Den 4 april 2013 ordnade jag en konferens i Uppsala med namnet ’De första timmarna’. Konferensens syfte var att diskutera de första kritiska timmarna efter en terrorattack. Medverkade gjorde bland annat Ragnar Line Auglend, medlem av den norska 22.juli-kommisjonen, Anders Thornberg, Säpochef, Stefan Gerkman, polisöverinspektör i Finlands inrikesdepartement och Joseph Rivers, special agent FBI:s Critical Incident Response Group (CIRG).
Efter händelserna i Köpenhamn i helgen tänker jag på vad särskilt Augeland, Grekman och Rivers sa. Det handlade om tid. Augeland hade kusliga siffror med sig som handlade om hur många liv som hade sparats på Utøya om polisen bara hade varit där en halvtimma tidigare. Ja, varje minut hade sparat liv. Gerkman var inne på det samma vad gällde erfarenheter från skolskjutningar i Finland.
Sedan kom special agent Rivers. Som vanligt i FBI-sammanhang hade han ett mycket gediget statistiskt material att tillgå. Han talade om förövare som han benämnde som en ”lone adult who is a mission-oriented shooter”.
Under rubriken ”Vad vi vet formar hur vi reagerar” presenterade Rivers fakta som är viktiga att ha i bakhuvudet när man bestämmer hur polisen ska agera vid en incident med en ensamagerande skytt:
- Även om i 10% av fallen en ”shooter” avbryter och avlägsnar sig, så i 20% av dessa fall, ”he goes mobile, moving to another location”
- I 43 % av tidigare fall är attacken över före polisen anländer, vilket innebär att i 57% av fallen anländer en polis under tiden som attacken pågår
- Angriparen avbryter oftast så snart som han ser eller hör polisen komma, i många fall vänder han sin aggression då mot polisen
- Utryckningspersonal kommer med största sannolikhet först och i 75 % av dessa fall måste de ingripa och i en tredje del av de fallen skjuter förövaren den ingripande personalen.
Några slutsatser man dragit av detta är att det mesta ansvaret i sådana här situationer tyvärr ligger på ”first responders”. För en genomsnittlig attack av det här slaget varar i 12 minuter, i 37 % av fallen mindre än 5 minuter.
Att just träna lokal polis, såg Rivers, som en nödvändighet. Han nämnde också att det startat en diskussion i kölvattnet av dessa fakta, vad innebär det att vara ”first responder”? Begreppet ”protect and serve”, som ofta används i USA som en devis för polisverksamhet, hade, menat han fått en helt ny dimension genom denna typ av dåd. För den enskilde polismannen uppstår dilemmat, för varje minut som går kommer fler liv att spillas men om jag ingriper kommer förövaren att vända sig mot mig och sannolikheten för att jag dör är relativt hög. Därmed ställs den svåra frågan om vad det innebär att vara polis idag på sin spets.
Händelserna i Köpenhamn aktualiserar dessa svåra frågor. I Köpenhamn fanns det visserligen polis på plats när angreppen skedde, ändå kvarstår den svåra frågan, vad innebär det att vara polis idag?