dess mödrar och övriga släktingar tillskyndat och sagt ”en enig riksdag har beslutat …”. På så vis har de också försökt minimera sitt eget ansvar och att de bara utför det som riksdagen beslutat.

Det blir därför viktigt att exakt veta vad Riksdagen beslutade och vad fäder, mödrar, plastpappor och övriga släktingar lagt till. För det finns alltid många vägar från ett riksdagsbeslut till ett förverkligande. Det ligger inte mist i att vi har självständiga myndigheter vilket också leder till att dessa självständiga myndigheter kan välja fel väg och fatta mer eller mindre bra beslut. Beslut som kan ändras och som har väldigt lite att göra med vad en ”enig riksdag har beslutat”.

Vad var det då en enig riksdag beslutade? Vi får då främst gå till regeringens proposition till riksdagen och regeringens skrivelse till samma riksdag i samma ärende. Där ser man att det Riksdagen beslutat om är att Polisen ska bli en enmyndighet.

För att citera mig själv i en tidigare bloggpost: ” När Riksdagen sa ja till Regeringens proposition om en ny polisorganisation innebar det att man sa ja till vissa lagändringar. Det var framförallt ändringar i polislagen med följdändringar i andra lagar. I sammanfattning kan de sägas vara, som det utrycks i propositionen:

– att det tydliggörs när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen eller båda myndigheterna har befogenheter eller fullgör uppgifter enligt viss lagstiftning, – att den anknytning till den lokala polisorganisationen som finns i vissa lagar tas bort, och – att många begrepp med anknytning till polisens organisation somanvänds i dagens lagstiftning byts ut eller utmönstras

Riksdagsbeslutet var således en lång rad ändringar i gällande lag. Det och inget annat bestod Riksdagens beslut i.”

Till det finns också, låt oss kalla dem, policy uttalanden i utredningens SOU, propositionen och i Regeringens skrivelse. Det talas om ”subsidiaritet”, det vill säga att beslut ska tas så långt ner i organisationen som möjligt så nära problemen som möjligt. Det talas om närmare medborgarna etc. Men dessa policyuttalande är mer kompassriktningar och vägarna till målet många.

Det var dessa vägval som genomförandekommittén gjorde. Genomförandekommittén var en myndighet. Den hade således självständighet vilket visar sig i hur den beslutade om reformen. Viktiga beslut som man tog var:

  • Regionindelningen. Den faktiska indelningen av regioner och huvudorter är inte riksdagens beslut
  • Inriktningsbeslut. Här spikades idén om att stödfunktionerna skulle organiseras i nationella avdelningar, HR, ekonomi, juridik, it och utveckling.
  • Beslut om detaljorganisation. Här sjösattes den speciella idén om ”enhetlighet” som genomförandekommittén kommittén slog in på. Det var framförallt ansvar och uppgifter mellan olika organisatoriska enheter som spikades och principer för ledning och styrning.
  • Arbetsordning. Kanske det viktigaste beslutet i sammanhanget och en förklaring till varför många saker inte fungerar idag. Man valde en managementsinriktning på arbetsordningen och inte en förvaltningsrättslig inriktning, vilket medfört att begreppet ansvar urholkats.

Alla dessa beslut är alltså inte tagna av en ”enig riksdag”. När polisledningen för någon vecka sedan la fram sin krisplan säger man där helt kort att grunderna för reformen ligger fast. Det framgår inte där om man gör denna skillnad mellan vad riksdagen beslutat och de beslut som genomförandekommittén tagit. En rimlig tolkning i denna situation borde vara att bara riksdagens beslut ligger fast, övrigt kan omprövas och förändras. Ja, bör göra det.

Ett exempel på något som borde sättas under luppen är stödfunktionernas roll. Det framstår som mer och mer orimligt att så mycket makt har samlats i händerna på avdelningar där polisiär kompetens saknas och att en motsvarande maktlöshet uppstått inom övrig polisverksamhet vilket bland annat lett till den märkliga situationen att polisledarna har mycket liten kontroll över rekrytering och ekonomi. Men där har vi igen den där bedrägliga enhetligheten som predikas av dem som vunnit i denna ”maktkamp”.

Reformens plastpappa, Dan Eliasson, borde redan när han tillsattes ha haft en egen uppfattning i reformens grundfrågor och analyserat vad tagna beslut innebar. Han har dock fortfarande möjlighet att analysera, ompröva och förändra. Han bör omgående ha en uppfattning i frågan om vad som menas med att grunderna för reformen ligger fast. Innebär det exempelvis att den misslyckade Arbetsordningen är helig och ligger fast? (Läs här i ett tidigare inlägg om varför jag anser den vara misslyckad.) Vad kan förändras och vad kan inte förändras nu när krisen inom polisen ska lösas.

När det gäller plastfarfar Anders Ygeman innebär det här sagda att han med rätta kan säga att reformen, som den blivit, inte är hans baby, eller rättare barnbarn. Som ansvarsfull bör han givetvis ta hand om sitt bonus barnbarn men han bör också kräva att polisledningen klargör vad som menas med att grunderna för reformen ligger fast. Det finns gott om alternativ för hur riksdagens beslut om enmyndigheten ska tolkas och utföras.

Please like & share: