Eliternas kamp

Idag har jag varit till Borlänge. Jag var inbjuden att tala i samband med Polisförbundet Dalarnas årsmöte. Det var mycket trevligt och givande. För mig särskilt frågorna och samtalen efteråt.

Men redan på morgonen hade det börjat plinga till i min telefon. Kommentarer på mitt inlägg igår.

Sedan fick jag mail från Sten Heckscher. Ja, det var en kopia på ett meddelande till blaljus.nu som hade citerat mitt inlägg igår. Mailet löd så här:

”Hej

Den s.k. polisprofessorn Bo Wennström är ju inte känd för att vara vederhäftig.

Men ändå.

Nu sägs han ha fått fatt i en inspelning av Kriminalistföreningens möte i måndags då den nye rikspolischefen Dan Eliasson berättade om sitt uppdrag.

Wennström påstår att jag sagt att Polisförbundet förvaltar en anarkistisk tradition.

Det är inte sant.

Antingen är inspelningen dålig eller har Wennström inte lyssnat ordentligt.

Eller är det så enkelt att han bara ljuger?

Sten Heckscher”

 

Det finns en positiv sak med mailet. Sten Heckscher tycks inte mena det han sa. Sedan det där med vederhäftighet och ljuga? Det bjuder jag på. Men jag strök faktiskt en mening som avslutade salvan, jag citerade igår, jag tyckte att den var för grov.

Tyvärr, jag hör inte dåligt, inspelningen har sina brister men är fullt hörbar. Jag ljuger inte. Här är Heckschercitatet igen med den sista grövre meningen tillagd.

”Polisen är en fullständigt fantastisk kombination av hierarki och anarki. I så mening att den anarkistiska traditionen inom polisen är stark. Den anarkistiska traditionen förvaltas av facket som ger facket rätt att bestämma vad som ska prioriteras. Det står tydligt att det är en plikt för varje konstapel att ge fan i vad chefen säger.”

Varför gör jag då så här? Det finns en förklaring. Jag håller på med ett projekt om det personligas betydelse i statsförvaltning och politik, särskilt vad gäller kriminalpolitiken. Teoretiskt utgår jag från sociologen Norbert Elias teorier om hovmänniskan och hovsamhället. Elias var en av 1900-talets största sociologer. 1933 hade han skrivit färdig en avhandling som just handlade om det han kallade för hovsamhället. Eftersom Elias var jude kunde han aldrig disputera på avhandlingen i Tyskland, han fick fly istället. Boken kom ut många år senare.

Elias tes är att samhället visserligen blivit allt mer rationellt, genom lagstiftning, förvaltning med mera, men att det finns en underström i det offentliga ännu i vår tid från det han benämner som hovsamhället. Han påpekar att samhällets elit, eller eliter, idag precis som då är inbegripna i en mängd olika strider där små grupper av individer genom att hjälpa varandra kan erhålla och behålla makt. Han beskriver vilka mekanismerna är för detta och hur det personliga får stort utrymme i det offentliga torts att vår självbild ofta är att vi är rationella och har god kontroll över känslor och uttryck.

Mitt intresse är alltså framförallt hur kriminalpolitiken formades, från 1950-talet och fram till 1980-talet. Ska man förstå det blir individerna viktiga. Nätverken och personerna i och kring justitiedepartementet centrala. Det räcker inte bara med de skriftliga källorna i form av böcker, avhandlingar, utredningar, propositioner etc. De säger en del men ger inte hela bilden.

Kriminalistföreningen, som jag skrev om igår, är en sådan tummelplats för just denna samhällselit. Vill man förstå kriminalpolitiken, inkluderande nuvarande polisreform, och hur den ser ut idag är det därför viktigt att studera och förstå detta ”rum” och de människor som befolkar dem.

Då är Sten Heckscher viktig, då är Dan Eliasson viktig. Ja, Nils Öberg och Thomas Rolén. Då är vad de säger, hur de uppträder i förhållande till varandra viktigt. Även vilka som är utanför det rum som exempelvis nuvarande polisreform skapat.

Så tyvärr Sten Heckscher, Dan Eliasson med flera jag kommer att ta mig friheten som forskare att granska och följa det ni gör och säger.

Please like & share: