Medborgardialog och löften – Ett första steg mot en politisk polis?

Medborgardialog och medborgarlöften, var kommer idéerna från? Finns det något vetenskapligt stöd för att dessa metoder passar och fungerar väl på polisområdet?  Med ett finns ord kan man säga att tanken bakom, medborgardialogen och till den de kopplade medborgarlöftena, är ”deliberativ”. Med det menas att beslut fattas efter någon form av rådslag eller överläggning där samtalet, kommunikationen, är i fokus.

Det hela kan låta bra men det är tveksamt om modellen är lämplig för polisen. Jag skulle vilja påstå att den är direkt farlig på många sätt ur ett demokratiskt perspektiv om den används av just myndigheten Polisen.

Ursprunget till Svensk polis medborgardialog kan spåras både politiskt och vetenskapligt till olika diskussioner om demokratins ställning . Tar vi politiken först börjar tankar på en ny form av medborgardialog ofta med ett konstaterande om att det finns ett demokratiskt underskott idag. Färre personer är engagerade i politiska partier. Grunden för den representativa demokratin blir därmed svagare. Till det kommer en oro för marginalisering av vissa grupper av medborgare och hela områden som leder till att alla inte kommer till tals. Samhället har, som man uttrycker det, blivit allt mer fragmentiserat.

Svaret politiskt på dessa problem har blivit att finna nya former för kommunikation mellan medborgarna och den offentliga och politiska makten. Medborgardialogen är just en sådan ny form av kommunikation som ska fungerade stödjande till den representativa demokratin och minska det demokratiska underskottet.

Mycket av inspirationen till dagens medborgardialog kommer från EU. EU har som bekant är ett stort demokratiskt underskott. På EU-nivå finns i stort sett bara EU-institutionerna. Medborgarskapet har sin hemvist i medlemsstaterna. Under en tid diskuterade man också och försökte skapa något som kallades för ett EU-medborgarskap. Det projektet kan sägas helt ha avstannat och till och med havererat. Men även idag finns omfattande försök att närma medborgarna till EU. Uppfinningsrikedomen är stor och mycket hopp har satts till it-tekniken. Framgångarna för dessa försök har dock varit små.

Nationellt har de länge funnits en strävan att finna former för medborgardialog. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) kan sägas vara en startpunkt för detta. Särskilt har SKL (Sveriges kommuner och landsting) engagerat sig i frågan. 2006 startades ett SKL ett medborgardialogprojekt. 2011 tog SKL sedan ett kongressbeslut om att satsa på medborgardialog. Så här sägs i ett informationsblad om detta:

Bakgrunden till kongressbesluten är den förändring vi kan se av demokratin i Sverige, med ett över tid sjunkande valdeltagande där särskilt oroande är de stora skillnader mellan olika kommuner, områden och valkretsar. Färre och färre blir medlemmar i politiska partier, förtroendemannauppdraget har blivit mer och mer professionaliserat. Fler lokala partier har bildats och koalitioner med många partier kan innebära att partipolitiken blir otydlig för medborgarna.

Idén om medborgardialog har sedan sammanfattats i olika broschyrer och skrifter från SKL. Här kan man också finna spåren till idén att koppla ihop medborgardialogen med medborgarlöften på det sätt som Polisen nu gör. SKL har fungerat som en idéspridare av idén om medborgardialog.

Vetenskapligt hör frågorna om medborgardialog hemma i gränstrakterna mellan statsvetenskap och kommunikationsforskning. När det gäller det senare är det inte någon enhetlig forskning. Det finns som vanligt olika discipliner som försöker lägga beslag på frågan och inom dessa olika skolbildningar. Men det är också ett komplext problem som forskning om dialog med medborgarna adresserar och det behövs ett brett anslag för att kunna studerar frågorna. Frågan om deliberativ demokrati har exempelvis diskuterats intensivt i flera decennier inom statsvetenskap och politisk filosofi.

En fördel, som lyfts fram, med en deliberativ demokrati grundad på kommunikation, är att därmed sägs fler grupper komma till tals. Minoriteter får större möjlighet att få sin röst hörd och genom att fler blir delaktiga kommer också de fattade besluten att förankras bättre. Nackdelarna som ofta lyfts fram är att minoriteter kan få för stort utrymme på majoritetens bekostnad. Systemet är också öppet för mer manipulation än ett formellt representativt system är. Manipulation från både makten och medborgargruppers sida.

Men fungerar medborgardialoger, är medborgarlöften lämpliga att ge? Vad säger vetenskapen? ”Ja, det fungerar eller nej, det är inte lämpligt”. Sådana svar går inte att ge. Det som går är att lyfta fram fördelar och nackdelar. Genom det kan man ge underlag till beslutsfattare som antingen står inför att införa någon form av deliberativ modell för medborgarmedverkan eller ge råd när väl en sådan verksamhet pågår.

Generellt kan man säga att en första förutsättning för att medborgardialogen ska fungera är att den är ett komplement. Den förutsätter att det finns ett demokratiskt väl fungerade konstitutionellt system i botten. Till detta kan dialogen vara ett extra ”stödhjul” så att säga. En andra förtutsättning är att de frågor som dialogen rör är väl avgränsade. Slutligen är en tredje förutsättning att de beslut eller löften som ges, som ett resultat av dialogen, inte kommer i konflikt med demokratiskt fattade beslut i de ordinarie demokratiska församlingarna. Går man över gränsen för dessa tre förutsättningar är man ute på en mycket farlig väg.

Medborgardialog och medborgarlöften har framförallt använts lokalt, i Sverige kommunalt, där passar detta ”stödhjul”. Det finns orsaker till det. För i grunden har vi då den kommunala demokratin med dess konstitutionella förankring. Frågan man kan ställa sig är, hur väl passar en medborgardialog för en myndighet som Polisen?

Polisen har givetvis ett intresse av att fånga upp hur medborgarna ser på olika frågor inom dess verksamhetsdomän. Det kan ske genom olika former av undersökningar eller genom uppsökande verksamhet och möten. Men medborgardialogen går ett steg längre. Den är, som sagts tidigare, utvecklat som ett ”stödhjul” för den representativa demokratin. Den är alltså utvecklad för demokratiska institutioner.

Polisen är inte som en kommun en demokratisk institution. Polischeferna ärexempelvis inte direktvalda av medborgarna, som i vissa länder. Uppgifterna och befogenheterna är vidare tydligt formulerade i lag. Som myndighet har Polisen till det ett uppdrag för varje år. När Polisen nu skaffar sig ”stödhjulet” medborgardialog blir den tyvärr mer än bara ett stödhjul. Det finns inget som balanserar detta ”demokratiinslag” som det finns när en kommun ägnar sig åt medborgardialog. Detta gör att den deliberativa modellens alla nackdelar också slår till med full kraft. Som att resultatet av dialogen riskerar att inte blir representativt. Att minoriteters åsikter riskerar få för stort utrymme och att systemet är mer öppet för manipulation än ett representativt system är. Vad gäller det senare beror det på att det inte finns några utarbetade konstitutionella spärrar för den här formen av aktiviteter. På polisens område är detta direkt farligt.

Slutsatsen blir att medborgardialoger passar bäst för verksamheter i välfärdssektorns kärna, vård och omsorg, och i planprocesser. Men passar synnerligen dåligt för en polisorganisation att ägna sig åt.

Det är alltid så att när man flyttar över en idé eller en praktik från ett område till ett annat så får man inte bara med sig det goda utan man får också med sig det ”onda”, nackdelarna. I debatten har ingen av de välkända riskerna och nackdelarna lyfts fram med att Polisen nu ägnar sig åt denna form av deliberativ demokrati. Jag skulle vilja likna det man nu gör med att släppa ut en ny medicin på marknaden som varken har vetenskapligt stöd eller genomgått nödvändiga tester. Jag skulle också tro att de flesta som sjunger medborgardialogens lov idag inom Polisen, Brå och SKL inte känner till modellens ursprung, fördelar och risker. Till det kommer en politisk naivitet från politikens sida. det låter ju så bra …

Vad som tyvärr har hänt under resans gång, när genomförandekommittén arbetat fram till 2015, är att vi med medborgardialogerna och medborgarlöftena tagit första steget mot att få en mer politisk polis. Och det är mycket oroande och något jag tror få önskar.

Please like & share: