Hälften av resurserna i en polisregion ska återfinnas i lokalpolisområdena, upprepas ofta när den nya polisorganisationen beskrivs. Vidare sägs att syftet med detta är att ”bedriva verksamheten närmare medborgarna”. Det är med andra ord inte bara fråga om en räkneövning och en administrativ hemvist som åsyftas.
Det låter bra och från en hög höjd ser det säkert bra ut. Men zoomar man in och går nära blir bilden en annan. Polisen har ju inte bara luddiga uppdrag som att komma närmare medborgarna man har samhällsuppgifter att sköta som man aldrig kommer ifrån. Det är det som anges i polislagen. Man ska upprätthålla allmän ordning, man ska beivra brott osv. Och det händer saker. Både planerade och oplanerade saker.
Stockholm är kanske det tydligaste exempelet. Där händer mycket. Det är statsbesök och stora idrottsevenemang. Det är andra stora evenemang. Det är grova brott. Det är ordningsstörningar. Det är hela tiden plötsliga händelser som aldrig går att planera. Om det går att planera måste ändå omflyttning av resurser ske. Resurser då i form av alla de kategorier poliser som ingår i ett lokalpolisområde.
Hälften av resurserna i lokalpolisområdena, vad betyder det egentligen? Det innebär inte att hälften av personalen hela tiden arbetar i sitt lokalpolisområde. I marknadsföringen av reformen pratade Genomförandekommittén om att hälften av resurserna skulle öronmärkas till det lokala arbetet. Så pratar bara den som är okunnig eller som är bara just intresserad av räkneövningar och administrativ hemvist.
Modellen skulle möjligen kunna fungera på papperet om det inte fanns brist på poliser, om det någonstans fanns en ”reserv”. När det inte finns det är det många som kan ”slita och dra” i de ”öronmärkta resurserna”. Nationellt för att lösa uppgifter av nationell angelägenhet, gränskontrollerna är ett exempel. Mellan regioner när det behövs. Regionalt genom regional planering. Lokalt mellan polisområden och mellan olika lokalpolisområden.
Det finns tusen orsaker till att ”beställa folk”, så att säga, för olika insatser, kommenderingar, särskilda händelser med mera. ”Beställningar” som gör att arbetet i lokalpolisområdet hackas sönder, förrycks och när man stryker saker på grund av det är det alltid vissa saker som får styrka på foten först: Det långsiktiga förebyggande och vardagsbrott. Med andra ord, det är ”närmare medborgarna” som försvinner först.
Stockholm togs här som ett exempel men varje polisregion har sina särdrag och sina orsaker att dra folk från lokalpolisområdena.
Vad som hänt och vad som kommer att hända med lokalpolisområdena är att de blir den ”reserv” som inte finns någon annanstans i systemet.
Vad göra åt saken? Till att börja med behövs det fler poliser. Sedan behövs ”reserver”. Om nu rikspolischefen, som han tror själv, fått så många nya stora muskler, måste det visa sig någonstans i systemet. Idag är han som en överbefälhavare utan trupper och när han ryter rasslar det till i systemet på oförutsägbara sätt. Och om förstärkningar hela tiden ska tas från lokalpolisområdena rasar ”närmare medborgarna” snabbt samman.