Medborgardialog och löften – Ett första steg mot en politisk polis?

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Medborgardialog och medborgarlöften, var kommer idéerna från? Finns det något vetenskapligt stöd för att dessa metoder passar och fungerar väl på polisområdet?  Med ett finns ord kan man säga att tanken bakom, medborgardialogen och till den de kopplade medborgarlöftena, är ”deliberativ”. Med det menas att beslut fattas efter någon form av rådslag eller överläggning där samtalet, kommunikationen, är i fokus.

Det hela kan låta bra men det är tveksamt om modellen är lämplig för polisen. Jag skulle vilja påstå att den är direkt farlig på många sätt ur ett demokratiskt perspektiv om den används av just myndigheten Polisen.

Ursprunget till Svensk polis medborgardialog kan spåras både politiskt och vetenskapligt till olika diskussioner om demokratins ställning . Tar vi politiken först börjar tankar på en ny form av medborgardialog ofta med ett konstaterande om att det finns ett demokratiskt underskott idag. Färre personer är engagerade i politiska partier. Grunden för den representativa demokratin blir därmed svagare. Till det kommer en oro för marginalisering av vissa grupper av medborgare och hela områden som leder till att alla inte kommer till tals. Samhället har, som man uttrycker det, blivit allt mer fragmentiserat.

Svaret politiskt på dessa problem har blivit att finna nya former för kommunikation mellan medborgarna och den offentliga och politiska makten. Medborgardialogen är just en sådan ny form av kommunikation som ska fungerade stödjande till den representativa demokratin och minska det demokratiska underskottet.

Mycket av inspirationen till dagens medborgardialog kommer från EU. EU har som bekant är ett stort demokratiskt underskott. På EU-nivå finns i stort sett bara EU-institutionerna. Medborgarskapet har sin hemvist i medlemsstaterna. Under en tid diskuterade man också och försökte skapa något som kallades för ett EU-medborgarskap. Det projektet kan sägas helt ha avstannat och till och med havererat. Men även idag finns omfattande försök att närma medborgarna till EU. Uppfinningsrikedomen är stor och mycket hopp har satts till it-tekniken. Framgångarna för dessa försök har dock varit små.

Nationellt har de länge funnits en strävan att finna former för medborgardialog. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) kan sägas vara en startpunkt för detta. Särskilt har SKL (Sveriges kommuner och landsting) engagerat sig i frågan. 2006 startades ett SKL ett medborgardialogprojekt. 2011 tog SKL sedan ett kongressbeslut om att satsa på medborgardialog. Så här sägs i ett informationsblad om detta:

Bakgrunden till kongressbesluten är den förändring vi kan se av demokratin i Sverige, med ett över tid sjunkande valdeltagande där särskilt oroande är de stora skillnader mellan olika kommuner, områden och valkretsar. Färre och färre blir medlemmar i politiska partier, förtroendemannauppdraget har blivit mer och mer professionaliserat. Fler lokala partier har bildats och koalitioner med många partier kan innebära att partipolitiken blir otydlig för medborgarna.

Idén om medborgardialog har sedan sammanfattats i olika broschyrer och skrifter från SKL. Här kan man också finna spåren till idén att koppla ihop medborgardialogen med medborgarlöften på det sätt som Polisen nu gör. SKL har fungerat som en idéspridare av idén om medborgardialog.

Vetenskapligt hör frågorna om medborgardialog hemma i gränstrakterna mellan statsvetenskap och kommunikationsforskning. När det gäller det senare är det inte någon enhetlig forskning. Det finns som vanligt olika discipliner som försöker lägga beslag på frågan och inom dessa olika skolbildningar. Men det är också ett komplext problem som forskning om dialog med medborgarna adresserar och det behövs ett brett anslag för att kunna studerar frågorna. Frågan om deliberativ demokrati har exempelvis diskuterats intensivt i flera decennier inom statsvetenskap och politisk filosofi.

En fördel, som lyfts fram, med en deliberativ demokrati grundad på kommunikation, är att därmed sägs fler grupper komma till tals. Minoriteter får större möjlighet att få sin röst hörd och genom att fler blir delaktiga kommer också de fattade besluten att förankras bättre. Nackdelarna som ofta lyfts fram är att minoriteter kan få för stort utrymme på majoritetens bekostnad. Systemet är också öppet för mer manipulation än ett formellt representativt system är. Manipulation från både makten och medborgargruppers sida.

Men fungerar medborgardialoger, är medborgarlöften lämpliga att ge? Vad säger vetenskapen? ”Ja, det fungerar eller nej, det är inte lämpligt”. Sådana svar går inte att ge. Det som går är att lyfta fram fördelar och nackdelar. Genom det kan man ge underlag till beslutsfattare som antingen står inför att införa någon form av deliberativ modell för medborgarmedverkan eller ge råd när väl en sådan verksamhet pågår.

Generellt kan man säga att en första förutsättning för att medborgardialogen ska fungera är att den är ett komplement. Den förutsätter att det finns ett demokratiskt väl fungerade konstitutionellt system i botten. Till detta kan dialogen vara ett extra ”stödhjul” så att säga. En andra förtutsättning är att de frågor som dialogen rör är väl avgränsade. Slutligen är en tredje förutsättning att de beslut eller löften som ges, som ett resultat av dialogen, inte kommer i konflikt med demokratiskt fattade beslut i de ordinarie demokratiska församlingarna. Går man över gränsen för dessa tre förutsättningar är man ute på en mycket farlig väg.

Medborgardialog och medborgarlöften har framförallt använts lokalt, i Sverige kommunalt, där passar detta ”stödhjul”. Det finns orsaker till det. För i grunden har vi då den kommunala demokratin med dess konstitutionella förankring. Frågan man kan ställa sig är, hur väl passar en medborgardialog för en myndighet som Polisen?

Polisen har givetvis ett intresse av att fånga upp hur medborgarna ser på olika frågor inom dess verksamhetsdomän. Det kan ske genom olika former av undersökningar eller genom uppsökande verksamhet och möten. Men medborgardialogen går ett steg längre. Den är, som sagts tidigare, utvecklat som ett ”stödhjul” för den representativa demokratin. Den är alltså utvecklad för demokratiska institutioner.

Polisen är inte som en kommun en demokratisk institution. Polischeferna ärexempelvis inte direktvalda av medborgarna, som i vissa länder. Uppgifterna och befogenheterna är vidare tydligt formulerade i lag. Som myndighet har Polisen till det ett uppdrag för varje år. När Polisen nu skaffar sig ”stödhjulet” medborgardialog blir den tyvärr mer än bara ett stödhjul. Det finns inget som balanserar detta ”demokratiinslag” som det finns när en kommun ägnar sig åt medborgardialog. Detta gör att den deliberativa modellens alla nackdelar också slår till med full kraft. Som att resultatet av dialogen riskerar att inte blir representativt. Att minoriteters åsikter riskerar få för stort utrymme och att systemet är mer öppet för manipulation än ett representativt system är. Vad gäller det senare beror det på att det inte finns några utarbetade konstitutionella spärrar för den här formen av aktiviteter. På polisens område är detta direkt farligt.

Slutsatsen blir att medborgardialoger passar bäst för verksamheter i välfärdssektorns kärna, vård och omsorg, och i planprocesser. Men passar synnerligen dåligt för en polisorganisation att ägna sig åt.

Det är alltid så att när man flyttar över en idé eller en praktik från ett område till ett annat så får man inte bara med sig det goda utan man får också med sig det ”onda”, nackdelarna. I debatten har ingen av de välkända riskerna och nackdelarna lyfts fram med att Polisen nu ägnar sig åt denna form av deliberativ demokrati. Jag skulle vilja likna det man nu gör med att släppa ut en ny medicin på marknaden som varken har vetenskapligt stöd eller genomgått nödvändiga tester. Jag skulle också tro att de flesta som sjunger medborgardialogens lov idag inom Polisen, Brå och SKL inte känner till modellens ursprung, fördelar och risker. Till det kommer en politisk naivitet från politikens sida. det låter ju så bra …

Vad som tyvärr har hänt under resans gång, när genomförandekommittén arbetat fram till 2015, är att vi med medborgardialogerna och medborgarlöftena tagit första steget mot att få en mer politisk polis. Och det är mycket oroande och något jag tror få önskar.

Var det Englafallet som ledde till omorganisationen?

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I.

Omorganisationen har börjat diskuteras i media. Före sjösättningen 1 januari var det i stort sett helt tyst. Under de år som genomförandekommittén arbetade diskuterades inte reformen nämnvärt i media. Ingen granskning, inget ifrågasättande. Det är därför glädjande att det nu börjar komma artiklar och krönikor om omorganisationen. I Expressen förra veckan skrev Britta Svensson en artikel med rubriken Mordet på Engla ledde till nytt Polissverige.

Det är ett väldigt djärvt påstående. Fallet Engla är tragiskt. Jag har inte för avsikt att gå in här och diskutera det. Det man kan konstatera är att fram till idag har polisverksamheten utretts cirka 100 gånger från 1920-talet och framåt. Dessa utredningar har lett till större eller mindre omorganisationer. Ett genomgående tema för dessa utredningar och reformer har varit förhållandet mellan lokal och central polisverksamhet. Ådalskravallerna 1931 ledde fram till att en statspolis skapades som komplement till det kommunala polisväsendet. När den nationella polisen skapades 1965 var det inte en ny idé utan en variation på ett tema.

Spänningen mellan det lokala och det centrala har tagit sig många uttryck genom åren. Vad det speglar är en svårighet som finns att passa in en statlig polis i ett lokalt sammanhang. För både det centrala och det lokala behövs samtidigt.

Englafallet kan möjligen ha varit en droppe som gjort det än mer synligt att bägaren för länge sedan runnit över. Palmemordet, Malexandermorden, Göteborgskravallerna alla dessa och senare händelser är sådant som fyllt på den översvämmade bägaren gång på gång genom åren.

Sedan har vi allt det som visar sig i form av symtom men där få ställer den rätta diagnosen. Ordning och säkerhet är ett sådant område där man framförallt lokalt från medborgare känt sig svikna. Det är dock inte polisen som framförallt sköter detta område. Det är privata aktörer i form av vakt- och säkerhetsföretag. Stockholms tunnelbana, köpcentra, bostadsområden, ja, listan kan göras lång. Det är väktare och ordningsvakter som dominerar. Men av någon anledning vill varken politik eller allmänhet kännas vid detta faktum. Man talar och diskuterar som om vi hade kvar en polisverksamhet som gick i graven för minst trettio år sedan. Och genom att Polisen fått en annan roll inom området ordning och säkerhet blir de platser där de privata aktörerna inte återfinns, exempelvis stora delar av städerna och hela landsbyggden, oftast utan bevakning och ordningshållning etc.

Men det är glädjande att en sådan artikel som Britta Svenssons skrivits. Det behövs flera röster i debatten. Flera olika synsätt. Det är det som kan föra frågorna framåt.

II.

Svensson tar också upp min kritik av omorganisationen i min artikel i SvD ”Ny polismyndighet feltänkt”. I den diskuterar jag bland annat ett generellt problem angående hur chefer rekryteras idag. Ett problem som inte inskränker sig bara till Polisen utan gäller för hela staten, att professionernas roll nedvärderats. Vad jag specifikt pekar på i artikeln, och i min bok Svensk polis, är kravprofilen som användes vid rekrytering av de nya polisområdescheferna. Profilen är uppdelad i skallkrav och i börkrav. I skallkraven läggs vikt vid generella ledaregenskaper inom staten, som att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet från förändring och utveckling. Det polisiära är förpassat till börkraven. Jag påpekar att polisområdescheferna kommer att vara kommenderingschefer vid särskilda händelser, vilket är en mycket svår polisiär uppgift där skallkravens profil inte är tillräcklig.

I artikeln kommentarera sedan Noachefen Mats Löfving min kritik så som den presenteras av Svensson. Han säger att jag har helt fel. ”Jag tillsatte tre nya områdeschefer i Stockholm och de kommer att klara kommenderingar på otroligt bra sätt. En av dem var nationell kommenderingschef för bevakningen av EU-valet och valet till riksdagen.”

Det är bara att gratulera. Man har tydligen gjort ett bra och klokt val. Men det är inte på grund av kravprofilerna och utgångspunkterna för rekryteringen som det skett. Det säger också föga om övriga polisområdeschefer i landet och vad som varit utslagsgivande vid rekryteringen. Man får hoppas att alla de som rekryterat dessa chefer varit lika kloka som Löfving.

Det finns en mer generell aspekt här. Den nya regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi har avviseart att man ska arbeta med frågor om hur man kan stärka professionellt kunnande i offentlig verksamhet. Vilket det ytterst handlar om här. Han säger:

– Välfärdsprofessionernas kunnande och yrkesetik ska bli mer vägledande. De senaste decenniernas styrning, som inspirerats av det som brukar kallas New Public Management, har lett till en ökad administrativ börda och att yrkesprofessionernas roll försvagats. Denna utveckling vill regeringen vända.

Vi har sett så mycket förskräckande exempel på när den högst ansvarige för stora operationer saknat erfarenhet för att leda en sådan. Det kan vara allt från när Hans Holmér, en utpräglad skrivbordsmänniska, tog sig före att sätta sig som spaningsledare för Palmemordet till det kaos som uppstod vid Utøyahändelserna. Jag skriver så här i min bok:

En förklaring till att det går fel vid sådana händelser är att det blir en krock mellan två helt olika former för polisverksamhet och chefer. Dels har vi dem som gjort karriär, skolats och blivit duktiga inom ramen, arenan, för den vanliga hierarkin inom staten, som också återfinns inom Polisen, där sådant som målstyrning och budgetdisciplin är dygder. Dels den operativa delen av verksamheten där man skolas in i att leda på ett helt sätt och där det krävs ett annat sinnelag. … Vill man göra verklig karriär inom staten, även inom Polisen, ska man dock satsa på den ”vanliga statliga hierarkin” och bli duktig i spåret budget, uppdragstyrning och utvärdering. Detta är ett verkligt dilemma, eftersom rätt man på rätt plats administrativt ofta är fel man på fel plats när det hettar till.

 

Oisín Cantwell har rätt och lite fel

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Oisín Cantwell tog i sin krönika i Aftonbladet i fredags upp den nya polisorganisationen. Han är nöjd med val av rikspolischef. Menar att den nya organisationen lovar gott.

Jag kan väl hålla med om det mesta som sägs i krönikan. Förändring behövs. Frågan är bara hur. Att patienten är sjuk, myndigheten Polisen, är de flesta överens om. Det är bara en fråga om vad som är den rätta medicinen.

Cantwell berör också kritikerna av reformen. Han skriver så här:

”Vi kan konstatera att en hel del kritik redan har framförts. Ta bara juridikprofessor Bo Wennström, som har skrivit en bok där han dömer ut den nya organisationen fullständigt. Men han bygger sin sågning på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer, och när hade senast en föredetting ett positivt ord att säga om någonting?”

Det är sant. Jag dömer ut reformen, ”fullständigt”. På goda grunder. Men att mina slutsatser baseras på intervjuer med avdankade justitieministrar och rikspolischefer stämmer inte. Syftet med boken är att diskutera hur Svensk polis skulle kunna passa bättre in i samhällspusslet. För att förstå var vi befinner oss idag har jag historiska avsnitt, där kommer föredettingarna in men inte bara då justitieministrar och rikspolischefer utan också poliser som var med när det begav sig. Men största delen av boken är inte historisk.

Det jag gör i boken är att jag diskuterar vad polisverksamhet i bred bemärkelse är idag och ifrågasätter om omorganisationen kan lösa problemen som finns. Jag är vidare starkt kritisk till hur reformen kom till och att den initialt fick en sådan slagsida åt management. Ja, grundades på tveksamma managementidéer.

När min bok kom, i maj 2014, var det angeläget att någon påpekade det tveksamma sätt som reformen kommit till på och den lösa grund den byggde på. Under tiden som sedan genomförande kommittén arbetade tyckte jag likaså att det var angeläget att se till så att inte de värsta tokigheterna satte allt för stora avtryck och förstörde Svensk polis totalt.

Idag är läget ett annat. Jag har sagt det förut. Bland de som fanns att välja på var nog Dan Eliasson det bästa valet. Hans uppgift är oändligt svår. Starten har inte blivit så enkel. Först hade vi moskébränderna och sedan händelserna i Paris. Han har milt uttryckt, statat i en uppförsbacke.

Syftet med det jag skrivit och skriver idag är inte att jag en dag ska kunna säga: Vad var det jag sa! Jag har den uppriktiga viljan att hjälpa till och få detta att gå så bra som möjligt.

Lasse Wierup ställde den rätta frågan

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag hade tänkt ta ett uppehåll under jul och nyår med denna blogg. Nu börjar det bli tråkigt med all ledighet. Därför ett kort meddelande.

Lasse Wierup ställde den rätta frågan i dagens I lagens namn, ”kommer närpolisreformen att lyckas denna gång?”. Han frågor också om verkligen 1990-talets lösningar, närpolis, löser 2010-talets problem med att exempelvis kriminella nätverk styr delar av lokalsamhället i utsatta områden. Ett mycket tänkvärt avsnitt av I lagens namn i P1.

För den som samlar på kuriösa uttalanden från Beatrice Ask om polisen är programmet en högtidsstund. Hon har som bekant är kastat sig mellan att vara ”besviken” på polisen till att säga att ”vi har världens bästa polis” och till det lägger hon nu uttalandet att polisen är ”trög”. Om det inte var så att frågan är så viktig, polisverksamheten, skulle man skratta men nu blir det mest tragiskt.

Jag återkommer med en längre kommentar om polisen i lokalsamhället när jag fått upp ångan igen efter ledigheterna.

 

Dags att börja lyssna

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Bara var tredje polis tror att polisreformen ska leda till att Polisen fungerar bättre, enligt en undersökning som Polisförbundet låtit Sifo göra. Man kan bara hoppas att nya polisledningen tar till sig detta och förstår vad det innebär för reformen. Genomförandekommittén och vår tidigare justitieminister trummade envist ut att reformen byggde på en bred dialog. Som jag visat tidigare gjorde man inte skillnad på ”förankring” och ”dialog”. Man har också avfärdat all kritik med att oro är naturligt vid förändringar. Detta sätt att klappa folk på huvudet och förminska dem måste upphöra. För handen på hjärtat, vilka är det som sitter inne med den djupaste kunskapen om polisarbete? Jag för min del är jag säker på att de poliser som svarat på Polisförbundets och Sifos enkät sitter inne med en hel del kunskaper som måste tas till vara bättre. Reformen står och faller med detta.

I övrigt hänvisar jag till min artikel i Polistidningen förra veckan, Tre röd paket med guldsnöre, där jag tog upp hur man ska göra för att få med sig personalen. Det var min julklapp till Dan Eliasson.

Vem orkar lyssna på Bagdad Bob i längden?

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag har läst Stefan Holgerssons bok Polisen bakom kulisserna. Kulisserna det handlar om är Polisens kulisser i form av den bild man vill förmedla av sin verksamhet. Holgersson beskriver en accelererande strävan från Polisens sida att visa en så tilltalande bild av verksamheten som möjligt. Han ger otaliga exempel på när den bilden varit viktigare än sanningen. Det är en mycket mörk beskrivning han ger av utvecklingen och framtidsutsikterna. Men det är en viktig bok.

Vi lever i en medialiserad värld. Ett utspel eller ett pressmeddelande kan vara viktigare än verkliga åtgärder eller reformer. Men är bilden helt svart vad gäller vårt nya medielandskap? Finns det inget stopp, ingen hejd, kommer det bara att bli värre och värre?

Ska vi förstå det hela, inklusive Polisens mediahantering, måste vi nog sätta in saker och ting i ett bredare sammanhang. Tidigare fanns få kanaler för masskommunikation. Tidningar, radio och tv. På exempelvis de lokala tidningar fanns det journalister som hade som enda uppgift, att bevaka polisen. De ringde direkt till befälen på orten. Inga mellanled i form av kommunikatörer hos polisen. För det var ju tidningen på orten som ägde kommunikationsmedlet, tidningen.

Vad har hänt? En explosion av andra sätt att kommunicera på. När ’gatekeepern’, i form av ägaren av kommunikationsmedlen, inte längre kan kontrollera allt uppstår en rad nya fenomen. Det är ett språng från masskommunikation till mass(egen)kommunikation. Egen på så vis att många fler än tidigare kan kommunicera genom nya och olika plattformar, inte minst social medier, så att det också når ut till många. ”Egen” i form av att individer, men också företag och myndigheter, har möjlighet att styra själva vart man vill rikta sig och vad man vill välja att ta till sig.

Mycket av det som Holgersson beskriver är en funktion av detta. Vi lever fortfarande i den första yran av det nya medielandskapets möjligheter. På varje myndighet sitter en liten Bagdad Bob och trumpeter ut glada bulletiner. Men hur länge kommer det att hålla?

En aspekt som är stark i den nya mass(egen)kommunikationen är att det går lätt att välja vad man vill ta till sig. Tidningarna har fått känna av det, tv börjar få känna av det. Jag är helt säker på att även den ”självstyrda” kommunikationen från myndigheternas kommunikationsavdelningar kommer att få känna av det. Vem orkar lyssna på Bagdad Bob i längden? För det nya medielandskapet skapar också nya möjligheter att titta bakom de tjusiga kulisserna. WikiLeaks är ett extremt exempel på detta, vi har en mängd andra exempel. I polisvärlden kan vi nämna sådant som blaljus.nu, varje ljugande beslutsfattares mardröm, eller alla bloggare, twittrare med flera.

Men visst borde staten kunna göra något för att styra sina myndigheter bort från vägen att missbruka de nya möjligheterna att kommunicera. Formellt skulle man kunna meddela i regleringsbrev med mera, som styr myndigheternas arbeta, vad som ska vara grunden för kommunikationen från en myndighet till medborgare och andra. Man skulle kunna kräva återrapportering om hur man använder information i sin verksamhet. Göra inspektioner. Tillskapa någon form av ”klagoinstans”, en form av ombudsman för informationsgranskning, dit medborgare kan vända sig.

Men det största hoppet står dock till att informationsdumhet i det långa loppet inte lönar sig.

 

Extra val, regeringen och polisreformen

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I onsdags var jag i Umeå. Pratade om min bok ’Svensk polis’ för polisutbildningen där. Det var vid en personaldag med avslutande middag på det nya Gitarrmuset. Mycket trevligt. Jag har pratat om min bok vid ett flertal tillfällen. Men det kändes speciellt att stå där och prata om förhållandet mellan polis och politik samtidigt som dramat om budgeten pågick i Riksdagen.

Extra val i mars, i januari sjösätts polisreformen. Inte en optimal timing. I frasen ”regeringen styr riket”, som återfinns i regeringsformen, ligger mer än man först tror. Visserligen är ministerstyre förbjudet i Sverige. Det är regeringen som kollektiv som är ansvarig. Även om myndigheterna är självständiga är det ändå regeringen som ytterst kan avgöra väldigt mycket. När myndigheter och myndighetschefer navigerar sig fram i och med sin verksamhet finns hela tiden detta faktum om vem som ytterst bestämmer med. I utnämningsmakten av myndighetschefer som regeringen också har ligger dessutom en styrning som inte är oväsentlig.

Givetvis påverkas myndighetssverige av att vi har en mycket svag regering med oklart mandat. Den regerar ju inte ens med sin egen budget. Dagen före jag var i Umeå var Ygemans statssekreterare, Ann Linde, i Umeå och besökte då även hon polisutbildningen. Jag kan slå vad om att de lyssnade på vad hon sa på ett sätt där på tisdagen och skulle ha lyssnat på ett annat sätt om hon kommit i torsdag. En onsdag mellan men en ack så viktig onsdag.

”Men alla var ju överens om reformen”, säger många till mig. Med alla menas då alla politiska partier genom att en enig parlamentarisk kommitté kom med förslaget som röstades genom riksdagen. Jag ska i ett senare inlägg på denna sida gå igenom detta ”överens om”. Vad var det egentligen man var överens om och vad hjälper det den nya rikspolischefen? Han hade nog behövt stödet av uttrycket i regeringsformen om att det är ”regeringen som styr riket” och att han inte bara var utnämnd av en regering som hann sitta två månader innan krisen kom. Som sagt var, dålig timing, för reformens del.

 

Bad is stronger than good

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag fortsätter nu att skriva om professionell uthållighet. Polisreformen har hittills haft mycket fokus på boxar, pilar och stora system. Om det är något som är viktigt för polisarbete så är det micro-management. De stora tankarna till trots, vardagen avgör. Jag förde därför ett samtal med Per-Olof Michel om detta. Michel är docent i katastrofpsykiatri och läkare . Tidigare har han varit verksam inom Försvarsmakten och programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet och idag bland annat verksam vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumtisk stress vid Oslo universitetet. han undervisar också en del på Polishögskolan. Även om Michel är specialist på kris och katastrof återkommer han ständigt till betydelsen av vardagen och vad vi kan göra i den för att öka den professionella uthålligheten. Under vårt samtal refererar han bland annat till uttrycket ”bad is stronger than good”, angående vad dåligt ledarskap kan ställa till med vad gäller anställdas hälsa.

Vi kommer här mitt in i vårt samtal.

Per-Olof Michel – Bad is stronger than good

 

 

Mellanstick

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag kommer inom kort att fortsätta på det tema jag skrev om senast, professionell uthållighet. Jag måste dock göra ett mellanstick.

Jag har varit väldigt kritisk mot hur den förestående reformen kommit till och utformats. I min bok, Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in, har jag varit pessimistisk om hur reformen med sin managementutgångspunkt ska kunna lyckas. Men nu har något oväntat smugit sig på mig, en känsla av optimism.

Jag är uppvuxen i Norrland, optimism kom inte direkt med modersmjölken. Men beslutet att välja Dan Eliasson som rikspolischef fyller mig med en viss tillförsikt. När man valde honom känns det också som att man valde bort något annat. Man valde bort den ensidiga inriktningen på management som väg för reformen.

Ja, det har liksom öppnats ett fönster, en möjlighet att göra om, tänka rätt. Inte vara så dogmatisk.

Jag får väl hantera denna nya känsla av optimism, även om det känns ovant.

Lite seriösare. Lite tråkigare.