Nu skramlar han igen

Alla universitetsanställda vet att det skulle vara mycket enklare att driva ett universitet om det inte fanns studenter. Precis som alla sjukvårdsanställda vet att ett sjukhus utan patienter vore en optimal situation.

Rikspolischefen Dan Eliasson är ute i DN-debatt idag och skramlar efter nya pengar. Det är ju synd om karln. Visste ni att det finns kriminella i våra så kallade utsatta förorter! Dessa gemena människor förstör rikspolischefens plan för Polisen. Till på köpet händer också oförutsedda saker, terrorism och flyktingar. Om det inte vore för de kriminella, terroristerna och flyktingarna så skulle Dan Eliasson lugnt kunna sköta sitt jobb. Ja, han skulle få den där optimala situationen som universitet utan studenter och sjukhus utan patienter!

Mitt råd till Dan Eliasson är dock: tyst och arbeta! Det kommer tyvärr alltid att finnas kriminella och oförutsedda saker kommer att inträffa. Det vet varje riktig polis.

Nu bryter jag tillfälligt tystnaden

I förra veckan deltog jag i P1-morgon för att kommentera ett inslag om att Polisen fått bakläxa av Överklagandenämnden i många fall vad gäller chefsrekryteringar. Jag har varit bortrest och kommenterar detta först nu.

Till att börja med, vad är Statens överklagandenämnd, som är dess fullständiga namn? Det är en nämnd dit personer kan vändas sig för att överklaga vissa beslut som statliga myndigheter fattat. Framförallt rör det sim om överklaganden av anställningar. EU-domstolen uttalade i ett fall att de svenska överklagandena nämnder är att i väsentlig mening att likställa med domstolar. Så när en överklagande nämnd, det finns en också för högskolor och universitet, fattar ett beslut är det något som myndigheterna måste följa oavsett hur illa de tycker om beslutet.

Beslut av en myndighet ska vara sakligt grundade. Det gäller därför också anställningsbeslut. Där har man till och med reglerat frågan särskilt i en av våra grundlagar, regeringsformen, som säger att vad som ska vara vägledande vid beslut om anställningar är förtjänst och skicklighet.

Förtjänst är tidigare erfarenhet exempelvis genom tidigare anställningar. Skickligheten är sådant som utbildning, personliga egenskaper och andra kunskaper. Skickligheten ska sättas främst. Bedömningar ska vara helhetsbedömningar.

Helt avgörande för att en rekrytering ska kunna gå till på ett riktigt sätt är de kravprofiler som formuleras när anställningen utannonseras. Av dem ska det framgå vilken skicklighet och förtjänst som efterfrågas. Kraven ska vara formulerade så att det går att jämföra sökanden och göra sakliga bedömningar.

Det enskilt största fel som olika myndigheter gör och som leder till överklaganden är illa formulerade kravprofiler. Polisen är inget undantag här och de kravprofiler som använts vid de senaste årens chefsrekryteringar är ett gott exempel på detta. Exempelvis har man gjort det svårt för sig genom att i en och samma mening blanda förtjänst och skicklighet, ”minst ett års erfarenhet som arbetsledare”, ”minst ett års erfarenhet av att driva och leda komplexa organisationer …”.

Dessutom har skicklighetskraven varit så luddigt formulerade att de svårligen går att mäta och göra sakliga bedömningar utifrån: ”erfarenhet av att leda förändrings- och utvecklingsarbeten” eller ”erfarenhet av att leda andra mot uppsatta mål och resultat”.

De två mest skarpa åtgärderna som Överklagandenämnden kan vidta är att återförvisa eller att undanröja. Det senare är det mest ingripanden. Då säger nämnden helt sonika att den undanröjer anställningen av personen A och att personen B ska anställas istället. Vid återförvisning vill man oftast att bedömningen ska göras om så att alla sökande får samma chans att visa vad de går för. I fallet med Polisens chefsrekryteringar har det då oftast handlat om att personer slagits ut på ett tidigt stadium efter några tester och deras meriter har aldrig prövats.

Hur har då Polisens reagerat på Överklagandenämndens beslut? Något märkligt måste jag säga. HR-direktören har vid några tillfällen sagt att med tanke på hur många rekryteringar det rör sig om är det inte så många fall de fått bakläxa på. Men det stämmer inte. Det är ovanligt många fall som man fått bakläxa på om man går tillbaka och ser på Överklagandenämndens statistik. Det man måste förstå är att de fall som går till Överklagandenämnden bara är toppen på ett isberg. De flesta överklagar inte besluten även om de hade kunnat få rätt.

Men det kanske mest märkliga uttalandet från Polisens HR-avdelning är detta:

Vi går nu igenom nämndens beslut om överklagandeärendena och hur vi principiellt ska hantera att besluten inte i alla delar är tydliga. Vi kan konstatera att nämnden i vissa ärenden inte var enig och att det inte lämnats skäl för besluten.

Inte i alla delar tydliga? Återförvisning är återförvisning och undanröjande är undanröjande. Tydligare en så kan det inte bli. Och som sagt, Överklagandenämnden är att betrakta som en domstol. Det är därmed inte upp till Polismyndigheten att recensera besluten. En domstols beslut följer man, punkt slut.

För det finns en principiellt viktig fråga här. Polisen brukar själva ibland beklaga att respekten för Polisen minskat, att många inte ser en polismans anvisning som något man ska följa utan mer som ett diskussionsinlägg.

Det är likadant med Överklagandenämnden beslut, de är inga diskussionsunderlag som man kan diskutera hur man ”principiellt ska hantera”. Det är bara att följa dem.

(Skrivet och publicerat ombord på S/S Rotterdam)

Lokalpolisområdena – Den nya reserven?

Hälften av resurserna i en polisregion ska återfinnas i lokalpolisområdena, upprepas ofta när den nya polisorganisationen beskrivs. Vidare sägs att syftet med detta är att ”bedriva verksamheten närmare medborgarna”. Det är med andra ord inte bara fråga om en räkneövning och en administrativ hemvist som åsyftas.

Det låter bra och från en hög höjd ser det säkert bra ut. Men zoomar man in och går nära blir bilden en annan. Polisen har ju inte bara luddiga uppdrag som att komma närmare medborgarna man har samhällsuppgifter att sköta som man aldrig kommer ifrån. Det är det som anges i polislagen. Man ska upprätthålla allmän ordning, man ska beivra brott osv. Och det händer saker. Både planerade och oplanerade saker.

Stockholm är kanske det tydligaste exempelet. Där händer mycket. Det är statsbesök och stora idrottsevenemang. Det är andra stora evenemang. Det är grova brott. Det är ordningsstörningar. Det är hela tiden plötsliga händelser som aldrig går att planera. Om det går att planera måste ändå omflyttning av resurser ske. Resurser då i form av alla de kategorier poliser som ingår i ett lokalpolisområde.

Hälften av resurserna i lokalpolisområdena, vad betyder det egentligen? Det innebär inte att hälften av personalen hela tiden arbetar i sitt lokalpolisområde. I marknadsföringen av reformen pratade Genomförandekommittén om att hälften av resurserna skulle öronmärkas till det lokala arbetet. Så pratar bara den som är okunnig eller som är bara just intresserad av räkneövningar och administrativ hemvist.

Modellen skulle möjligen kunna fungera på papperet om det inte fanns brist på poliser, om det någonstans fanns en ”reserv”. När det inte finns det är det många som kan ”slita och dra” i de ”öronmärkta resurserna”. Nationellt för att lösa uppgifter av nationell angelägenhet, gränskontrollerna är ett exempel. Mellan regioner när det behövs. Regionalt genom regional planering. Lokalt mellan polisområden och mellan olika lokalpolisområden.

Det finns tusen orsaker till att ”beställa folk”, så att säga, för olika insatser, kommenderingar, särskilda händelser med mera. ”Beställningar” som gör att arbetet i lokalpolisområdet hackas sönder, förrycks och när man stryker saker på grund av det är det alltid vissa saker som får styrka på foten först: Det långsiktiga förebyggande och vardagsbrott. Med andra ord, det är ”närmare medborgarna” som försvinner först.

Stockholm togs här som ett exempel men varje polisregion har sina särdrag och sina orsaker att dra folk från lokalpolisområdena.

Vad som hänt och vad som kommer att hända med lokalpolisområdena är att de blir den ”reserv” som inte finns någon annanstans i systemet.

Vad göra åt saken? Till att börja med behövs det fler poliser. Sedan behövs ”reserver”. Om nu rikspolischefen, som han tror själv, fått så många nya stora muskler, måste det visa sig någonstans i systemet. Idag är han som en överbefälhavare utan trupper och när han ryter rasslar det till i systemet på oförutsägbara sätt. Och om förstärkningar hela tiden ska tas från lokalpolisområdena rasar ”närmare medborgarna” snabbt samman.

 

Granskning av granskningen

Undertecknad, Bo Wennström, och Stefan Holgersson har startat ett gemensamt forskningsprojekt. Projektet syftar till att undersöka den officiella granskningen av Polisens nuvarande omorganisation. Bakgrunden till projektet är att vi funnit att det är svårt att granska Polisens verksamhet och att det är svårt att tränga bakom presentationer som ofta är gjorda med hjälp av informationsteknologi. De ger intrycket av att vara precisa och korrekta, men att de ofta är missvisande eftersom de döljer viktig information. Forskningsprojektet bygger vidare på tidigare forskning, bl.a. Stefan Holgerssons artikel: How the Use of ICT can Contribute to a Misleading Picture of Conditions – A Five-Step Process, Interdisciplinary Journal of Information, Knowledge, and Management Volume 10, 2015.

Studiens fokus är Regeringens uppdrag 2014-04-10 (Ju2014/2492/PO) till Statskontoret att utvärdera Polisens ombildning. Genom att ta del av den data som ligger till grund för Statskontorets slutsatserna önskas svar på vilket sätt ansträngningar gjorts för att öka sannolikhet att kunna tolka insamlade data på adekvat sätt.

Projektet kommer löpande att redovisas i takt med att Statskontoret redovisar sitt uppdrag, Ett övergripande syfte med projektet är att bidra till att utveckla granskningen av Polisens verksamhet.

Larv och trams

Jag kan inte låta bli att kommentera de senaste dagarnas händelser efter det att Polisförbundet presenterade sin enkät om hur poliser uppfattar omorganisationen. Biträdande rikspolischef Mats Löfvings svar i tv4-nyheterna var: Larv!  Uttrycket riskerar att inom polisvärlden bli lika klassiskt som Carl Lidboms svar till Anders Björk under ett KU-förhör: ”Du får inget svar för det du håller på med är trams!”.

Om vi tar det från början. Polisförbundet presenterar en enkät som visar att svenska poliser har mycket litet förtroende för den pågående omorganisationen. De säger i anslutning till detta att läget är allvarligt, att det råder stor oreda i organisationen och att sprickan mellan personal och ledning vidgas dag för dag. Svaret på denna oro blir alltså, larv! Om vi klär det i lidbomskt språkbruk är det biträdande rikspolischefen egentligen säger till polisförbundet och dess medlemmar: Ni får inget svar av mig för det ni håller på med är larv!

Sedan kommer bortförklaringarna till varför det går trögt med reformen. Terrorhot och flyktingkris. En stilla undran är ju hur länge man ska kunna skylla på dessa påfrestningar? Kraftsamlingar är faktiskt inte något nytt för svensk polis. Vill bara påminna om att redan före polisreformen gällde 4 § 1 p. RPS-instruktionen: ”RPS leder verksamhet när det gäller terrorismbekämpning”. Och: 10 § samma instruktion: ”RPS får besluta om polisförstärkning från polisdistrikt till andra polisdistrikt”.

När hänvisningarna till påfrestningarna inte räcker kommer särskilt från rikspolischefen ett annat trumfkort som förklaring. Den så kallade utvecklingskurvan. I tal efter tal har han påstått att det finns ett sätt som vi människor fungerar på vid förändringar, som exempelvis vid en stor omorganisation. Vissa faser som man går igenom. Vid senaste Folk och försvar visade han stolt upp en power-point bild med kurvans olika faser.

Tyvärr stämmer det inte. Det finns inte någon sådan enhetlig ”utvecklingskurva”. Det finns ingen sådan lagbundenhet. Den utvecklingskurva som Dan Eliasson refererar till är den kurva för sorg som den schweiziska psykiatrikern Kübler-Ross utvecklade på 1960-talet i Chicago. Den har sedan plockats upp i en mängd olika sammanhang och används frekvent inom konsultvärlden för att marknadsföra allehanda idéer, exempelvis den om förändringsledning, change management.

Kübler-Ross’ kurva har kritiserats hårt och vederlagts av en rad forskare. När det gäller kriser, sorg och utveckling är vi människor väldigt olika. Vi reagerar olika. Vi behöver olika saker. Ja, man kan nog säga att idéer sprungna ur dessa kübler-roos’ska kurvor gör mer skada än nytta många gånger.

I mitt kommande supplement till boken Svensk polis kommer jag att skärskåda grunderna för den form av förändringsledning som Dan Eliasson propagerar för.

Är du polisanställd och läser det här, nästa gång dina chefer börjar tala om utvecklingskurvan som om det vore en gyllene lag, tänk: Det där är inte sant. Det där är, med Löfvings språkbruk, larv!

Vad utvecklingskurvan framförallt ger, är, som jag sagt förut, en retorisk vaccination mot kritik. Det går alltid att säga att det just nu är en fas som vi måste igenom. Kritiska medarbetare kan man dessutom klappa på huvudet och medlidsamt säga att du reagerar helt adekvat, just nu är du i fasen motstånd eller någon annan påhittad fas.

Att göra om reformer och utveckling till en fråga om individualpsykologi är farligt. Det är inte en solid grund för statlig verksamhet. Men Dan Eliasson framhärdar och i tal efter tal säger han stolt: ”Alla vi som arbetat med förändringsledning vet …”.

Vad detta ”vetandet” är värt kommer jag att återkomma till gång på gång till dess att den där utvecklingskurvan göms undan på någon lämplig skräphög där den hör hemma. Att kurvan blivit central för omorganisationen av polisen är en skam.

Micael Björk och den stora polisreformen

Göteborgssociologen Micael Björk har skrivit boken Den stora polisreformen – Fem arbetspapper, Studentlitteratur 2015.

Det ska sägas på en gång, det är en mycket bra bok. Tidsmässigt behandlar den tiden när Polissamordningen, det vill säga Genomförandekommittén, arbetade i, som Björk säger, ett ”rasande tempo” för att ombilda svensk polis. Den kan därför sägas ta vid där min bok Svensk polis – Pusselbiten som inte passar in, slutade.

De fem arbetspapper som det refereras till i titeln är från när Björk arbetade inom Polisen med reformen. Under 2013 och 2014 var han tjänstledig från universitetet. Han ingick i Förändringskansliet i Västra Götaland och Halland som skulle hantera övergången till region Väst.

Det som är särskilt bra med boken är att den går att läsa på åtminstone tre sätt och därmed vänder sig till en bred publik. Den är ett inlägg i debatten om reformen och ger motargument till reformmakarnas ensidiga marknadsföring av reformen. Den förklarar svåra saker på ett enkelt sätt och fungerar därför också som populärvetenskaplig text. Slutligen, med sina referenser till polisforskning med mera ger den också den insatte möjligheter att förstå hur, eller egentligen hur inte, polisreformen förhåller sig till kunskap om polisverksamhet,

Varje kapitel börjar med tio teser. Först tio teser om ensidiga perspektiv på organisation. Det som framförallt diskuteras här är hur den vurm för enhetlighet, som reformen bygger på, påverkar polisen.

Björk påpekar att orsaken till ”splittringen” inom polisen till stora delar har yttre orsaker. Den speglar förändringar i omvärlden som gör att det uppstår behov för polisiära specialister. Han exemplifierar hur polisen på så vis genom ett ständigt yttre tryck med nödvändighet anpassar sig. Gäng i förorterna, cyberbrott som bedrägerier, våld i nära relationer, extremism med mera är ju inte sprunget ur något inom polisen. Istället är det förändringar som skett utanför polisen.  Björk menar att reformmakarna istället för att förstå polisen i förhållande till dess omvärld varit fixerade vid polisens inre liv med de följder som det fått för reformen.

Idén att finna den optimala organisationen för alla situationer, dömer Björk ut. Han är inte direkt ensam om det. Men på ett enkelt sätt förklarar han varför idén om en ”enhetlighetsorganisation” är dömd att misslyckas när den krockar med den polisiära vardagen där exempelvis den enskilde polisens ”omdöme” har en viktig funktion. Ja, den är ju till och med lagfäst.

Förutom arbetspapperet ”ensidigt perspektiv på organisation” innehåller boken också fyra andra arbetspapper; Poliskultur, chefsarbete, status och tillämpad sociologi. Jag går inte in här och beskriver varje kapitel. Förutom referenser till teoretiska synsätt på dessa frågor, som exempelvis poliskultur, sprängs det i texten in anteckningar från Björks deltagande observationer vid Polisen i Västra Götaland. Dessa glimtar från vardagen belyser tydligt reformens verklighetsfrämmande karaktär. Ja, att reformmakarna nästa sätter en ära i att starta reformen från en nollpunkt och göra om allt på en gång och slå sönder både det som fungerar och det som fungerar mindre bra.

Domen mot den särskilda utredaren, Thomas Rolén, och Genomförandekommittén blir hård i bokens avslutning:

Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten har gått i fällan som gillrats av ett allt för stort självförtroende. Tilltron till den egna förmågan har varit grandios, med följden att omdömet sviktar.

Det är en besvärande paradox, som Björk belyser i hela boken, att när samhället drivs mot allt mer differentiering går polisreformen i motsatt riktning: ”alla är utredare” och allt fler uppgifter och ansvar läggs på utryckningspersonal. Varje kris möts, om man vill spetsa till det, med att skicka ut poliser med gula västar en masse på stan.

Om detta är sant som refereras till i boken är det förskräckligt och mycket talande:

Till polisreformens legender hör berättelser om hur den särskilda utredaren ska ha sagt att man startar med ett ”oskrivet blad”. Han ska även ha sett sig leda en ”landsstigningsstyrka” bakom fiendens linjer.

Spelar då en sådan här bok någon roll? Att prata klokt till makten är inte lätt, eller som Björk uttrycker saken: Alla som försökt ge råd till mäktiga ”herrar” vet att sannolikheten för att han eller hon ska lyssna är liten. Men som tur var lyssnar vi andra till Micael Björks kloka råd. Där har vi bokens betydelse. Jag är också helt övertygad om att hans bok kommer att bli ett viktigt underlag när historien om hela den stora polisreformen ska skrivas en dag.

Framtidsfursten

Vissa tycker att jag varit tyst allt för länge nu. Jag kommer att bättra mig när jag fått färdigt uppföljningen till min bok Svensk polis.

Det har kommit två intressanta böcker: Micael Björks Den stora polisreformen och Hanne Kjöllers En svensk tiger. Jag har inte läst någon av dem ännu. Återkommer när jag gjort det.

Såg däremot intervjun med Kjöller i anledning av boken i SVT:s God morgon. Efter det följde en ”debatt” om tystnadskulturen inom Polisen, medverkande Lena Nitz och Dan Eliasson. Slog mig då att Dan Eliasson borde ges ett nytt namn. Varför inte kalla honom för framtidsfursten! Allt ont ligger i det förgångna och bara den underbara reformen får verka kommer alla problem att lösa sig.

Jag lovar att bli klar med mitt ”supplement” till Svensk polis snart. I den figurerar framtidsfursten flitigt. Jag har nog fått kläm på hur han och hans gelikar tänker utifrån public value, medborgarlöften, processorientering, Lean, förändringsledning etc.

Julskyltning

Dan Eliasson har som säkert alla uppmärksammat skrivit en debattartikel i DN. Han har pyntat sitt skyltfönster fint inför julen och han försäkrar att allt går enligt plan och att polisreformens första år varit en framgång. Jag tänker inte ens kommentera detta. Som alla vet finns det inget mer bedagat än julprydnader framåt våren, så vi väntar och ser. Men jag undrar dock om inte Bagdad Bob har en kusin som fått anställning på Polisens kommunikationsavdelning eller jobbar för den PR-byrå rikspolischefen begagnar?

God Jul

 

Det finns inga syndabockar bara ett allvarligt konstruktionsfel ?

Idag släpptes Moder Mothama Magid. Han är inte längre misstänkt för terroristbrott av något slag. Först måste jag påpeka att för att få en fullständig bild av det ärendet måste man ha tillgång till information som är hemlig. Det går därför inte att säga så mycket om ärendet i sig. Men ärendet aktualiserar frågor som är intressanta utifrån omorganisationen av Polisen och skapandet av en SÄPO som en självständig myndighet. Framförallt då frågan om hur svensk polis ska hantera det ”udda”, det speciella, det som kräver spetskompetens, efter omorganisationen. Terroristbrott hör hit.

Det SÄPO är duktiga på och det som de framförallt har kompetens för är att förebygga och förhindra sådan som har med ”spioneri”, författningsskydd och på senare år terrorism. Där har de utvecklat en skicklighet vad gäller underrättelseverksamhet med mera.

Men terroristbrott är brott och det handlar inte bara om att förebygga och förhindra då. Det handlar om att beivra brott. Till det krävs kriminalpolisverksamhet. Det är inte SÄPO:s starka sida. Kriminalpolisverksamheten bygger på helt andra kompetenser. Exempelvis när det kommer till underrättelseverksamheten. Kriminalunderrättelseverksamhet är en sak, den underrättelseverksamhet SÄPO bedriver något annat. Skillnaden ligger just i att kriminalpolisverksamheten bygger på att beivra brott och SÄPO i huvudsak historiskt och idag har ett annat fokus på sin verksamhet.

Det har nämligen alltid varit så att SÄPO:s svaga punkt är det så kallade straffprocessuella, det som kriminalpolisverksamheten behärskar. Den senare vet hur man driver ett ärende, med alla övervägande som måste göras, från misstanke till förundersökning och bistånd till åklagarna för åtal. Men alla kriminalpoliser klarar inte av det ”udda”, det speciella, som terroristbrott utgör. Till det krävs specialistkunskaper.

Att det behövs specialistkunskaper inom polisen är inte märkvärdigare än att det inom vården krävs specialistkunskaper för sådant som att transplantera eller utföra avancerad cancervård.

Sverige har dock alltid haft svårt att hantera specialistkunskaperna inom Polisen. Allt från det Statspolisen som inrättades 1933 till rikskriminalpolisen (Rikskrim) som avskaffade i januari 2015. I debatten har riskerna för en allt för stark ”rikspolis” lyfts upp på bekostnad av behovet av specialisering.

Så det är inget nytt problem. Inte heller är problemet med SÄPO:s behov av kriminalpoliskompetens för att brott inom deras ”domän” ska kunna beivras något nytt. Men när SÖPO var en del av Polisen och Rikskrim hade möjlighet och kraft att driva egna ärenden kunde problemet hjälpligt hanteras.

Tyvärr har svårigheterna förvärrats genom omorganisationen av Polisen. Rikskrim har ersatts av NOA, som inte driver egna ärenden, utan idag ska ”allt” göras av regionerna. Tanken att sådant som internationellt polisarbete och svårare kriminalpolisarbete i mycket bör regionaliserats är kanske inte reformens starkaste idé.

Men nu börjar man se hur det börjar letas syndabockar efter det att Moder Mothama Magid släppts. Men jag skulle inte säga att det finns några syndabockar. Inte inom SÄPO, Polisen eller hos åklagarna. Det är inte Anders Thornbergs eller hans medarbetares fel, inte NOA-chefen Löfvings och hans personals fel eller någon syndabock inom åklagarväsendet är svårt att finna.

Till en del kan man dock klandra arkitekterna bakom polisreformen för att de förvärrat problemen som redan fanns där tidigare. Men det stora problemet är ett ”konstruktionsfel” avseende svensk polisverksamhet som funnits där länge och har att göra med just specialistkunskaperna.

Det går inte att exempelvis samtidigt som man separerar SÄPO från Polisen och inom den senare smetar ut specialistfunktionerna genom en regionalisering undgå att det kommer att leda till kompetensförluster.

Hur ska man lösa problemen? Sverige behöver någon form av special branch, en enhet med högt specialiserade kriminalpoliser som kan driva de svåra ärendena som dyker upp och där hög kompetens avseende det straffprocessuella finns så att ärenden med framgång kan drivas från misstanke till åtal och i förlängning till dom. Att inom SÄPO och regionerna bygga upp en sådan kompetens är ett lönlöst projekt.

Är du förvånad?

Jag kan tydligen inte vara tyst och skriva. Måste kommentera vad Dan Eliasson sa i Veckans brott för det visar så tydligt varför man kör allt djupare ner i diket. På frågan om han” var förvånad” över det som händer nu med protesterna, breven till honom och politikerna som väller in, säger han:

”Nej, alltså egentligen kom det något senare än vad jag hade förväntat mig… Just nu är vi inne i den här största omorganisationen av Svensk polis sedan 1965. I all sådan förändring finns det förändringspsykologi.”

Dan Eliasson har, som jag sagt förut, anslutit sig till en mycket speciell form av lära om change management, förändringsledning. Med den som tolkningsschema predikar man hur förändring bör och måste gå till. Allt görs till individualpsykologi och vissa stadier måste passeras på väg till den ”stora förändringen”, som motstånd, förvirring och acceptans. Det är en lära som inte har ett uns med vetenskapligt stöd eller utvärderats det minsta, utan en konsultprodukt. Det har blivit till mode och ideologi inom statlig förvaltning att det är ”så här man gör”.

Men tyvärr Dan Eliasson: Staten byggs inte med hjälp av psykologi!

Sedan sa han så här:

”Det är så här, att vara polis, att ingripa ute på fältet det är en profession… Men vet du att leda en myndighet, att göra stora avvägningar, att interagera med andra aktörer det är också en profession.”

Kombinerar vi det förra uttalandet med detta framträder en bild som förklarar mycket. Dan Eliasson har lärt sig en hel del som generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan. Från den senare har han tagit med sig idéer om medborgardialog och processorientering där ”kunden” sätts i centrum till Polisen. Skillnaden är dock stor mellan Försäkringskassan som administrerar vissa välfärdsrättigheter som människor har rätt att få och Polisen där relationen främst är till de uppgifter man fått som att upprätthålla ordning, beivra brott, förebygga, ge hjälp och stöd till allmänheten etc. Om man tror att det är samma profession att vara generaldirektör för Försäkringskassan som rikspolischef så har man en lång väg att gå. Som rikspolischef är man i lagens mening en polisman, vilket för med sig en rad konsekvenser.

Att vara rikspolischef är inte en profession som man lär sig genom att vara generaldirektör för exempelvis Försäkringskassan.

Lite seriösare. Lite tråkigare.