Regeringen har genom civilminister, Ardalan Shekarabi, inlett ett smärre krig mot New Public Management, NPM. De senaste decenniernas styrning, säger man, som inspirerats av NPM, har lett till en ökad administrativ börda och att yrkesprofessionernas roll försvagats. Med NPM brukar åsyftas de styrmodeller, med inspiration från näringslivet, som hade som mål att effektivisera offentlig sektor. Inom polisverksamheten brukar den så kallade ”pinnjakten” sägas vara det yttersta beviset på NPM:s misslyckande.
Det är bra att NPM:s förödande inverkan på polisarbete diskuteras. Min farhåga är bara att man är för sent ute. Något annat håller nämligen på att ta över inom den statliga sektorn som är lika, ja, kanske ännu farligare för de olika verksamheterna, nämligen administrativ centralisering.
Så här argumenteras det ofta för att införa nya administrativa system. Administrationen måste professionaliseras och effektivisera. Det kan göras genom att utveckla nya verktyg för ledning och styrning. Det är bättre, säger man ofta, att saker som göras sällan administrativt nere i verksamheten förs samman och läggs på en högre nivå där det kan göras mer ofta. Det som framför allt förs upp på dessa högre administrativa nivåer är personal-, ekonomi- och planeringsfrågor.
I argumentationen för detta nya bättre har ett helt nytt språkbruk utvecklats. Det talas om processorientering, hållbar resursanvändning, gemensamma arbetssätt, administrativa flöden med mera. I det nya språk är ordet ”process” centralt. Det talas exempelvis om huvudprocess, stödprocess och delprocess.
Är det inte bra då? Vem kan vara mot professionell och effektiv administration? Där ligger också likheterna till hur argumentationen fördes när NPM infördes. Offentlig förvaltning sades då vara ineffektiv. I näringslivet fanns modeller som var bättre, effektivare. Bara man införde dessa skulle offentlig förvaltning blir bättre. Nu hänvisas istället till nya effektiva verktyg.
Men om vi synar ett av argumenten som används idag, att det som görs sälla administrativt på lägre nivå görs bättre om det centraliseras, ser vi snart att argumenten inte håller. Det må vara så att personal- och ekonomifrågor relativt sett i sina enskildheter är få, sker relativt sällan på en lägre nivå. För man dem upp på en central nivå utförs de med större frekvens. Men faktum är att för att få kvalitét i besluten, varje enskilt, måste informationen ändå komma så nära källan som möjligt. Det vill säga så nära verksamheten som möjligt.
Ser man sedan på de system som införts är de framtagna som generella modeller av företrädesvis konsultbolag utifrån eller i undantagsfall från högt specialiserade särskilda avdelningar inom en myndighet. Konsultbolagen har sina idealmodeller för ”processer”, som de marknadsför. Vad man sedan gör, när de sålts in, är att anpassa dess generella verktyg till en specifik verksamhet. Polisen exempelvis.
Jag säger bara, glöm aldrig PUST Siebel! Det är ett utmärkt exempel på en generell modell som tryckte på en mycket speciell verksamhet, Polisen. Vi vet vad som hände, haveri!
Det går att förutspå samma mer eller mindre stora haveri om någon får för sig att exempelvis bemanningsfrågor inom Polisen helt kan lyftas till en mer central nivå från den lokala. För när det gäller bemanning håller definitivt inte logiken att det som görs sällan lokalt, görs bättre om det centraliseras till en nivå där det görs ofta.
I NPM-systemet var ekonomerna de nya hjältarna, i den administrativa centraliseringens tidevarv har de fått maka åt sig en smula till HR-folket. Jag har därför för egen del börjat osäkra min revolver varje gång en HR-direktör stiger fram och talar med sammatslen stämma. Bakom denna väna person döljer sig ofta just det nya administrationsmonstret som håller på att över staten!