Det finns inga syndabockar bara ett allvarligt konstruktionsfel ?

Idag släpptes Moder Mothama Magid. Han är inte längre misstänkt för terroristbrott av något slag. Först måste jag påpeka att för att få en fullständig bild av det ärendet måste man ha tillgång till information som är hemlig. Det går därför inte att säga så mycket om ärendet i sig. Men ärendet aktualiserar frågor som är intressanta utifrån omorganisationen av Polisen och skapandet av en SÄPO som en självständig myndighet. Framförallt då frågan om hur svensk polis ska hantera det ”udda”, det speciella, det som kräver spetskompetens, efter omorganisationen. Terroristbrott hör hit.

Det SÄPO är duktiga på och det som de framförallt har kompetens för är att förebygga och förhindra sådan som har med ”spioneri”, författningsskydd och på senare år terrorism. Där har de utvecklat en skicklighet vad gäller underrättelseverksamhet med mera.

Men terroristbrott är brott och det handlar inte bara om att förebygga och förhindra då. Det handlar om att beivra brott. Till det krävs kriminalpolisverksamhet. Det är inte SÄPO:s starka sida. Kriminalpolisverksamheten bygger på helt andra kompetenser. Exempelvis när det kommer till underrättelseverksamheten. Kriminalunderrättelseverksamhet är en sak, den underrättelseverksamhet SÄPO bedriver något annat. Skillnaden ligger just i att kriminalpolisverksamheten bygger på att beivra brott och SÄPO i huvudsak historiskt och idag har ett annat fokus på sin verksamhet.

Det har nämligen alltid varit så att SÄPO:s svaga punkt är det så kallade straffprocessuella, det som kriminalpolisverksamheten behärskar. Den senare vet hur man driver ett ärende, med alla övervägande som måste göras, från misstanke till förundersökning och bistånd till åklagarna för åtal. Men alla kriminalpoliser klarar inte av det ”udda”, det speciella, som terroristbrott utgör. Till det krävs specialistkunskaper.

Att det behövs specialistkunskaper inom polisen är inte märkvärdigare än att det inom vården krävs specialistkunskaper för sådant som att transplantera eller utföra avancerad cancervård.

Sverige har dock alltid haft svårt att hantera specialistkunskaperna inom Polisen. Allt från det Statspolisen som inrättades 1933 till rikskriminalpolisen (Rikskrim) som avskaffade i januari 2015. I debatten har riskerna för en allt för stark ”rikspolis” lyfts upp på bekostnad av behovet av specialisering.

Så det är inget nytt problem. Inte heller är problemet med SÄPO:s behov av kriminalpoliskompetens för att brott inom deras ”domän” ska kunna beivras något nytt. Men när SÖPO var en del av Polisen och Rikskrim hade möjlighet och kraft att driva egna ärenden kunde problemet hjälpligt hanteras.

Tyvärr har svårigheterna förvärrats genom omorganisationen av Polisen. Rikskrim har ersatts av NOA, som inte driver egna ärenden, utan idag ska ”allt” göras av regionerna. Tanken att sådant som internationellt polisarbete och svårare kriminalpolisarbete i mycket bör regionaliserats är kanske inte reformens starkaste idé.

Men nu börjar man se hur det börjar letas syndabockar efter det att Moder Mothama Magid släppts. Men jag skulle inte säga att det finns några syndabockar. Inte inom SÄPO, Polisen eller hos åklagarna. Det är inte Anders Thornbergs eller hans medarbetares fel, inte NOA-chefen Löfvings och hans personals fel eller någon syndabock inom åklagarväsendet är svårt att finna.

Till en del kan man dock klandra arkitekterna bakom polisreformen för att de förvärrat problemen som redan fanns där tidigare. Men det stora problemet är ett ”konstruktionsfel” avseende svensk polisverksamhet som funnits där länge och har att göra med just specialistkunskaperna.

Det går inte att exempelvis samtidigt som man separerar SÄPO från Polisen och inom den senare smetar ut specialistfunktionerna genom en regionalisering undgå att det kommer att leda till kompetensförluster.

Hur ska man lösa problemen? Sverige behöver någon form av special branch, en enhet med högt specialiserade kriminalpoliser som kan driva de svåra ärendena som dyker upp och där hög kompetens avseende det straffprocessuella finns så att ärenden med framgång kan drivas från misstanke till åtal och i förlängning till dom. Att inom SÄPO och regionerna bygga upp en sådan kompetens är ett lönlöst projekt.

Please like & share: