Polisen, Napoleon och integriteten

Polisverksamhet kräver integritet. Utan integritet ingen fungerande polis värd namnet. Det visste redan Napoleons legendariska polischef Fouché, vilket blev ett ständigt trätoämne dem emellan. På ytan kan det se ut som om vi har löst detta med integriteten på bästa sätt i vår moderna svenska stat. Myndigheterna är självständiga och tjänstemännen arbetar under tjänstemannaansvar.

Grundbulten vad gäller integriteten i vårt polissystem är polismannen. Den enskilde tjänstemannen. Men för denne kan man säga att integriteten vetter åt två håll. Så väl inåt i organisationen som utåt mot allmänheten. När en polisman fattar ett beslut, det må vara ett ingripande i stunden på gatan eller som förundersökningsledare bakom ett skrivbord, är självständigheten vid beslutsfattandet en grundförutsättning. Beslut ska fattas på sakliga grunder. Om så inte sker finns en hel uppsättning med regler som slår till och den som ställs till svaras är i majoriteten av fall den enskilde tjänstemannen, polisen.

Det är relativt lätt att förstå varför det måste vara så här. Enskilda ska inte behöva drabbas av ingripanden som är annat än sakligt motiverade utifrån lagar och förordningar. Det håller nog alla med om. Men det svåra är just integriteten inåt, mot chefer, centrala enheter inom Polisen. Ju starkare dessa centrala enheter blir och tydligare deras agenda blir desto svårare är det för den enskilde polisen att stå emot ”påverkan” av olika slag.

Jag tycker mig dagligen få exempel på denna spänning ”inåt” mellan poliser som vill fatta beslut grundade på polisiära överväganden och kommunikationsavdelningar, HR-avdelningar etc. som har helt andra utgångspunkter.

För att uttrycka det hela annorlunda, ju starkare ”Napoleon”, interna såväl som externa Napoleonar, blir desto svårare blir det med integriteten för den enskilde polisen (givetvis gäller även det omvända).

 

Please like & share: