Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219
Göteborgssociologen Micael Björk har skrivit boken Den stora polisreformen – Fem arbetspapper, Studentlitteratur 2015.
Det ska sägas på en gång, det är en mycket bra bok. Tidsmässigt behandlar den tiden när Polissamordningen, det vill säga Genomförandekommittén, arbetade i, som Björk säger, ett ”rasande tempo” för att ombilda svensk polis. Den kan därför sägas ta vid där min bok Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in, slutade.
De fem arbetspapper som det refereras till i titeln är från när Björk arbetade inom Polisen med reformen. Under 2013 och 2014 var han tjänstledig från universitetet. Han ingick i Förändringskansliet i Västra Götaland och Halland som skulle hantera övergången till region Väst.
Det som är särskilt bra med boken är att den går att läsa på åtminstone tre sätt och därmed vänder sig till en bred publik. Den är ett inlägg i debatten om reformen och ger motargument till reformmakarnas ensidiga marknadsföring av reformen. Den förklarar svåra saker på ett enkelt sätt och fungerar därför också som populärvetenskaplig text. Slutligen, med sina referenser till polisforskning med mera ger den också den insatte möjligheter att förstå hur, eller egentligen hur inte, polisreformen förhåller sig till kunskap om polisverksamhet,
Varje kapitel börjar med tio teser. Först tio teser om ensidiga perspektiv på organisation. Det som framförallt diskuteras här är hur den vurm för enhetlighet, som reformen bygger på, påverkar polisen.
Björk påpekar att orsaken till ”splittringen” inom polisen till stora delar har yttre orsaker. Den speglar förändringar i omvärlden som gör att det uppstår behov för polisiära specialister. Han exemplifierar hur polisen på så vis genom ett ständigt yttre tryck med nödvändighet anpassar sig. Gäng i förorterna, cyberbrott som bedrägerier, våld i nära relationer, extremism med mera är ju inte sprunget ur något inom polisen. Istället är det förändringar som skett utanför polisen. Björk menar att reformmakarna istället för att förstå polisen i förhållande till dess omvärld varit fixerade vid polisens inre liv med de följder som det fått för reformen.
Idén att finna den optimala organisationen för alla situationer, dömer Björk ut. Han är inte direkt ensam om det. Men på ett enkelt sätt förklarar han varför idén om en ”enhetlighetsorganisation” är dömd att misslyckas när den krockar med den polisiära vardagen där exempelvis den enskilde polisens ”omdöme” har en viktig funktion. Ja, den är ju till och med lagfäst.
Förutom arbetspapperet ”ensidigt perspektiv på organisation” innehåller boken också fyra andra arbetspapper; Poliskultur, chefsarbete, status och tillämpad sociologi. Jag går inte in här och beskriver varje kapitel. Förutom referenser till teoretiska synsätt på dessa frågor, som exempelvis poliskultur, sprängs det i texten in anteckningar från Björks deltagande observationer vid Polisen i Västra Götaland. Dessa glimtar från vardagen belyser tydligt reformens verklighetsfrämmande karaktär. Ja, att reformmakarna nästa sätter en ära i att starta reformen från en nollpunkt och göra om allt på en gång och slå sönder både det som fungerar och det som fungerar mindre bra.
Domen mot den särskilda utredaren, Thomas Rolén, och Genomförandekommittén blir hård i bokens avslutning:
Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten har gått i fällan som gillrats av ett allt för stort självförtroende. Tilltron till den egna förmågan har varit grandios, med följden att omdömet sviktar.
Det är en besvärande paradox, som Björk belyser i hela boken, att när samhället drivs mot allt mer differentiering går polisreformen i motsatt riktning: ”alla är utredare” och allt fler uppgifter och ansvar läggs på utryckningspersonal. Varje kris möts, om man vill spetsa till det, med att skicka ut poliser med gula västar en masse på stan.
Om detta är sant som refereras till i boken är det förskräckligt och mycket talande:
Till polisreformens legender hör berättelser om hur den särskilda utredaren ska ha sagt att man startar med ett ”oskrivet blad”. Han ska även ha sett sig leda en ”landsstigningsstyrka” bakom fiendens linjer.
Spelar då en sådan här bok någon roll? Att prata klokt till makten är inte lätt, eller som Björk uttrycker saken: Alla som försökt ge råd till mäktiga ”herrar” vet att sannolikheten för att han eller hon ska lyssna är liten. Men som tur var lyssnar vi andra till Micael Björks kloka råd. Där har vi bokens betydelse. Jag är också helt övertygad om att hans bok kommer att bli ett viktigt underlag när historien om hela den stora polisreformen ska skrivas en dag.