”Operationen lyckades men patienten dog” – Ygemans nästa stora utmaning

Igår var jag till Statskontoret för en intervju med två av dem som utvärderar Polisens omorganisation, Johan Sørensson och Erik Axelsson. Tyvärr kunde inte Stefan Holgersson, min kompanjon i detta projekt, delta. Intervjun tog drygt en timme och kommer att redovisas närmare senare.

Först något om Statskontoret. Statskontoret är en av regeringens så kallade stabsmyndigheter. Det nya Statskontoret såg dagens ljus efter en utredning 2005 (SOU 2005:32). Meningen var att Statskontorets verksamhet skulle renodlas. En utgångspunkt var ”att skilja på utredande/granskande verksamhet, utvecklande/främjande verksamhet”. Statskontoret skulle inte syssla med utreda/granska utan med att utveckla/främja. Det här är viktigt för att förstå Statskontorets utvärdering av Polisen. Det aktualiserar också frågan om det var en bra idé att lägga ”granskningen” av Polisens omorganisation på Statskontoret.

Statskontoret är inte en fristående granskande myndighet av samma slag som Riksrevisionen. Det ser man också i det att Riksrevisionen är Riksdagens myndighet och Statskontoret Regeringens. Stadskontoret får sina uppdrag från Regeringen, departement och utredningar. Området för egeninitierade utvärderingar är inte stort.

Det är alltså regeringens egen stabsmyndighet som fått i uppdrag att utvärdera Polisens omorganisation utifrån perspektivet ”utveckla/främja”. Vid intervjun underströk utredarna detta och de talade mycket om något de benämnde som ”förväntansbilden”. Den, ”förväntansbilden” på utvärderingen, kom att bli ett tema under hela intervjun. Frågan var om min, journalisters, politikers, polisers och allmänhetens förväntningar på utvärderingen har varit för stora. Låt oss fördjupa oss i detta.

Statskontoret uppdrag att utvärdera Polisens omorganisation gavs av Alliansregeringen. Uppdraget löd så här:

Regeringen ger Statskontoret i uppdrag att utvärdera ombildningen av Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet. Utvärderingen ska göras i förhållande till de mål regeringen haft med reformen, att skapa bättre förutsättningar för ett förbättrat verksamhetsresultat och en högre kvalitet i polisens arbete.

Det understrukna är det intressanta här. Det är inte utredningsresultat och kvalitet man ska utvärdera utan om reformen skapar förutsättningar för bättre verksamhet och högre kvalitet. Det är här ”förväntansbilden” ställs på sin spets. Jag tror att de flesta av oss är intresserade av hur det ska gå för Polisen inte av förutsättningarna för hur det ska gå. Det är vår ”förväntansbild”.

Det är här den drastiska formuleringen ”operationen lyckades men patienten dog” kommer in. De flesta av oss är intresserade av hur det ska gå för patienten. Men det Statskontorets utvärdering har fokus på ”operationen”, skulle man kunna säga.

Hur kan det ha blivit så här? Vi måste gå tillbaka till när utredningen som ledde till reformen för att förstå. Vi är då tillbaka till sommaren 2010 och Beatrice Asks dagar. I utredningsdirektiven till den parlamentariska utredningen om Polisens organisation återfinner vi just formuleringen om att skapa bättre förutsättningar för Polisens verksamhetsresultat och kvalitet. I den SOU som sedan presenterades upprepas detta. Och när utredaren, Nils Öberg, vid en presskonferens får en direkt fråga om Polisen nu kommer att bli bättre, svarar han följdriktigt, att det kunde han inte garantera men däremot att man skulle ha chansen att skapa förutsättningar för att Polisen skulle bli bättre.

I Macchiarini-tider, alla jämförelser i övrigt obeaktade, är inställningar som dessa märkliga. Om patienten lever, dör eller förbättras av operationen är högst väsentligt, har vi lärt oss. Operationen i sig väger därvid lätt. Ja, vi har väl också lärt oss att vi inte bör bländas av storstilade planer och geniala lösningar. Det är bara kopplat till resultat som de blir geniala.

Det här är dilemmat med Statskontorets utvärdering. De ser på sitt utsnitt och bara sitt utsnitt som det är formulerat i uppdraget. Men redan när nya Statskontoret skapades uppmärksammades denna svårighet, i den nämnda SOU:n, talas om svårigheten med att finna ”skarpa gränser” för Statskontorets verksamhet. Här har vi ett talande exempel på det.

Jag har varit tveksam hela tiden till att låta Statskontoret göra denna utvärdering och jag är det fortfarande. Jag menar att fokus måste vara på ”patienten” och att det är en felsyn som följt reformen hela tiden att ha för starkt fokus på ”operationen” och att detta förstärks av Statskontorets utvärdering.

Under intervju kom vi tillbaka till dessa frågor hela tiden. Ett exempel, det står så här i rapporten:

Den nya organisationen har bidragit till att underlätta hanteringen av de operativa utmaningar som exempelvis allvarliga våldsbrott, förhöjt terrorhot och utökad gränspolisverksamhet har inneburit

När jag frågade om faktaunderlaget för detta påstående och om fler mord lösts blev svaret att det inte handlade om det. Vad man syftade på var att just förutsättningar hade skapats för att hantera exempelvis allvarliga våldsbrott på bättre genom att Polisen kunde kraftsamla med den nya organisationen, exempelvis sända personal dit man tycker att det behövs.

Men vi som har ”patienten” i fokus kommer nog ändå att läsa ordet ”hantera” på ett annat sätt. Vi är intresserade av om fler mord löses eller inte, inte i hur lätt eller svårt det är att ”kraftsamla”. Här har vi ”förväntansbilden” igen.

För Anders Ygeman riskerar Statskontorets utvärdering att bli en svår politisk utmaning. Politiskt, för att, väljare, förtroendevalda och media, kommer nog inte att låta sig uppfostras att läsa Statskontorets utvärdering på det sätt som ”uppdraget” anger. Nej, man kommer envist att fråga hur patienten mår, om Polisen blivit bättre etc.

Vad ska Ygeman göra? Ja, felet går att leda tillbaka till Beatrice Asks och Nils Öbergs dagar. Ygeman kan antingen drastiskt verka för att uppdraget avslutas i förtid eller att uppdraget omformuleras. Jag skulle nog i hans kläder överväga det första alternativet.

(Här kan ni läsa bakgrunden till vår granskning.)

 

Please like & share: